Kom och tänka på en riktigt bra sak!

Sluta nu gräla om detta. Trådens huvudsyfte var att man borde kunna få nån form av samtalstrerapi för att förstå sig på och hnatera de känslor som ofta stormar efter en op. Ni har gjort den till ett gräl om vad man kan och inte kan hjälpa andra med inom psykologin.

Min erfarenhet är att man i måttligt komplicerade fall kan vara ett mycket bra stöd för människor i livskriser om man känner dem och har förmåga att se deras situation nyktert utifrån hur man känner dem och deras omgivning, men det kräver flera saker, bl a motivation från den som behöver hjälp att verkligen ta sig ur sin situation, ett gott omdöme hos en själv och ödmjukhet nog att inse när man inte kommer vidare med sin egen förmåga utan man behöver uppmana till att söka professionell hjälp.

Även jag har stöttat och peppat människor i min omgivning som lidit av diagnosticerade och icke diagnosticerade depressioner och självkänsleproblematik, men jag kan inte säga att jag har botat dem helt och för gott. Däremot har de brukat må bättre av att prata med mig och det i sig har också ett värde, som jag ser det. En psykolog SKA ju inte bli personlig såtillvida att de ska relatera alltför mycket på det vänskapliga planet, men att någon bryr sig rent vänskapligt utan ekonomisk ersättning är enligt min enkla mening också mycket viktigt för att man ska känna sitt egenvärde.

Jag tror också att man kan dra erfarenheter av sin egen terapi (precis aom andra erfarenheter man gjort) och vidarebefordra råd och tankebanor som har fungerat, så varför måste vi göra detta till en debatt om hur vi formulerar gränsdragningen ochvilka problem vi får försöka hjälpa våra vänner med? Jag hoppas och tror att vi alla vill finnas där för dem och att vi också utan prestige ber dem söka professionell hjälp om det kör fast.

Peace...

Jag tycker bara det är oerhört naivt och oansvarigt att skriva som Asirana (stavning ?) gjorde, att påstå att människor som hamnar i depression inte ska få behandlig av proffisionella psykologer för att de behövs till de "riktigt" sjuka? Låter urbota dumt i mina ögon, gång på gång hör man folk som begår självmord/ självmordsförsök för att de inte fått proffisionell hjälp i tid, säger inte att alla med post-OP depp är i riskzonen men om så, så har de all rätt till hjälp och ska inte behöva förlita sig på en som själv varit/är i dåligt mående och ska samtala med en.

Efter det du skriver nu så ser jag bara att du har missförstått mig totalt.

Skrev ALDRIG att de som vill begå självmord inte ska få hjälp. Självklart ska de få hjälp! Och nej jag skrev ALDRIG att någon ska vara riktigt sjuk innan de får hjälp heller. Jag skrev bara att jag tycker det är något dumt med en psykolog om man är lite deppig efter en operation, om deppigheten håller i sig ska man självklart söka hjälp, men man ska inte göra något förhastat heller.

Men innan man söker in för deppresion så bör man ha varit depprimerad i ett visst antal veckor innan man vet att en patient har en depression.

Du måste ha läst allt för hastat eller så har jag inte lyckats få fram det som jag menat.