Förstår dig fullt ut! Jag har velat och skjutigt upp min operation dem senaste 5 åren varav nu bara dem senaste 3 månaderna 2 gånger. Dock har jag till skillnad från dig inget val. Jag har redan implantat på 400 cc, en bröstoperation jag gjorde för lite mer än 10 år sedan som jag måste eller bör ta ut. På den tiden var jag orädd och impulsiv. Från beslut till handling/operation tog det mig 1 månad typ. Sedan ca 5 år tillbaka har jag ångrat min operation och då framför allt att jag gjorde så stora. Idag vill jag ha mer naturliga, helst hade jag önskat att jag behöll mina egna bröst som jag egentligen inte måde så dåligt över på den tiden. Hade a/b-kupa. Så för mig här närmast blir att ta ut implantaten och göra ett bröstlyft och sedan använda mig av minsta möjliga implantat..för tror jag måste det för att fylla ut. Hur som, mår du väldigt dåligt över dina bröst och vill göra operationen som du säger antar jag att du ska göra den. Nervös kan man alltid vara, det är naturligt, för det finns egentligen inga garantier på hur det kommer gå. Våra kroppar och läkningsförmåga mm är så olika/individuella. Samtidigt är det bra att man försöker tänka positivt att det ska gå bra, för det gör det oftast. Är du väldigt osäker ändå, skulle jag vänta lite. Kanske är du bara i ofas just nu, något annat som kanske påverkar dig i livet osv. Man bör vara ganska stabil när man gör en operation. Det är väl därför jag också är orolig och tvekar precis som du, för att just Jag är ganska ostabil just nu. Både psykiskt och fysikt. En del ångest och mycket förkylningar osv

Jag var på konsultation i lördags, bokat operation 28/12 men jag känner mig också osäker. Kändes bra att boka op tid lite längre fram så jag har tid på mig att fundera. Just nu känner jag mig ganska lugn, men kommer säkert hamna i samma situation som dig när tiden närmar sig och det är försent att avboka.

Jag funderar också fram och tillbaka om det är värt pengarna och om jag verkligen kommer bli nöjd. Gäller nog att lägga förväntningarna på lagom nivå, det jag främst vill åstadkomma är en större volym på bröstet och förhoppningsvis bör det bli bättre än innan. Jag tror det är normalt att känna oro och tveka inför en operation.

Har också funderat på bröstförstoring i många år och aldrig kommit så långt i planeringen som nu, men det är som sagt med skräckblandad förtjusning. ;) Vet inte om det blev så mycket pepp, haha, men du är iaf inte ensam om att känna som du gör för jag känner likadant! Kram och lycka till!

Hej tjejor!
Jag har haft exakt samma tankar som ni och tror att det är jätte vanligt veckorna innan/veckan innan/ dagarna innan. Jag opereras imorn och är fortfarande lite velig om jag cerkligen gör rätt beslut, om det kommer bli bra etc. Har velat operera brösten så länge jag kan minnas och tänker såhär: oavsett hur det går vill jag inte gå runt o ångra att jag inte gjorde min förstoring och valde o gånunt hela livet missnöjd med en platt byst. Det är såklart olika från person till person. Kram på er!

Jag var tvärsäker på mitt beslut fram till någon vecka innan min operation. Vart väldigt nojig över att dom skulle bli för stora och det vart väldigt mycket tjafs också med mamma pga operationen. Just då kändes det skit men jag hade velat det så länge och redan betalat in handpenning så då kändes det som att det bara var att köra.

Ganska direkt efteråt så kände jag att det var helt rätt beslut att opereras! Är så sjukt nöjd och undrar varför jag inte gjort det innan, är hyfsat nyopererad fortfarande, ca 2-3 veckor sen och det känns så sjukt bra ☺️

Jag har också velat. Men nu när det är betalt så känns det bra. Dags nästa vecka 6/11.

Jag opererade mig för exakt två år sen, skämdes för mina små bröst i princip hela mitt liv, la in ganska små implantat 295 cc، direkt efter operationen ångrade jag mig rejält och insåg att jag har gjort mitt liv största misstag . Utseendemässigt ser det jätte bra ut, men saknade mina små mini tuttar och kände att jag svek min kropp rejält, tre veckor efter op ringde jag och bokade för uttagning. Men min kirurg bad mig avvakta, en månad och återkomma. Då blev jag gravid och då va det bara att vänta ä, nu när jag ammat klart, så har jag bokat tid för uttagning. I december åker de ut. Jag klarar intensiv känslan att ha ngt främmande som rör sig konstigt när jag tränar eller rör på mig. Det enda rådet jag kan ge dig att gå på din magkänsla och tänk vad som är viktigt för dig. Vissa älskar de andra avskyr de och jag är den sistnämnda snacka om dyr erfarenhet.

Hänger kvar här så får vi se hur du känner det när de väl är på plats! :)

Jag känner verkligen igen mig. Har varit helt schizofren när det gäller min bröstförstoring. Fick nästan panik dagen efter att jag betalat och det kom över mig så starkt att jag valt fel klinik och att jag skulle bli tvungen att betala en fjärdedel av operationspriset bara för att kunna gå till en annan. Vilket jag trots allt inte gjorde. Var fortfarande jätteosäker på storleken när jag lade mig på operationsbordet.

Sedan måste jag haft världens lättaste återhämtning, jag vet knappt vad jag ska tro när jag läser vad andra skriver. Skulle inte ens jämföra det med träningsvärk, det var bara ingenting. Jag sover på rygg nu, det är allt. Så efter det var jag som i lyckorus i flera dagar, kände mig helt kär både i mina bröst och min kirurg.

Men nu har jag börjat noja lite igen, hur det skulle ha blivit om jag valt den eller den kirurgen eller om jag åtminstone gått på fler konsultationer som jag lovat mig själv från början. Inte för att något gått fel ännu, det är bara som att jag inte kan sluta. Ärligt talat är jag så himla trött på mig själv, sådan otrolig tid och energi det här tar från allt annat, önskar att jag bara kunde stänga av det. :)