Börjar bli trött på min man

Hej tjejer... Det är kanske fel forum att skriva om detta i, men känner att jag måste få skriva av mig lite. Jag är så besviken på min man. Jag passade på att testa att göra filler i läpparna på mitt åb på kliniken efter min op, och andra dagen var det väldigt svullet. Givetvis blir man ju lite orolig, och jag ringde min man för att få lite stöd o pepp. Slutar med att han gapar på mig varför jag gör sånt och att det får "vara slut med dumheterna". Alltså, självklart förstår jag logiskt sett att det är svullet och konstigt först, men man kan ju ÄNDÅ behöva ett lugnande ord mitt i stunden. Jag har inte möjlighet till ett privatliv heller utan närstående kommer hit oanmälda, och givetvis är det jobbigt att behöva visa upp sig så och jag känner mig väldigt obekväm - vilket jag behövde ventilera lite. Men som sagt, blev utskälld istället. Likadant första dagen då jag kom hem efter operationen behandlade han mig illa, hade längtat så efter familjen och blev så himla ledsen av hans "utfall"... Han blev arg, tyckte det var besvärligt att fixa mat och sa att de inte kan dansa efter min pipa mm, jag blev helt PAFF för det har jag ALDRIG begärt! Tvärtom har jag inte gnällt nånting över smärta el oro över resultat, ingenting!! Har varit mån om familjen och knappt inte vilat nånting utan lagat mat, handlat, åkt på utflykter, till lekplatsen, bytt blöjor, tagit disk och tvätt och allting under min närmsta rehabiliteringstid efter op... Tog mig till och från kliniken som ligger ca 30 mil bort helt själv, han behövde bara hämta mig vid bussen 10 min bilresa hemifrån - vilket han var irriterad över. Och jag vet att det inte handlar om att han är rädd över att jag förändras eller dylikt, för han har adrig varit emot eller varit orolig över min bröstoperation, han bryr sig inte om vilket känns det som... Han har varit till stor hjälp praktiskt, tagit föräldraledigt och allt - men "mentalt" STÖD - nej, tyvärr... Blir så ledsen... Kräver inte mycket, inte "tröst" el några långa stödsamtal liksom ... Bara att bli behandlad väl, att man är snäll mot mig. Tänker ibland att han borde leva med någon som aldrig någonsin gör något för sitt utseende eller för ens egen skull och välbefinnande. Då är han kanske nöjd... Finns det fler som upplevt/upplever något liknande? Borde jag bara vara tacksam över att jag iaf får en del praktisk hjälp? Eller förstår ni hur jag känner? Har jag inte rätt att få känna nånting bara för att jag valt detta själv? Jag har tagit all annan föräldraledighet för barnen och gör knappt något för mig själv, så jag är inte nån självcentrerad, ego person - då hade jag haft större förståelse för hans beteende. Tvärtom får jag ofta höra att jag är en förstående och omtänksam person, paradoxalt nog... En sak om man varit skitjobbig och gnällt en massa, men så är verkligen inte fallet, har varit väldigt lugn kring hela operationen... Hade velat njuta av att ha detta gjort, men dessa moln hänger över mig... Trodde det var i nöd och lust, han är ju ändå min make, vem ska man kunna dela allt med om inte honom?? Jättetacksam för er input... Och förlåt om detta är fel plats att skriva om detta på... Men det rör ju också processen kring en skönhetsoperation. Kramar!