Jag går själv i tankarna att operera mig framöver. Endera göra ett bröstlyft eller lägga i lite mer fyllning i de jag har så de blir lite fylligare och åtgärda storleksskillnaden samt en liten bukplastik under naveln.

Det jag tänkt säga till barnet är helt enkelt att jag vill fylla ut den hud jag har eller lyfta lite så de sitter lite bättre på plats samt ta bort hud som jag inte tycker om. Jag är väldigt mån om att man ska trivas som man är men ibland gör man inte det och jag ser det inte som ett problem att flickor får lära sig att om man verkligen vill åtgärda något man inte trivs med så är det okej men att man då måste vara medveten om vad det innebär (kostnader, smärta, läkningstider, risk för komplikationer osv) och låta beslutet ta tid.
Sen beror det ju helt på hur gammal barnet är. För mig är det viktigt att jag är ärlig med vad jag gör för att inte skrämmas, de ska inte tro att jag är sjuk för att jag gör en operation om man säger så.

Jag tyckte också att det var ett sjukt svårt beslut att kolla upp bröstförstoring eftersom jag inte ville skicka fel signaler till barnen. Jag har försökt förklara att jag vill återställa mer hur jag såg ut innan, och att jag vill att man ska tycka om sig själv men att det samtidigt är ok att åtgärda något om man mår dåligt över det/ej är bekväm. Jag vet inte om jag säger rätt saker eller gör rätt men jag står inte ut med att i princip vara utan bröst efter tre barn ?

Jag tyckte också att det var ett sjukt svårt beslut att kolla upp bröstförstoring eftersom jag inte ville skicka fel signaler till barnen. Jag har försökt förklara att jag vill återställa mer hur jag såg ut innan, och att jag vill att man ska tycka om sig själv men att det samtidigt är ok att åtgärda något om man mår dåligt över det/ej är bekväm. Jag vet inte om jag säger rätt saker eller gör rätt men jag står inte ut med att i princip vara utan bröst efter tre barn ?

Lillpricken

Här hemma har jag två tjejer, 5 och 16. Ska göra en stor bukplastik och fettransplantation till brösten. Jag vill vara ärlig men inom gränsen för vad de förstår.

16-åringen och jag pratade om att jag har gått ner 40 kg i vikt (bonustjej som inte kände mig som överviktig), att jag inte kan göra något åt min hudkostym och nu väljer att korrigera detta. Inte för att jag hatar min kropp utan för att jag älskar den. Jag hjälper den på traven. Var även ärlig med att det tagit mig 10 år att komma hit. Jag har även en liten diastas som kirurgen passar på att sy ihop och det har jag även berättat hur det funkar.
Vi pratade om perspektiv och vad som kommer först. Om man är lycklig/grundad/trygg i sig själv/glad på insidan är det ju fantastiskt om man kan putsa och fila lite på utsidan för att man vill och kan. Men om det yttre putset görs för att bli lycklig/grundad/glad eller trygg på insidan så blir det oftast inte så bra.
Hennes svar: Jaha, men gud vad bra och skönt. Varför har du väntat så länge?

Till min 5-åring har dialogen varit annan. Förklarat att mamma ska operera sig där doktorn ska sy mammas magmuskler så att mamma får en stark mage igen. Sedan kommer jag förklara i efterhand att doktorn tog bort mammas mjuka mage i och med operationen. Avdramatisera och trygga upp typ.

Hur har dina tankar gått?

Jag går också och drar på det här "beskedet" till mina döttrar, har 3 stycken! De är 10 år, 5 år och 1,5 år. Pengars värde vet de inte så en op skulle kunna kosta 1 miljon eller 250 kr. ;) Men det är ju som sagt frågan VARFÖR man opererar tuttarna när de egentligen fyller noll funktion, och varför man väljer att skära upp sig och ha ont osv. Vet faktiskt inte än vad jag ska säga, men ska nog också köra med att jag vill återställa kroppen efter 3 graviditeter och att det ibland är svårt att hitta BH och kläder som passar.

