Hur påverkades du mentalt/psykiskt efter en bröstförstoring?

Jag mådde väldigt dåligt psykiskt efter min operation - tog t o m ett break från detta forum för jag mådde dåligt. Grät dagligen, någonstans 6/7 veckor efter började det kännas bättre. Nu mår jag mycket bättre och det känns som min självkänsla är påväg uppåt.

Har rätt byllsiga/stora tröjor på jobbet för att minimera stirrandet.. ..

Mina hormoner fick total snurr efter min första op, var ledsen, deppad kändes som om jag var svag och inte klarade av något... Men efter denna gången känns det nästan tvärtom, så nöjd och så löjligt lycklig över mina nya bröst! De kan gömmas i tröjor för att undvika att folk lägger märke till det om jag vill, men kan framhävas också :) Så lätt att tro att det är det fysiska som är jobbigast vid op, men ibland är det faktiskt det psykologiska.

Jag är lugn och trygg i mig själv redan från tidigare, och kände ingen direkt nervositet inför själva operationen. Däremot var jag nog lite orolig över att folk skulle ställa en direkt fråga om jag gjort bröstförstoring, och också orolig över hur jag skulle reagera i så fall. Ville inte att folk skulle tycka att jag är ytlig. Efter att bröstförstoringen var gjord har jag inte tänkt den tanken en endaste gång. Detta har gett mig en grymt härlig skjuts vad gäller min självkänsla, och jag känner mig så mycket mer vacker och kvinnlig. Njuter av varje dag med mina nya bröst, och är inte rädd för någon eventuell framtida kommentar. Ingen som inte vet har hittills frågat eller kommenterat. Kanske för att det inte blev någon direkt stor förändring utseendemässigt eftersom jag tidigare alltid gick med vadderade bh:ar. OM någon skulle ställa en direkt fråga kommer jag att svara helt ärligt. Att ja, jag har gjort en bröstförstoring. Tänker inte gå in på någon ytterligare förklaring om jag inte känner för det. Det är ju liksom min ensak. Men om någon skulle visa en positiv nyfikenhet och undran kanske jag berättar mer om mitt val. Inför de få vänner jag berättat har jag enbart mötts av positiv nyfikenhet och ärlig omtänksamhet. Då har jag förklarat och svarat på frågor, och även berättat vilket otroligt lyft detta blev för min självkänsla.

Intressant inlägg, låter som att vi är ganska lika. Har min operation i oktober så jag får väl uppdatera efter den :).

följer :-)

Men åå tjejer :) tack för att ni delar med er av de "tysta problemen" som många känner igen sig i men få vågar prata om det. Härligt att läsa om era erfarenheter och att alla ni mår bra eller är på väg mot bättre mående efter er op :) Ger mig hopp iaf om vägen till en bättre självkänsla. Jag har inte tidsbestämt min op ännu men när den är klar så ska jag uppdatera mitt mående här. Lycka till cheeta med din op och ni övriga tjejer, ni kommer att hjälpa många som läser denna tråd genom att dom ser att dom inte är ensamma om sitt problem och speciellt att självkänslan kan bli bättre . Kram

Om du nu har din sociala fobi, och tycker att du kan hantera den när du mår bra men att det är svårare de dåliga dagarna, så kan det vara bra att ställa in sig på att första tiden efter op KAN bli jobbig.. Det behöver inte bli så, men det händer en massa i kroppen som påverkar en mentalt, hormonpåslaget hade jag ingen aning om tex och hade önskat att jag vetat om innan! Det drabbar inte alla så hårt, men skulle ha varit skönt att blivit lite förvarnad och då oxå förstått att det är övergående.. ( tog för mig tre månader ).. Önskar dig lycka till :)

