Beslutet är hennes , punkt .
Vill hon ta ut så ska hon det .
Man ska inte behöva anpassa sig efter någon annan. Det är hennes kropp och hennes beslut .
Vill hon ha råd och stöd så kan du ju följa med på konsultation.

Tycker bara du skall vara stöttande i vilket beslut hon än väljer att ta med sin kropp.

Måste bara hålla med tidigare svar du har fått men förstår att du kanske tycker att det är snyggare med implantat, frågan jag ställer mig då är .... är det henne du älskar eller hennes utseende/sexualitet?
Är du rädd för att inte se henne som lika attraktiv om hon plockar ut dem?
Du bör först fråga dig själv vad det är som gör att du inte vill ..... vad ligger bakom din oro?
Om du vill stötta och att hon ska vara glad nöjd och lycklig ska du förklara för henne att det är henne du älskar och inte brösten och att det inte spelar någon roll om hon har implantat eller inte.
Kan du inte känna att det är det du står för så tror jag att eran relation är alltför ytlig.

Ska tillägga att min man också tycker det är jobbigt med förändringar ibland och han vill att jag ska vara som jag är och inte operera mig, det är jag själv som vill vara nöjd och tillfreds och känna mig attraktiv. Mitt beslut jag försöker ta nu är ju mitt och han får ju så lov att gilla läget .... men vi har ju en omvänd situation, han är nöjd med mig som jag är och älskar mig vilket som och jag vill fixa tuttarna för min egen självkänslas skull.

Här får du nog lägga ditt ego lite åt sidan och vara en stöttande partner. Ställ dig frågorna varför du känner som du gör och fundera på vad du kan göra / ta ansvar för så att hon ska känna sig trygg i hennes beslut. Det är väl henne som person du älskar/ tycker om och inte bara hennes bröst? Prata med varandra, tror jag är väldigt viktigt här.

Jag förstår att en del av det du skriver handlar om hennes impulsiv sida och där kan jag väl hålla med dig om att det är säkert behövligt att du är den lugna och mer tänkande och kanske kan bromsa henne i allt för snabba beslut som ev sedan kan resultera i att hon endera ångrar sig efter sådan snabba impulsiv beslut eller kommer på något annat lika snabbt....... har jag uppfattat det rätt?
Jag själv är exakt så, snabb, impulsiv och adhd'ig och min man har fått bromsa mig många gånger i olika saker jag sätter igång.
Från början var det ett jäkla liv men efter några år så förstod jag att jag behövde den motpolen och numera försöker jag lyssna när han försöker bromsa mig om han bromsar mig på ett lugnt och kreativt sätt som gör mig mer fundersam än förbannad.
Så om fallet är så tycker jag att du ska förklara precis som du känner och fråga om det inte är möjligt att lugna sig lite och involvera dig i hennes tanke och känsla och att hon får med sig dig i sina funderingar och kan känna att hon kan bolla sina funderingar med dig på ett konstruktivt sätt utan att hon känner att du "tycker illa om" eller "förbjuder" eller "tar avstånd från" utan att det blir ett bollplank för henne som kanske kan ge tiden du behöver och kanske hon också behöver om hon är en typisk impulstyrd person.
Huvudsaken är att hon känner sig älsksd och accepterad för det hon vill göra.

För att ge vettiga svar skulle jag vilja förstå vad det är som har gjort att hon så plötsligt vill ta ut dem efter nio år. Jag känner ju inte till nånting alls om henne, men att hon överväger mindre implantat får mig ju att tänka att det inte är av hälsomässiga skäl (att hon skulle ha fysiska besvär som hon misstänker kan bero på implantaten) och att hon egentligen gärna skulle vilja ha lite bröst kvar. Nånting  känslomässigt verkar det ju vara? Beroende på hur känslomässigt mogen hon är, kan det ju faktiskt vara ett test, om hon fått för sig att du inte älskar henne utan brösten?

Det skulle bespara henne en del pengar och ett extra ingrepp om hon kunde genomföra en ev fettransplantation eller implantatsbyte vid samma operation, om hon egentligen vill det också, vilket ju vore ett skäl till att ge det åtminstone lite mer tid än två veckor. Jag vet heller inget om er ekonomi, om det kan finnas en risk för att det andra ingreppet sen inte kan genomföras även om hon mår kass av att ha minskat 600 cc?

Många vittnar också om att även den som frivilligt beslutat om ett ingrepp i sin egen kropp kan må psykiskt kass ett tag efter operationen, då det tar mer på en än man inser att byta utseende och det finns dessutom något fysiologiskt som gör att man kan vara nerstämd efter en operation och då tror man lätt att man har fattat fel beslut, speciellt om man inte tänkt igenom det ordentligt. 

Så beroende på om hon bara vill bli av med silikonet eller hon egentligen bara vill ha en mindre storlek, men inte har råd med både uttag och nya bröst just nu, så blir ju infallsvinkeln lite olika. Men eftertanke är alltid bra inför ett så här stort beslut, och det skulle som bonus ge dig lite mer tid att vänja dig vid tanken också.

Fast jag tycker inte ni ska behöva mötas "på halva vägen" eller liknande, ge dig tid att acceptera att hon vill förändra sina bröst. Ledsen, men här är beslutet HELT och HÅLLET hennes. Hon har främmande föremål i sin kropp som hon nu vill ta ut.
Förstår att du tycker det är fint med större bröst, men helt ärligt, jag tror du kommer gilla små bröst också.

Jag kommer plocka ut mina implantat nästa vecka, och det är inte så att jag diskuterat med min man vad han tycker, att det liksom är en överenskommelse för det är inte hans beslut. Jag tror helt ärligt att han hellre vill att jag ska ha kvar implantaten för det är snyggt och han gillar stora bröst, men han förstår att jag äger min kropp och har BARA stöttat.
Det är mitt beslut, och jag hade tagit väldigt illa upp om han motsatt sig eller ifrågasatt. Du skriver du har svårt att acceptera detta och motsätter dig det helt. Lägg ner, förlåt, men på riktigt. Du skriver att det är ego-tänk och det är det. Om du inte vill att hon ska ha små bröst, så ska du nog bryta upp för bådas skull, om detta är en sån stor sak för dig.