Förstår den oron absolut och har också lite samma tankar. Men såklart så ska man ju tänka på vad man själv vill i första hand, men så tror jag även att om det är nån som har någon åsikt om det så kommer dem att vänja sig och faktiskt inte bry sig så mycket när det gått några månader :)

Idag berättade jag för chefen! Vi är ett litet företag med chefen, jag och en kille till... som troligen får sparken snart. Och han tog det bra :D jag är så lättad. Jag var mest orolig att jag inte skulle ha nåt jobb att komma tillbaka till eftersom min provanställning går över till tillsvidareanställning under min sjukskrivning så ville jag ju kolla om jag hade ett jobb att komma tillbaka till och hans svar var bara "ja vi har ju häcken full med jobb så det verkar lovande" :) så det känns så skönt! Nu måste jag bara komma på hur jag ska berätta det för mamma. Det är den värsta... Kanske får ta det när jag träffar henne över jul. Får se... Nervöst.

Jag har såklart pratat med min sambo. Och barnen vet om att jag ska operera brösten, men dom förstår väl kanske inte riktigt vad de innebär. Törs inte berätta för mina föräldrar 😂 men min moster vet, mest för att hon har implantat själv.

Jag har berättat för mina kollegor och så klart min man. Mina 3 närmaste väninnor vet också för 2 av dem har också implantat. Berättade för svärmor eftersom min dotter hade gett lite tips... :) Hon brydde sig inte så mycket men sade att hon gillar inte riktigt sånt men har inte alls nånting med det att göras med..

Jag tycker detta med att berätta är så svårt! Nästan så att jag känner en förpliktelse att berätta för allt och alla. Vilket jag givetvis inte har- det är ju en privat sak. Exempelvis min nya chef, jag har precis bytt jobb och har sagt till chefen att jag behöver vara sjukskriven en vecka, och han lät nästan lite orolig och ville kolla att jag var okej. Vi skulle prata om detta till veckan och jag vet fortfarande inte om jag ska säga som det är eller typ ”en mindre, inte allvarlig operation”. Skulle de få reda på det efteråt på något sätt känns det ju lite dumt att jag inte sa något från början..

Åh låter ändå som en jobbig sits eftersom du verkar ha en bra chef som bryr sig. Men lite som du är inne på så behöver man faktiskt inte dela med sig av sin medicinska historia, utan du kan ju försäkra honom om att det inte är något att oroa sig över och att du kommer kunna jobba som vanligt sedan…

Jag har lite liknande tankar och är rädd för att bli dömd utifrån ett beslut nu när jag fortfarande är ny på jobbet istället för den jag är och min kompetens. Dessutom har jag precis gått med i en styrketräningsgrupp på jobbet med majoriteten män, vet inte hur jag skulle kunna förklara varför jag plötsligt inte kan vara med och tex bänk/marklyft/annat med fria vikter på ett bra tag…

Håller verkligen med om att det är jättesvårt. Jag drog på att berätta för min chef in i det sista… men valde alltså tillslut att berätta. Jag tänker bland annat att det är skönt att hon vet om det ifall läkningen blir mer långdragen och svår än vad jag hoppas på. Finns ju även risk för komplikationer och jag vill inte behöva hamna i en dålig spiral av lögner. Sen underlättar det kanske för mig att jag har en kvinnlig chef som jag tycker väldigt bra om. Bad henne hålla det för sig själv och berättade att jag är rädd för hur det skulle påverka mina kollegors syn på mig om det kommer ut… sen kanske de kommer förstå ändå oavsett. Men jag vill helst inte att ngn mer ska veta.

Kan också säga att jag drog en vit lögn då jag sa att anledningen till att jag vill göra en bröstoperation är att mina bröst är väldigt olika stora, och att jag vill korrigera det… Haha, jag har en pytteliten storlekskillnad i dag så helt ärlig har jag väl inte varit…

Svårt det där men vilka man ska berätta det för. Sagt till min sambo, syster, chef och några kollegor. Var ju tvungen säga till chefen innan att jag skulle vara borta ett tag och de behöver sätta in en ersättare. Sa först jag skulle operera mig och hon frågade vad så sade som det var. Hon tog det bra och frågade om det var på en bra klinik osv och att om det var något jag själv velat och tänkt på så var det rätt, så det kändes skönt!
Sagt det till mina närmaste kollegor men vet allt allt sprids som en löpeld därborta så förväntar mig att när jag kommer tillbaka efter sjukskrivningen kommer varenda kotte veta varför jag varit borta 😅

Inte sagt till min mamma för känns som jag skulle få ifrågasättningar om saken och hon inte är en fan av operationer överlag…känns som vi skulle kunna hamna i diskussion om saken och orkar inte med det. Men å andra sidan känns det kanske konstigare när jag en dag kommer dyka upp med ett par puppar från ingenstans när jag aldrig haft något där innan så vet inte ännu hur jag ska göra 🙂

Låter ändå som en lättnad på ett sett att ha det sagt till sin chef, sedan om man drog en vit lögn till eller inte är ju sak samma i det stora hela 😊. Också skönt att ni bägge har kvinnliga chefer, önskar att jag också haft det haha.

Snacket på jobbet bland kollegor hinner kanske lägga sig snabbt också?

Å andra sidan om du dyker upp med dina nya bröst så är det ju inte mycket att diskutera, gjort är gjort så det blir ett hopp direkt till att jobba på acceptans😂

Kanske får avvakta och se hur stor skillnad det blir 😂 om de på jobbet kommer märka eller inte 🤓 men har en liten tanke om att börja med bh:ar med lite mer fyllning / push up och successivt öka på lite innan operationen ;) är ju först efter sommaren för mig, och har ändå lite bröst sen innan. Kommer inte välja så stora implantat så har en tanke om att jag kanske kommer undan 😇