Jag har räknat med att jag kan må dåligt första tiden efter op . Jag kan tillägga att önskan efter större bröst började redan som 14 åring. Sen har en bröstförstoring cirkulerat i mitt huvud tills idag. Jag har inte gjort det tidigare för jag har inte varit redo för det men nu är det dags. Mina komplex började redan när jag var 13-14 år, tyckte jag hade för små bröst ( vilket jag med facit i hand egentligen inte hade, de va fylliga B75 )plus att jag var smal gjorde att jag slutade visa mig i badkläder och undvek allt vad bad offentligt hette. Trot eller ej men mitt första besök på en strand va förra året, 20 år senare. Jag gjorde det för mina barns skull, dom skulle inte lida av mina skeva komplex. Nu ska jag äntligen uppfylla en av mina stora drömmar och jag är väldigt medveten om att det här kommer att vara en omtumlande resa och jag ska ta adjö av en stor del av mig själv. Så det jag ville få fram är att jag är väl införstådd att det kommer att bli väldigt känsloladdat tiden efter op. Därav kom denna tråd, jag ville höra om olika upplevelser och känslor som snurrar i andra tjejers huvud och hur ni hanterar era situationer. Tack Pygme för att du tar upp en viktig baksida av vad som kan ske. Alla är inte förberedda på vad hormoner och förändring kan göra med en efter en stor kroppslig förändring. Jag tror att det här är en grymt viktig tråd av innehåll som kommer att hjälpa många. Kram o tack :)

Ja jag menade absolut inte att försöka avskräcka dig, tvärtom, är man medvetet om hur känslorna kan vara en tid efter op så vet man ju också att det går över.. Och då kan man hantera det bättre medan det pågår.. Och som sagt, det drabbar inte alla. Det låter som att du tänkt igenom detta ordentligt, och ibland måste man våga uppfylla sina drömmar :) sen kanske man bara ska försöka se det med lite distans och inte ge det för stor betydelse.. Men såklart kan det ge en lite bättre självkänsla.. :)

Hej!

Fint o modigt av dig att prata om dina fobier så öppet. <3 Jag håller med dig o tror att många kan ta stor nytta av innehållet i denna tråd.

Jag har en pipolär diagnos (Manodepressiv) sen 6 år tillbaka, egentligen en svag "störning" som det så fint heter och jag har lärt mig leva med den utan medicinering. Det gör dock att jag i vissa situationer, beroende på om jag är åt det maniska håller eller åt det lite låga (depressiva låter så hårt) så haterar jag saker o ting på olika vis. Stress o oro gör att jag snabbt gör slut på mina naturliga "lyckoreserver" o kan känna mig håglös o lite nere, det oroade mig en hel del innan OP. O eftersom jag läst om andra som blivit väldigt deppiga va jag nästan säker på att jag skulle bli påverkas negativt o mår hemskt dåligt, men icke! :D

Visst det va någon dag efter op som jag va lite känslig o lätt överreagerade när jag hade motgångar, men det beror ju säkerligen på upplevelsen i sig o har nog ingenting med min diagnos o göra. Nu har det ju bara gått 10 dagar sen OP o jag kan inte svara på hur jag kommer reagera i situationer som jag föut tyckt varit lite jobbiga, eftersom jag inte utsatts för några. Om det beror på att mitt självförtroende/självkänsla fått en skjuts i rätt riktning o att jag på så vis varit i dessa situationer utan att ens märka av dem kan jag inte heller svara på. Det får tiden utvisa. :) Alla har vi bra o dåliga dagar och situationer som skrämmer oss. Jag tror det viktiga är att man tillåter sig att må lite kasst de dagar man faktiskt känner så. Att inte pressa sig själv utan kanske hellre säga "Ok, idag är ingen toppendag, men det går över. I morgon tar jag nya tag. Efter-Op depp är normalt o helt värt det - för fan vilka fina bröst jag har!" Ja jag hoppas ni förstår hur jag menar. Pepptalk med sig själv! :) Funderar utmärk för mig iaf, men alla är vi olika - o tur är väl det! :)

Stundvis efter op kände jag mig värdelös, i o med den hjälplösa situationen i att man inte klarade sig själv till 100 %. Min "jag klarar mig själv o behöver minsann ingen annan"-sida fick sig en känga. Men efter en dag inser man att det bara är att gilla läget. Att motarbeta sig själv tjänar man inte på över huvud taget. :P