Jag tänker att det är ditt barn och att du känner henne bäst själv. Men även om du lyckas ”mörka” att du opererat dig nu så kommer det komma en dag när du kommer behöva förklara varför du valde att göra en förstoring. Antingen kommer din dotter själv lista ut det när hon tittar på gamla foton eller så kommer du eller någon annan i din närhet försäga sig... Kanske bäst att ta tjuren vid hornen redan nu!?

Oavsett så har jag precis samma tankar och tycker att det ska bli jättejobbigt att förklara för mina döttrar. De är bara 1,5 och 3 år gamla så för min del ligger det lite längre fram i tiden. Men ja, hur förklarar jag att jag sätter kniven i min kropp för att få stora bröst samtidigt som det absolut viktigaste för mig är att mina döttrar alltid ska veta att de är vackra precis som de är.

Att mörka en operation tror jag personligen är praktiskt omöjligt. Man kommer ju vara smärtpåverkad och "handikappad" ett tag, får inte lyfta nånting, min man ska sköta både lämning och hämtning på förskola första tiden osv. Nä, jag kan inte se hur man kan hålla det hemligt för såpass stora barn. Håller med om resonemanget att det känns fel att säga att man vill ha tillbaka sin gamla kropp, bra poäng! Och man vill ju inte heller skuldbelägga barnen för att de "förstört" ens kropp. :p Så ja, just nu har jag inga bra argument.

Det känns som att man inte kommer att säga något som är rätt.. det ”rätta” är ju att säga att man ska älska sig själv oavsett hur man ser ut, men vi som funderar på implantat vet ju att det inte alltid är så enkelt. Jag tycker inte heller det är rätt att skuldbelägga någon som åtgärdar något som man mår dåligt över. Svår diskussion helt enkelt, men särskilt med döttrar så är det ju en verklighet som de möter förr eller senare..

Nabi wrote:

Lillpricken

Här hemma har jag två tjejer, 5 och 16. Ska göra en stor bukplastik och fettransplantation till brösten. Jag vill vara ärlig men inom gränsen för vad de förstår.

16-åringen och jag pratade om att jag har gått ner 40 kg i vikt (bonustjej som inte kände mig som överviktig), att jag inte kan göra något åt min hudkostym och nu väljer att korrigera detta. Inte för att jag hatar min kropp utan för att jag älskar den. Jag hjälper den på traven. Var även ärlig med att det tagit mig 10 år att komma hit. Jag har även en liten diastas som kirurgen passar på att sy ihop och det har jag även berättat hur det funkar.
Vi pratade om perspektiv och vad som kommer först. Om man är lycklig/grundad/trygg i sig själv/glad på insidan är det ju fantastiskt om man kan putsa och fila lite på utsidan för att man vill och kan. Men om det yttre putset görs för att bli lycklig/grundad/glad eller trygg på insidan så blir det oftast inte så bra.
Hennes svar: Jaha, men gud vad bra och skönt. Varför har du väntat så länge?

Till min 5-åring har dialogen varit annan. Förklarat att mamma ska operera sig där doktorn ska sy mammas magmuskler så att mamma får en stark mage igen. Sedan kommer jag förklara i efterhand att doktorn tog bort mammas mjuka mage i och med operationen. Avdramatisera och trygga upp typ.

Hur har dina tankar gått?

Tack för ditt inlägg Nabi! Nedan citat håller jag verkligen med om och det resonemanget känns väl anpassat för en 16-åring!

”Vi pratade om perspektiv och vad som kommer först. Om man är lycklig/grundad/trygg i sig själv/glad på insidan är det ju fantastiskt om man kan putsa och fila lite på utsidan för att man vill och kan. Men om det yttre putset görs för att bli lycklig/grundad/glad eller trygg på insidan så blir det oftast inte så bra.”

Jag har själv som sagt små barn men ska komma ihåg det här till senare. Tänker att den här typen av diskussion är så viktigt att ha med sina barn, oavsett om man gjort en operation eller inte. Idag kan jag dessutom verkligen skriva under på det du skriver. En fördel med att bli lite äldre och visare kanske!? =D