Som jag förstår så é du inte orolig över själva sövningen?

Som du beskriver detta så låter det som att du har bestämt dig, men samtidigt rädd för att ångra ig, kanke det é så att du grubblar för mycket? Själv så visste jag att jag absolut vill detta och det där mé att ångra sig, det fanns inte i mitt sinne, tänkte att "man kan ju inte ångra något man inte har". Dessutom så tror jag att du inte kommer at släppa denna tänke förän du har genomfört din operation, för som du sä'ger så har du ju velat detta i 10år och du har ju fortfarande inte släppt den tanken.  Varför tror du det skulle vara annorlunda nu? Tror du att du skulle släppa tanken om 10år?

Jag tycker inte mina implantat känns som ett främmande föremål i kroppen, de känns så naturlgtför mig att det finns där, de é en del av mig. Givetvs så känner man dem och de é lite hårda att ligga på tex ett golv... men inget som stör mig. Nuhar jagganska stora implantat också, du ska ju enbart gå på mindre storlek vilket inte kommr bli lika "markant". Komplikationer kan alltid komma, inget kul men man ska veta att de finns, men cill man verkligen genomgå en opp får man överväga om det är värt risken. Om man anser att längtan eftr en operation é större så tycker i alla fall jag att det bara é att köra på. Min bröstopp har jag aldrig ångrat, det é det bästa jag gjort ändå har jag hft komplikationer och behövt korra...

Nu finns det olika typer av implantat i olika mjuhetsgrader, vissa é mjukare och andra har en fastare massa. sedan tycker jag man ska överväga plseringen noga också. Oftast blir man rek.  bakomplasering då man saknar egen vävnad men tycker ändå v som fått rek att lägga bakom funderar noga kring detta då nästan hela muskelfästet skärs sönder. Personligen anser jag att de flesta bröst bli mest naturliga mé en framför plasering.

Givetvis kan du träna på som vanligt, dock kan man ha problem mé en träning om man lägger bakom muskeln, man ska vara medveten om detta.

Lycka till

Mina bröst fyller snart 4 månader och jag kan säga att de känns som dom alltid har seta där. Ja känner inge obehag eller att det känns onaturligt. De känns som en del av mig och inte som nå främmande föremål. 

kompliaktioner är ju omöjligt att säga om man kommer få, så där måste man ju verkligen vara påläst och veta vad för slags komplikationer man kan råka ut för.

Kan säga att min op är de bästa jag någonsin har gjort 

Hoppas att din rädsla lägger sig och att du hittar nån kirurg du känner förtroende för.

lycka till!

Skulle det kännas "superkonstigt" kan du ju alltid ta ut dom. Dock så har jag en känsla av att om du har tänkt på detta i 10 år redan,, ja då ångrar du dig nog inte ;D

Och skulle du känna att dom var alldeles för stora (minst 1 år efter tycker jag! Eftersom många upplever sina bröst som väldigt stora tills en början för att sedan tänka på om dom kanske skulle bli liiiite större till :p) så kan du ju alltid byta till mindre!

Lycka till :)

Hej FrökenB!

Jag är lite i samma situation som du - vill men ändå inte. Jag vill egentligen bara ha liiite fylligare bröst. Om jag skulle fylla ut en B-kupa skulle jag vara nöjd och belåten. Operationen i sig skrämmer mig inte, utan mera om man drabbas av muskelpåverkan, smärta man inte blir av med, att det kännas onaturligt med silikon, att implantaten blir fula om några år eller man blir tvungen att ta ut dem igen av någon anledning. Allt det skulle kännas som ett nederlag.

Jag blev först jätteglad när jag hittade info om macrolaneinjektioner som kunde fylla ut bröstet litegrann. Tyckte det skulle passa mig utmärkt, så kunde man känna på hur det är att ha lite bröst och en ev. operation kunde få vänta ytterligare några år. Men injektionerna är ganska dyra för ett resultat som inte håller så länge. Och sen när jag läste vidare om många som inte var så nöjda med macrolane pga knölar och annat så står jag här igen och vet inte riktigt vad jag ska göra.

Jag är relativt nöjd när jag kan använda vadderade kupor i vardagen, då får man ju lite bröst utåt sett. Men jag stör mig mycket på att brösten blir så platta i tränings-BH och bikini. Där skulle jag behöva pyttelite mer volym.

