Att hantera smärta/smärthantering

Jag tänkte på att jag i flera sammanhang läst mellan raderna att många av oss härinne dras med olika slags (mer eller mindre) permanent smärta. Och många har hög smärttröskel, däribland tydligen jag själv, har jag förstått efter ett antal behandlingar mot t ex ytliga blodkärl och många år med en usel rygg.

Jag tänkte, kanske har vi några strategier och förhållningssätt vi kan dela med oss av, som kan vara till hjälp för dem som inte är så vana vid det och nu ska igenom rätt tuffa konvalescenser?

Jag tror en stor del, för min del, ligger i inställningen. Allt som jag kan se som frivilligt på nåt sätt och som ska ge mig ett positivt resultat i slutänden försöker jag tänka enbart positivt runt och bagatellisera lidandet, och fokusera på att jag VILL göra det, det är inget jag ska "utsättas" för av nån. Jag försöker att inte se mig som ett offer utan som den som har kommandot och visst har jag styrka nog att orka detta..!

När det gäller mer ofrivilliga lidanden, som t ex komplikationer (eller nåt som inte alls har med plastikoperationer att göra - varför inte ta upp även dessa våra strategier, de kan säkert hjälpa nån -), är min metod att låta dem ta så lite energi som möjligt.

Jag försöker att lägga fokus på det jag KAN göra, det som ju faktiskt går bra, och så tänka positivt - "inte 17 kan jag ha det så här resten av livet, realistiskt sett - det går ju över nån gång!- och livet är inte meningslöst bara för det här"... Och se till att fylla tillvaron med sånt som ger mening och glädje, så inte allt färgas i grått av smärtan.

Mitt sätt när jag ska igenom någon kort behandling som gör ont har huvudsakligen två beståndsdelar:

1) Ett par dubbelvikta kompresser el dyl att bita i! Om jag får kanalisera kroppens instinkt att fly/försvara sig till ett rejält bett är det lättare att förmå mig att ligga still och uthärda. Dessutom inbillar jag mig som lekmannapsykolog att man känner sig mindre som ett hjälplöst offer. ;)

2) Om smärtan mestadels håller sig på en uthärdlig nivå, koncentrerar jag mig på en tidning, surfar på mobilen eller nåt sånt - är det ansiktet som behandlas blir det ju svårare, men kanske man har nåt att tänka på som lyckas fånga ens intrese tillräckligt för att vara till hjälp. Att ligga och känna efter varje stick eller laserskott och våndas i förväg gör en ju till ett tortyroffer. Jag brukar försöka tänka typ "hah, där försvann ett kärl till - och nu är det inte länge kvar" och liksom vända det till något positivt som jag vill, fast det gör ont.

Men hur gör ni andra, inställningsmässigt, praktiskt i vardagen etc..? Fler tips som kan hjälpa den som nu måste hantera en hel del smärta och inte direkt är nån guru på det..? Alla har ju knappast samma strategier och mina metoder passar kanske inte alla.