wantboobies

Kvinna ·

14 jun, 2014

Hur berätta för anhöriga?

Hej! Jag tänkte bara fråga hur ni berättade för era föräldrar eller andra anhöriga att ni tänkte förstora brösten? Hur reagerade det? Jag vet inte om jag ska berätta för min mamma för jag tror inte hon skulle stötta mig alls i det utan se mig som "blåst" eller vad man ska säga, och försöka prata mig ur det, sura etc ..tycker ni jag gör fel om jag inte berättar? Jag känner ändå att jag är vuxen och att det är min ensak, och ett ganska privat ingrepp som man kanske inte vill berätta för alla.

Sortera efter

nyfiken tös

Kvinna ·

14 jun, 2014

Hej! :) Mina föräldrar är som dina, vet att dom inte skulle stötta mig i detta. Därför har jag lagt det på hyllan, tänker inte låta dom dra ner mitt självförtroende ännu mer. Dom har inget med det att göra heller för den delen, vi är vuxna och iaf jag har flyttat hemifrån redan. Däremot så har jag berättat det för min sambo spm jag lever med. Men har fått bearbetat honom han har aldrig tyckt om iden och aldrig tagit mig på allvar. När jag sen sa att jag verkligen hade bestämt migbså blev han bara sur och grinig, försökte prata förnuft i honom men han försökte bara övertala mig att låta bli :) och det kände jag väl att han kunde få försöka med om det kändes bättre för honom. Ock hade det ingen påverkan på mitt beslut, en dag sa jag bara att "nu är det bokat". Han fick sura em stund men tror det mesta gått över nu :) Jag skulle vilja berätta för min syster också som jag står väldigt nära, det känns jobbigt, vet inte hur hon ska reagera Så tänkte att jag väntar in i det sista och tar det då med henne :) Resten behöver för min del inte veta något, och om dom skulle se något efteråt ja då är det väl bara säga som det är. Då är det inte mkt dom kan göra åt det ;)

Gilla

Em3e

Kvinna ·

14 jun, 2014

När jag berättade att jag funderade på att göra en förstoring (var 18 år) blev min mor helt hysterisk. Hon förstod inte alls varför man skulle vilja göra något sådant och var inte alls stöttande. 4 år senare sa jag att det kommer ske och att hon får tycka vad hon vill för det är min kropp och mitt beslut. Hon var emot det enda tills några dagar innan operationen. Jag antar att hon mest var orolig och var rädd för komplikationer och att jag skulle bli mer missnöjd än innan. Efter op så har jag nog aldrig fått så mycket stöd och varma ord. Hon insåg att det var viktigt för mig och har skjutsat mig till återbesök och hjälpt mig handla, städa etc. Jag tror att så länge man förklarar varför man vill göra det och hur man påverkas av att vara missnöjd så förstår de situationen tillslut. :) Min pappa sa inte så mycket, han var glad för min skull och ställde frågor och erbjöd hjälp när jag var ny op. Tror det är lättare för män att acceptera något sådant än kvinnliga familjemedlemmar. Kanske för att de inte är lika insatta i vad som kan gå fel. Han var mest orolig för att jag skulle sövas. :)

Gilla

Ophelia

Kvinna ·

14 jun, 2014

Usch va tråkigt att era föräldrar är så "inskränkta". Jag skulle stötta min dotter om hon hade så små bröst att de gjorde henne olycklig.

Sen skulle jag väl inte tycka att de ska vara måtta på implantaten för att det ska naturligt ut, men oavsett skulle jag aldrig dömma henne.

jag hade tur med mina föräldrar. Men de visste hur jag led efter min cancersjukdom. När Landstinget konstigt nog sa nej lade pappa upp pengarna direkt.

Men sa att det kommer dras av på arvet, ha ha ha 😀

Gilla

Midnattsfrost

Kvinna ·

14 jun, 2014

Ophelia skrev:

Usch va tråkigt att era föräldrar är så "inskränkta". Jag skulle stötta min dotter om hon hade så små bröst att de gjorde henne olycklig.

