Moa89: grattis!!
Och jag kan verkligen känna igen mig i den där känslan av skam. Skammen att ha utsatt sin kropp för onödiga ingrepp från början. Jag är 42 år idag men kände mig som en naiv 16-åring i samtal med ssk och läkare på kliniken. Absolut inget som uppkom som ett resultat av vad de sa eller uttryckte, utan bara mina egna tankar och känslor av att jag hamnat i situationen. (Fast jag vet själv att bröstförstoringen var ganska väl befogad för mig initialt.) Likväl de där tårarna man försöker hålla tillbaka när man lägger sig på operationsbordet...

Jag hade likväl sprucket implantat. Vad jag läst lite kortfattat/skummande så är det (såklart) bra att kapseln runt är intakt. Om även denna varit skadad så tycks det finnas större fog för farhågor att "skit" läckt ut i omkringliggande vävnad. Jag ska ta den diskussionen med Oya på mitt återbesök, för att försäkra mig om att kapseln var intakt. Låter konstigt om det inte är det (vad skulle kunna orsaka sprucken kapsel bortsätt från yttre påverkan...?)
Hur som, grattis och välkommen till andra sidan :)

Anna365:
Tack!

Tråkigt men samtidigt skönt att höra om igenkänning i ”skammen”. Tycker inte mig ha läst så många andra som skrivit om det. Förstår att förstoringen var befogad för dig då. Det är den på olika sätt för alla vi som gjort det ingreppet tänker jag, vissa har kanske starkare grund till den och andra, som jag, har en lite ”grundare” och snabbare process fram till bröstförstoringen. Sedan utvecklas man och får andra synsätt och prioriteringar och då landar vissa i att man vill ta ut dem… Jag själv var i tidiga 20-årsåldern när jag gjorde insättningen och tycker ju idag att jag inte alls var mogen för det beslutet för jag hade inte tänkt igenom vad det innebär/kan innebära i framtiden. Sedan upplever jag att det inte fanns lika mycket info då om riskerna. (Även om jag idag på ett sätt tycker att ”sunt förnuft” borde räcka för att förstå att det inte kan vara bra för kroppen att operera in dem.) Jag förstår samtidigt att man kan må jättedåligt över sin kropp vilket sätter sig psykiskt och en förstoring kan vara en väg ut från det. I slutändan tycker jag ändå att de fysiska riskerna med implantaten måste överväga den psykiska utmaningen med att inte trivas med sin kropp. Jag har dock själv inte erfarenheten av att må riktigt dåligt över mina naturliga bröst, minns att jag tyckte de var för små och jag kände mig okvinnlig men minns inte att jag mådde jättedåligt över det.

Ja, bra fråga för ens egen sinnesfrid att fråga om kapslarna var hela. Det tänkte jag inte på att fråga specifikt, men antog att de var det, tror ev att hon sa det till mig men minns inte helt. Jag vet att jag frågade ang det spruckna implantatet och om den gelén som läckt ut hela tiden varit i kapseln och då svarade hon ”ja” för att kapseln bildas ju ca 1 vecka efter insättning så den var ju där när det sprack. Men hon sa också att däremot om småpartiklar ändå sprids ut i kroppen genom kapseln, det vet man inte. Håller med om att om kapseln är hel så är det ju mycket bättre läge iallafall och det gissar jag att de brukar vara.