Haha, lite luddigt skrivet o vet inte riktigt om jag fått med de punkter du frågade om. :S Men hoppas det gett dig lite hjälp på traven. :)

Jag inser nu efter op att jag oroade mig både för op, smärta o psykisk ohälsa helt o onödan. Skulle det dyka upp problem längs vägen tar jag itu med dem då. Nu vill jag mest bara njuta av mitt nya förbättrade självförtorende o ta dagarna som de kommer, bra eller dåliga spelar ingen roll, för de är dagar de oxå - även om de ibland känns längre eller tyngre att ta sig igenom. :)

Jag tror du tar dig igenom op o allt där till utan problem. Det är absolut inget fel i att vara väl förberedd för det ska man vara, men försök att inte hänga upp dig på själva oron, du kan då miste om så mycket härliga upplevelser på vägen för att du la focus på "fel" ställe. Något jag själv ångrar lite i efterhand. :P

Kram på dig/er!

Jättebra och viktig tråd! Vårt psykiska mående är ju svårare att hantera än det fysiska. Att man har ont och är lite orörlig postoperativt kan man ju lätt förutse. Men jag blev helt tagen på sängen av hur jag mådde psykiskt! Jag som normalt är rätt stark och oblödig fick första tiden efter operationen helt oväntat gråtattacker som kunde utlösas av nån liten skitsak. Några dagar kände jag mig helt deppiga, såg ingen mening med nånting. Men jag satte det inte i samband med operationen, jag var nöjd med brösten och ångrade mig inte alls. Det jag deppade över var småsaker. Gamla grejer tex i relationen till min man som blossade upp på nytt. Detta pågick till och från de första två veckorna, sen avtog det. Och det först DÅ som jag fattade att det hade med operationen att göra. Nu är mitt självförtroende på topp. Mår bättre i många sammanhang än innan operationen. Känner mig säkrare och stoltare. Så zenzen, jag är övertygad om att du kommer hantera detta galant, med tanke på den resa du redan gjort. Tack för att du delade med dig!

Intressant tråd.

Mår själv dåligt pga dåligt självförtroende, som till stor del har att göra med mina icke-existerande bröst. Till vardags använder jag vadderad bh, men på sommaren när man vill ha linne på sig, så syns det ju ganska tydligt. När jag har träningskläder så syns det verkligen hur platt jag är, som en 14-årig pojke i kroppen...

I våras var vi några från jobbet som sprang en löpartävling i stan och då kände jag hur de andra stirrade på mig, eller jag tyckte det i varje fall.

Så efter min operation kommer det nog märkas vad jag gjort🙂

Min fråga till andra som förstorat brösten, händer det ofta att folk frågar om ni opererat er?

Jag tror jag kommer att svara ärligt om jag får den frågan, det skulle bara vara pinsamt att ljuga när det är så uppenbart.

Pygme: Jag förstår att du skrev i all välmening :) Tack vare din och de andra tjejernas berättelser så kommer ni att hjälpa andra tjejer att gå igenom det som sker i kroppen o knoppen på ett lättare sätt. Som du själv beskrev det : att du önskade att du var mer förberedd på vad som kan hända psykiskt efter en op. Jag hoppas att fler vill dela med sig av sina upplevelser så vi som ännu inte gjort en op kan vara förberedd på vad som kan ske . Då blir det som du säger, lättare att hantera. Jag personligen är ju rädd för vad omvärlden ska tycka och har redan börjat tänka om. Jag får ge det lite tid och tror att när jag vant mig själv vid hur jag ser ut så kan jag ta emot omvärlden med ett leende ;) Hihi I wish ;)