Sen skulle jag väl inte tycka att de ska vara måtta på implantaten för att det ska naturligt ut, men oavsett skulle jag aldrig dömma henne.

jag hade tur med mina föräldrar. Men de visste hur jag led efter min cancersjukdom. När Landstinget konstigt nog sa nej lade pappa upp pengarna direkt.

Men sa att det kommer dras av på arvet, ha ha ha 😀

Det är ju dock inte bara små bröst som gör att man vill operera sig.

Jag har själv alltid varit olycklig över mina och jag hamnade i puberten väldigt ung (runt 10/11 år) - fick bröst väldigt tidigt och var väldigt osäker. Mina har aldrig varit små, utan jag gör det för att jag varit extremt missnöjd med formen.

Sedan tycker jag det är förkastligt att ens föräldrar inte stöttar en!

Gilla

AlexC

Kvinna ·

14 jun, 2014

För min del så var det ju i första hand ett lyft jag skulle göra, förklarade helt sonika för mina föräldrar varför jag ville göra det, för att jag mådde dåligt över hur de såg ut, och att jag hade gjort det länge. Nu när jag bestämt mig för förstoring så är mammas reaktion att hon är orolig för att de ska stoppa in något främmande i min kropp, och för att hon läst om pip-implantaten och är rädd för min skull. Tror mycket avoghet från nära och kära är just oro. Min man är inte helt bekväm med det hela. Jag vill inte ha en fru med stora bröst sa han faktiskt rakt ut. Men jag gjorde klart att detta är något jag tänkt på långt innan jag träffade honom. Jag är ändå nästan 30 år gammal, konstigt att man fäster så stor vikt vid andras åsikter. Men det gör man! Antar att vi alla vill bli sedda som kvinnor som fattar kloka beslut och att det fortfarande finns mycket stigma och okunskap runt bröstoperationer. Förlåt långt inlägg!! :)

Gilla

AlexC

Kvinna ·

14 jun, 2014

Ophelia, härlig inställning av din pappa!! :) När jag sa att jag skulle göra bröstop sa min pappa bara "vadå, ska du ha tre stycken eller?" :)

Gilla

Ophelia

Kvinna ·

14 jun, 2014

AlexC skrev:

Ophelia, härlig inställning av din pappa!! :) När jag sa att jag skulle göra bröstop sa min pappa bara "vadå, ska du ha tre stycken eller?" :)

Nä du skulle sagt du skull ha två extra så det finns något att klämma på på ryggen också 😀

Gilla

Ophelia

Kvinna ·

14 jun, 2014

Midnattsfrost skrev:

Ophelia skrev:

Usch va tråkigt att era föräldrar är så "inskränkta". Jag skulle stötta min dotter om hon hade så små bröst att de gjorde henne olycklig.

Sen skulle jag väl inte tycka att de ska vara måtta på implantaten för att det ska naturligt ut, men oavsett skulle jag aldrig dömma henne.

jag hade tur med mina föräldrar. Men de visste hur jag led efter min cancersjukdom. När Landstinget konstigt nog sa nej lade pappa upp pengarna direkt.

Men sa att det kommer dras av på arvet, ha ha ha 😀

Det är ju dock inte bara små bröst som gör att man vill operera sig.

Sedan tycker jag det är förkastligt att ens föräldrar inte stöttar en!

Självklart kan formen också leda till psykist lidande, tog bara ett exempel. 🙂

Gilla

nyckelpigan

Kvinna ·

14 jun, 2014

tycker inte man behöver berätta alls, ev. föräldrarna om man har en väldigt nära relation, men absolut inte för andra anhöriga.