Du får gärna skriva PM till mig om du vill...

Hej! Ville bara säga att jag känner igen mig i hur du beskriver din situation. Jag har sedan puberteten då alla andra fick bröst och inte jag, haft komplex över mina små bröst och känt mig okvinnlig. Jag hade en op.tid för ca 7 år sedan men backade ur i sista stund av en massa anledningar (att jag var rädd för komplikationer, att jag skulle ångra mig, över att behöva berätta för folk, för vad folk skulle säga, ärren, att jag inte ville känna mig eller bli sedd som "fejk" m.m.) och mina bröst har fortsatt att störa mig under åren sedan dess. Så nu har jag bestämt mig att köra. Jag är livrädd för komplikationer och att det ska bli för stort och fejk, men jag känner att om jag inte gör det här nu kommer jag bara att fortsätta störa mig på brösten och drömma om större bröst utan att våga ta tag i det. Blir det komplikationer kommer jag givetvis att ångra mig bittert, men det är ju en risk man får ta och den är ju väldigt liten. Och blir det bra lär jag ju ångra att jag inte gjorde det för länge sen... Jag vill absolut inte påverka dig i ditt beslut, men har du funderat på det så länge så kommer du nog inte sluta fundera på det om du inte gör det. Ingen kan ju påstå att det var ett ogenomtänkt och förhastat beslut :) det är ditt beslut och ingen annans! Känns det inte hundra procent kan du alltid vänta och göra operation senare. Men du är inte ensam om att vara rädd... Stort lycka till!!

Trevligt att hitta likasinnade här som man kan följa på resan. Jag har ena stunden varit fast besluten att operera mig, bokat tid för konsultation, hittat hit till forumet osv. Och i nästa stund backat.

Jag är övertygad om att jag en dag kommer operera mig. Men kanske kan jag förmå mig att skjuta upp det så långt som möjligt. Det är så mycket man behöver ta ställning till innan. Som t.ex. att det finns olika fastheter, det hade jag ingen aning om först. Jag vill vara helt säker på vad jag vill och vilka möjligheter det finns, innan jag ger min in i leken. Sån är jag.

Mina bröst är väldigt nya så du kan få bättre svar från dem som haft sina implantat längre tid än mig. Men det jag kan säga är att jag redan efter 15 dagar tycker att brösten är "mina". 

Jag kan inte känna implantaten alls. Visst är mina bröst fastare än vad de var tidigare men hur jag än klämmer, trycker och känner så kan jag inte känna några kanter på implantatet eller nåt som avslöjar att jag har någonting  onaturligt i mina bröst. 

Jag kan flytta brösten uppåt, nedåt och åt sidorna utan smärta. Dom blir mjukare och följsammare för varje dag som går. 

Lägger jag mig på rygg så avslöjar jag mig. Även om dom liksom sjunker ihop när jag ligger på rygg så hade naturliga bröst i den här storleken flutit ut ännu mer. 

Jag har bakomplacering men hur jag än spänner bröstmuslerna kan jag liksom inte känna att det ligger ett implantat bakom muskeln. Det känns precis som före operationen. Jag har inte längre någon smärta i bröstmusklerna (bortsett från att jag fångade min dotter som höll på att ramla med ena armen och det slet till i bröstet, då kände jag smärta i en dag men det har gått över nu)

Däremot är jag svagare i bröstmuskeln nu. Men konstigt vore ju annat med tanke på hur nyligt jag blev opererad. Har inte hunnit börja träna än så jag kan inte svara på hur mycket svagare i träningen. Men jag märker det när jag ska ha in 1:ans växel på min bil. Den har alltid varit trög men nu känns den supertrög. haha. Samma sak när man ska öppna en tung dörr, alla dörrar känns plötsligt mycket tyngre att öppna. 

Men 15 dagar efter operationen kan jag leva som vanligt igen och göra alla hushållssysslor, gå på stan och prova kläder, rasta hund osv. Tog hand om dottern själv en vecka efter operationen och det gick bra. Har dock inte burit henne nåt då hon väger 16 kg och jag undviker tunga lyft.

Men jag måste säga att jag är SÅ GLAD över att jag har gjort detta. Jag ser mig själv i spegeln och bara älskar mina bröst. Dom är så sjukt sexiga! haha.