Första tiden så hade jag så ont så jag var less på det och var irriterad och känslig mycket, men det tog nog ett par tre veckor innan det gick över, sedan att man var tvungen att ha den där jäkla sportbehån i evigheter, det gjorde inte saken bättre. Så jag var lätt nedstämd och irriterad mkt pga att det gjorde ont och jag hade bråttom att få dem att se ut o kännas bra, men jag var fortfarande väldigt glad att jag hade gjort det, Det är så konstigt för ingen av mina vänner förstår hur jag menar när jag säger att jag nu känner mig hel och komplett. Jag var nästan helt platt innan, och kände mig liksom inte synkad i hjärnan med min kropp tidigare. Jag kan tänka mig lite somkänslan att vara född i fel kropp, och sedan få göra ett könsbyte och känna att nu är jag äntligen jag. Jätte drastisk liknelse som kanske är lite extrem men det är nog lite så jag känner efter op. 6år sen nu och det är fortfarande det bästa jag gjort för mig själv, väl värt allt det jobbiga trots 2 operationer till efter första.

Har fått frågan 2ggr, av män såklart haha, en av min kollega på en aw ( såklart krävde det lite sprit innan modet kom) andra ggn på en första dejt med en kille, men då hade jag gått ner jätte mkt i vikt och då syntes det att d var lite väl stora för min lilla kropp) Båda ggrna svarade jag ja, och det vart inte mermed det då, kollegan började prata om sitt ex som också gjort det och dejten sa bara jaha ok typ. På mitt jobb jag hadenär jag jgjorde det så var vi bara 10 anställda typ och alla var väldigt tighta så där pratade vi högt om det, sen när jag börjat på nya jobb så kommer jag ju dit med stora tuttar men eftersom jag jobbar i arbetskläder så ser man inget och det har kommit fram tjejer från jobbet när vi gått ut ihop och sagt typ gud vilka snygga kurvor du har, det syns aldrig när du jobbar! Så folk har kommenterat, men aldrig på ett taskigt sätt. Vet dock inte om de misstänker att jag opererat mig men inte vågar fråga eller om de bara tror att det är så naturligt, särskilt iom att jag har riktigt mkt booty så det skulle kunna vara naturligt. Oj vad långt svar...

Jag har aldrig fått frågan direkt, men har gjort så att jag är öppen med det om det är nåt som kommer på tal, rent generellt. Det känns rätt för mig, då känns det som att skulle man få frågan så är man van att säga som det är, det blir inte så laddat då och man behöver inte gå och noja över om nån ska fråga eller inte och vad man ska säga då :) det tror jag är värre än att vara öppen med det .. Sen förstår och respekterar jag de som inte vill berätta, vi är alla olika och fungerar på olika vis. ( obs! Jag skriver dock inte folk på näsan att jag har sillisar, bara om det kommer på tal på ett sätt där det känns som en naturlig sak att berätta, och om jag skulle få frågan..)

Inte en endaste har frågat mig, och det har nu gått 8 månader sedan op. Skulle någon fråga kommer jag att svara ärligt. Liksom du kände jag en oro inför eventuella frågor, men nu efter att det är gjort är jag bara så lycklig och stolt och känner att jag vill svara ärligt.

Blev fel :) se nedan. Försökte besvara Raven... Med hennes inlägg i mitt,, misslyckades tydligen ;)

Raven1980: Du är lika modig Raven :) misstänker att du är lite som jag, vi har accepterat och erkänt våra "störningar" och det i sin tur gör att vi är inte rädda att prata om våra tillstånd med andra, o nä, inte skyltar med problemen för alla utan vi kan dela med oss av oss själva i gott syfte. Som här tex :) Angående ditt tillstånd som är bipoläritet så tycker jag du är grym som lever med det utan att medicineras. Jag vet precis vad du menar, är under utredning själv för bipoläritet och har som du också levt med det utan medicinering i 15 år, i mina "papper" står det " återkommande depressioner" hihi ;) Skönt att läsa ditt inlägg, du inbringar hopp och positivitet för mig iaf :) tack !! Kram

Tack själv :) du har så rätt i det du skriver. Vad skönt att det gick över relativt fort och att du är nöjd o glad idag :) Att få läsa din o alla andras berättelser har faktiskt påverkat mig, mer än jag trodde från början när jag startade tråden. Jag ler när jag läser och tänker, vilka härliga tjejer det finns här på forumet. :)