Gilla

Ophelia

Kvinna ·

14 jun, 2014

Om man inte lägger i stora implantat, då blir det ju svårt att prata bort 😉

Gilla

AlexC

Kvinna ·

15 jun, 2014

Tänkte också att jag ville berätta för mina föräldrar för att jag tror att de hade blivit ledsna om de hade fått veta efter det var klart. Att de skulle känna att jag inte litade på dem eller så. Hellre att de vet om mitt beslut, även om det inte faller i smaken. Gjorde också klart för min man att det var jag som skulle fatta alla besluten om utseende, storlek osv. Det är ju ändå våra egna kroppar, inte våra anhörigas.

Gilla

meride

Kvinna ·

15 jun, 2014

Jag berättade inte för ngn anhörig och tänkte inte berätta för ngra vänner heller. Övervägde faktiskt att inte ens säga ngt till maken, men så kom jag på att det bara var dumheter. 😉 Jag ville inte bli "färgad" av andras eventuella åsikter. Sen blev jag så uppspelt när jag bokat allt att jag berättade för en vän ändå, hon funderar själv på en annan bröstoperation, så jag tänkte att hon nog skulle ta det bra! Det gjorde hon! Hon peppade mig o tyckte t o m att jag var modig. Det värmde.

Några dagar efter operationen, kände jag mig redo att berätta för lite fler. Jag ringde till mamma som sa - det hade jag aldrig trott om dig, men bara du är nöjd. Det var jag så då jar hon nöjd också. Vi pratade om det i 3 min sedan pratade vi om hennes trädgård o ungarna som vanligt. Ingen big deal likson =) Jag ringde även till svärmor och hennes reaktion var- Men guud va läckert. Gjorde du stora? Sen skrattade vi. Hon berättade även för svärfar, svåger o svägerska.

Allt gick bättre än jag tänkt mig, men har ännu inte berättat för mina 4 syskon. De får fråga om de undrar, vi är ju alla vuxna med egna angelägenheter. =)

Gilla

centauri

Kvinna ·

15 jun, 2014

Jag berättade för min syster för några veckor sedan att jag var intresserad av en bröstförstoring. Trodde faktiskt inte att hon skulle va så stöttande som hon var. En av hennes närmaste vänner hade tydligen gjort en så jag var inte 'först'. Det är vanligare än man tror. Men mina föräldrar vet jag skulle försöka prata mig ur det och säga saker som 'du måste jobba på din självkänsla mer', 'du kanske ska gå ner i vikt först', 'det är jobbigt och tungt med stora bröst' osv osv. Då mamma och alla henns mostrar har boobs out of this world och problem med axlar osv så är det nog svårt för mamma att förstå varför man skulle vilja ha göra det frivilligt. Jag är också rädd att om jag berättar för mamma så kommer alla hennes väninnor och halva släkten veta om det. Det är jag inte trygg med, vill inte behöva 'försvara' mitt val..

Just detta är så svårt. Jag bliir nervös bara av att tänka på det..

Men vad jag än väljer att göra, om jag beslutar att göra en op så kommer mamma och pappa stötta mig, är jag glad är dom glada!!

Gilla

wantboobies

Kvinna ·

15 jun, 2014

Tack för era svar! Känns skönt att veta att det är fler som inte berättat..att i te jag är dum som inte gör det! :) hmm funderar på att köpa såna bombshell bhar och gå runt i så det inte blir en för stor skillnad liksom haha ;)

Gilla

Mentorswede

Kvinna ·

15 jun, 2014

Jag hade tur, har haft väldigt mycket stöttning av både familj och vänner då de faktiskt insett hur viktigt detta är för mig. Efter graviditet så har jag inte kunnat förlika mig med de förändringar på brösten det medförde så är så glad att vänner och familj stått bakom mig. har dock inte berättat för alla utan bara de allra närmsta. De som verkligen känner mig. Förstår verkligen de som vill hålla det hemligt också, folk har så mycket fördomar och ska tänka och tycka så mkt ibland så i vissa fall är det bättre att hålla saker för sig själv tror jag :) Bombshell är kanon ;)

