Du måste verkligen ta av dig och visa ditt "problem" för annars lär nog remissen vara lååångt borta 

Jag förstår verkligen ditt problem, jag har tänkt i många år att jag ska försöka få en remiss. Först var det brösten, men efter graviditeterna och ett enormt maghäng efter dem så tänkte jag att då försöker jag få en remiss för att göra en bukplastik. Men när jag väl bokade in konsultationstid på kliniken så kände jag att jag inte kunde vänta utan bestämde mig (vi bestämde oss) för att göra dem ingrepp jag ville samtidigt och själva betala för dem. 

Jag har liiidit enormt av mina tubulära och extremt fula bröst, så jag förstår dig. 

Tack för svar!

Bifogat bild nu, som du ser har jag även maghäng efter den massiva upp och nedgången (nån stans där var jag visst gravid också.. ;)), men det känns ändå mer naturligt efter att ha fött barn osv, mina bröst känns som.. tja, som att jag aldrig haft några?

Usch, kommer ju bryta ihop om jag ska visa mig, har liksom ALDRIG gjort det förrän nu (här). Kommer läkaren ta i brösten också? De känns så himla äckliga, bara hud och så ovanför bröstvårtan ser man konturerna av och känner hårda bröstkörtlar (ser ut som natursvamp, fastnade inte på bild).

Det skulle vara så skönt om min familjeläkare slapp se och ta i dem, skulle jag få en remiss till kirurg känns det på något sätt mer berättigat. Familjeläkaren lär ju ändå inte vara så påläst om tubulära bröst direkt, el förstå den bättre av att se brösten live än på foton? Eller bedöms jag kanske inte som mogen att ta tag i problemet då kanske..? *fundera* För det är jag, VERKLIGEN... jag är.. övermogen!! :P

Skämt åsido, behöver verkligen få detta åtgärdat. Undrar vad oddsen är att få via landstinget? Menar inte att låta snål, men för mig är det ingen "skönhetsoperation" utan medicinskt.

Stort tack till den som har lust att kommentera el ge råd till babbelmajan här..! ;)

Precis så har jag också känt, bröst har jag då inte haft utan bara nåt missbildat... Typ...

Kan det inte vara ett alternativ att kanske ta kontakt med kvinnokliniken? Jag vette sjutton iof om dem tar tag i bröstproblem men min mamma gick till kvinnokliniken och blev där lovad remiss till op angående bukplastik...

Jag tror iaf att det kommer vara värt för dig att visa dig utan kläder om du lyckas få en remiss, det borde ju inte vara omöjligt eftersom det tubulära är en bröstmissbildning. Sen att det kan ta några år från remiss till op kanske du måste räkna med  

Jag ska göra en bröstförminskning betald av landstinget.. Jag gick INTE till vårdcentralen först för att få en remiss av olika anledningar. Kände som du att jag ville inte visa upp mig för dom och jag tror det skulle ta längre tid. Istället tog jag reda på vilken plastikklinik i mitt län som hade avtal med landstinget och ringde direkt till dom och hörde mig för och där kunde jag boka en tid för konsultation direkt.

Var också jätterädd för att visa upp mina bröst då jag ALDRIG visat för någon. Men när jag väl var där tänkte jag knappt på det, det kändes liksom bara naturligt att dom skulle titta känna och klämma.

Lycka till

Tack för svar!

Toppenforum detta, kul att ni svarade så snabbt! :)

-> Morsanfruganjag: Helst vill jag ju hade fixat för tja.. 17 år sen, men nu SKA det bli av, om det så tar sin tid..

-> Misfit: Tror inte det finns någon plastikklinik i västmanlands län? Hur tar man reda på vilka klinker som har avtal med ens landsting? Hoppas verkligen jag känner som du gjorde när det är dags för undersökning!

Jag bor i skåne län så vet tyvärr inte hur det är i andra län. Jag tog reda på det genom att ringa till kliniker och höra.
Om det inte finns någon plastikklinik i ditt län kanske det är sjukhuset som utför operationer på patienter som kommer med remiss.. Googla och se om du kan hitta något, annars så kanske du kan ringa nått sjukhus och fråga om dom vet.

Det kommer gå bra. Jag var som sagt också jätte orolig över att visa upp det jag försökt dölja största delen av mitt liv. Men när jag väl kom in till sköterskan på konsultationsmötet så hade jag så mycket andra frågor att jag knappt tänkte på det. När hon bad mig klä av mig så bara gjorde jag det som om det var något jag gjort var dag .
När det var dags att träffa den manliga kirurgen var det liite mer nervöst, men även då gick det hur bra som helst. Hade ju fortfarande en massa frågor som tog över, fanns inte en tanke på att jag stod där och "flashade" mig.
Att de båda skötte det på ett väldigt professionellt sätt hjälpte ju till också såklart. Man kände att detta har dom sett förut, dom är vana. Dom Vill faktiskt hjälpa mig, inte kränka mig för mina fula bröst (som min hjärna försökte övertala mig att det skulle hända, haha)

Tack för pepp Misfit!

Har pratat med bröstenheten på centralsjukhuset här, det kommer förhoppningsvis gå till så att jag får en remiss från min familjeläkare till dem och där träffa kirurg. Antar att de mest brukar ha hand om cancerpatienter, så rädd att inte min missbildning ska tas på allvar.. Sen nämnde jag bröstkörtlarna, alltså, jag TROR ju att det är det de är, fast nu började jag såklart noja över att de är tumörer..?! Jaja, på torsdag morgon hoppas jag på en välvillig familjeläkare, håll tummar och fortsätt komma med tips den som vill! =)

(Håll en extra tumme för att jag lyckas få barnvakt också, mitt barn som är 4½ har inte sett dem sen halvårsåldern och vill ju inte skrämma slag på ungen.. ;) Och för att kunna prata ostört. Hur jag nu ska få fram något ord och inte storböla, bölar ju bara jag tänker på det!!)

Hej!

Jag ville bara säga att jag hoppas allt går bra för dig.

Och att det känns jobbigt att klä av sig inför en läkare/kirurg är väldigt naturligt. Men dom är vana och sköter det så professionellt så att det kommer säkert kännas naturligt när du väl är där.

Uppdatera gärna om vad som händer.

LYCKA TILL!!!

Kullagulla: Tack!

Åhh, är så nervös.. för första ggn i livet känns de för normala när jag tittar på dem, inte tillräckligt för att en läkare ska förstå problemet? Tror det var en kvinnlig jag ska till. Troligtvis samma läkare som när jag trodde jag fått hjärtmuskelinflammation pga tränat förkyld, inbillar att det kan göra att hon anser mig hypokondrisk el nåt. Tänker verkligen för mkt nu. Allt står och faller ju inte med vad en läkare tycker, finns inget förbud mot att fixa den på egen hand direkt. Men på något sätt skulle det kännas som en befrielse att få kvitto på att man inte ska behöva ha det så här, svårt att förklara. Menar inte att tycka synd om mig själv el att andra ska det, men mest att det är så hårt att de påverkat många av mina val i livet, kan inte ens börja räkna upp dem.

Sen är det så himla känsligt att visa sig, vet inte om jag kommer känna mig helt stum och inte talför, bryta ihop och gråta el fnittra nervöst.. vilka knäppa funderingar, men tja.. Sen vet jag inte varför, men det känns bättre att ta med den där artikeln från läkartidningen och mina foton, ifall jag blir stum liksom. Knäppt el ok att göra?

Sry, är verkligen nervig nu bara! :S

Hur har det gått!!?? Nyfiken, hoppas du får känna dig lättad och optimistisk nu..?

:)