Gilla

Beccary

Kvinna ·

15 jun, 2014

Jag ringde och berättade för min mamma dagen innan , för jag visste hur hon skulle reagera... Men jag ville att hon skulle veta att jag låg under kniven, och efter det har hon hört av sig flera gånger och undrar hur jag mår - hon kan ju inte direkt göra något åt mitt val ;) och då när jag ringde henne avslutades ändå samtalet med att det viktigaste var att jag var nöjd :) min syster sa inte så mkt, men hon försvarade mig iaf mot hennes man, eftersom alla tjejer på mammas sida har bröst, utom jag, så det kändes bra. Nu efteråt har jag inga problem med att berätta för folk :)

Gilla

charlize

Kvinna ·

15 jun, 2014

Jag är faktiskt också jättenojig för att berätta för mina föräldrar. Bröstförstoring är väldigt vanligt bland mina kompisar så dem har jag berättat för. Men hela min familj är väldigt anti när det kommer till plastikoperationer överlag.. Hoppas jag tar mod till mig att berätta för min mamma innan det är dags för jag tror att hon på ett sätt skulle bli besviken om jag inte sa något, men även att hon skulle försöka tala mig ur det om jag säger det innan ;P Det gjorde hon med tatuering.. gjorde det aldrig avbokade dagen innan, det är jag dock glad för idag. Men bröst har jag velat ha sen jag var 15år.

Gilla

Carolajnie

Kvinna ·

15 jun, 2014

När jag berättade för min mamma fick jag helt sonika till svar: "Ja men det förstår jag, du har ju aldrig haft så stora bröst."

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, haha. 😉 Hursom så stöttade min mamma mig genom hela processen och var väldigt öppen. Min pappa däremot tyckte det var lite onödigt, han blev dock inte sur på mig utan ansåg mest att det var mitt beslut.

Jag tyckte det var betydligt mycket svårare att berätta för svärföräldrarna.. Dom kan ibland vara lite trångsynta och konservativa och jag fick peppa mig själv rejält innan jag kläckte nyheten.. Det gick dock över förväntan och det var inga sura miner där heller. 👍

Anledningen till att jag ville berätta för alla var att jag inte ville känna att jag på något sätt skulle behöva "gömma" mina nya bröst efter OP. Jag ville inte heller behöva ljuga om varför jag mådde dåligt etc. efter OP. Även fast det känns tufft att berätta, är det otroligt mycket skönare efteråt. Då kan du lägga all energi och fokus på din OP, istället för på vad alla andra skall säga eller att ingen skall få veta. 🙂

Gilla

Luffsen

Kvinna ·

15 jun, 2014

Jag tog upp det för några år sedan att jag funderade på det och såklart blir de väl lite ledsna över att man vill operera sig men samtidigt stöttande. Nu ringde jag dem och berätta att jag bokat en OP och båda förstod mig. Pappa var väl väldigt " jag förstår att det är viktigt för dig, bära upp klänningar fint (alltid haft problem med att de glider ner, fått sy upp axelband osv) och att det kan kännas som en viktig del av din kvinnlighet. Mamma var mer eller mindre likadan men orolig för att jag skulle göra dem förstora, samma gäller syrran. En kompis till mig valde att successivt fakea sina bröst större fram till operationen först med pushup sen dubbelBH osv så hennes familj tror ju bara att de växt mycket. Självklart har hon aldrig direkt urringade tröjor när hon är med dem. Tycker det viktigaste är att printers att man gör det för sig själv. Vill folk inte förstå så är det deras problem, jag gör det inte för dem ändå. Jag älskar min kropp som den är med men jag vill att mina kläder ska sitta snyggt och inte glida ner, vill att det ska se naturligt ut, om folk tycker att jag är ytlig då så är det dem som är dömande helt enkelt.

Gilla

wantboobies

Kvinna ·

16 jun, 2014

Tack så mycket för era svar tjejer! :)

Gilla

Hur berätta för anhöriga?

Är du redo att påbörja din resa?