Orolig att ångra mig

I ditt fall skulle jag nog gå och prata med någon, försöka tycka om brösten jag har idag och sedan om du fortfarande vill göra en operation efter 1 år så kommer du känna dig säkrare på att inte ångra dig. En operation tåls att tänka på jag ville göra en direkt när jag var 18 men lät det gå ytterliggare 2 år med ordentlig fundering över det innan jag beslutade mig för att det var rätt val. En operation är alltid en risk tråkigt om man måste ta ut implantaten sen för att man inte var 110% säker. :)

Ja det är lite så jag tänker att det inte är så speciellt kul ifall jag nu skulle ångra mig efter operationen. Samtidigt ångrade jag mig otroligt mycket efter jag avbokade operationen och det har snart gått ett år sedan dess. Jag vill inte förstora dem jättemycket utan bara lägga i 250-350 cc och få ett så naturligt resultat som möjligt. Men tack för tipset i alla fall, ska överväga om jag kanske borde gå och prata med någon om det :) Jag kollade på din sida förresten, jätte snyggt resultat verkligen :) Jag var också på konsultation hos Johan och fick ett väldigt bra intryck av honom. Ifall jag bokar en ny operationstid igen vill jag fortfarande göra de hos honom i:)

Skönt att du lyckats klara dig undan komplikationer än så länge, hoppas det fortsätter så! :) Jag har själv varit på denna sidan och läst regelbundet i lite över ett år nu, ibland nästan så att jag ångrar att jag läst så mycket just för att jag blivit så uppskrämd av allt jag har läst haha. Tack så mycket! :)

Jag är i samma läge som dig :) (är 23 år). Var på konsult för ca 2 år sedan, fick tid för operation men avbokade efter en stund för det kändes inte rätt, läser hela tiden om komplikationer och tänker väldigt mycket på att jag skulle ångra mig, att jag skulle få muskelpåverkan (funderar på 225-250 bakom muskeln) och att det skulle plåga mig ännu mer än att "jag har inga bröst".

Har bokat en ny konsultation nu och får utgå därifrån.. Tänk också på att många blir väldigt nöjda och kan släppa det som plågar en:)

Jag känner igen mig jättemycket i dig. Har också opats för skelning (dock blev mitt resultat väldigt bra som tur var). Jag har velat ha bröst sen jag var 13 år och velat operera mig sen jag var 14 (utan att överdriva).. Ändå har jag tvekat, främst för att jag varit rädd och för att man inte kan ångra sig. Jag gick på första konsultationen när jag var 19 och gjorde börsten först för en vecka sedan när jag fyllt 22. Det är inte bråttom. Du ska känna dig 100% villig att göra det och gå till en kirurg du litar på. Så mitt tips är att vänta kanske nåt år. Det är aldrig för sent ändå, du är jätteung! 🙂

Vad var det förresten för komplikationer din släkting pratade om? Var det egna erfarenheter eller bara vad hen hört? Min far har alltid varit väligt emot börstoperationer och trott att det gett cancer osv. PIP-skandalen gjorde det ju inte bättre 👎 Men jag fick honom att läsa på ordentligt (och fick typ 10 sidor objektivt informationsmaterial från kliniken) och sedan dess har han stöttat mig till 100 %. Tänk så många kvinnor som har implantat egentligen. Det är väldigt ovanligt att något går fel, även om man såklart ska räkna med att operera om sig 🙂

Tycker du gör helt rätt som avvaktar om du inte är säker. Om jag vid tjugo års ålder hade vetat allt jag vet nu om bröstoperationer så hade jag ALDRIG opererat mig. För har man väl opererat sig så kan det ju aldrig bli som innan igen.Jag har gjort fem st bröstoperationer under 26 år,korrigeringar medräknade och jag har aldrig någonsin varit nöjd med mina bröst och jag kommer nog aldrig kunna bli det heller.

Hej!

Jag är i precis samma läge som du, avbokade min operation idag (skulle ha opererat mig 9:e mars). Jag har funderat på att göra en förstoring i ca 8 år och har nu sparat ihop alla pengar, men precis som du fick jag kalla fötter. Har jag väntat i 8 år känns det som jag kan vänta i 8 år till, samtidigt som jag så gärna skulle vilja ha fina bröst till sommaren. Min sambo blev lite irriterad på mig när jag sa att jag hade avbokat tiden eftersom jag har tjatat om detta varje dag senaste 3 åren, jag sa till honom att det inte kändes rätt med kirurgen och att jag ska kolla upp ett annat ställe (vilket jag ska göra också om ca 3 veckor). Jag tror dock bara att detta var en dålig ursäkt eftersom jag egentligen tyckte det kändes bra med kirurgen. Jag är egentligen inte rädd att det ska bli dåligt eller fult för allt är bättre än det jag har nu. Jag är nog mer rädd för att jag inte ska känna mig som mig själv, precis som du skrev. Jag tycker iaf att du ska träffa lite olika kirurger och se vad dom säger och om alla rekommendera dig samma storlek osv så tror jag att resultatet kommer bli så bra som det kan bli med just dina förutsättningar :) Och som någon skrev här uppe så känns det mest som att det är personer det har gått fel för som hänger här på forumet. Personer det har gått bra för slänger in en bild på resultatet och sen lämnar dom forumet :)

Jag tycker att ni alla som tvekar har helt rätt inställning. Det är väl ett väldigt "sunt" sätt att se på hela saken. Att man inte alls förväntar sig "bli lycklig" efteråt. Jag kände precis som trådens författare, jag var livrädd att ångra mig, inte kunna ta tillbaka det jag gjort utan att behöva genomgå ytterligare en operation och att behöva hamna i en karusell där jag fortsätter gräma mig över min kropp trots att jag genomgått en operation. Jag tror att om man känner såhär, är medveten om att den person man är kommer vara densamma, men med ett lite annat utseende, och antagligen med lite kritiska ögon till hur man tycker resultatet blev, så kan man nog genomgå en operation. Det kanske inte innebär att man inte får den där depressionen. men man har innan varit medveten om att den kan komma, och när man väl står där, så kan man hantera och arbeta med sina känslor där och då, utan att känna att man gjorde något förhastat.

Personligen har jag ALDRIG skämts över mina små bröst. På stranden har jag känt mig fin som vem som helst. men i naket tillstånd har jag sedan jag ammat mina barn inte trivts med mina bröst. Jag har helt enkelt saknat det jag en gång hade, även om jag alltid haft små bröst. Nu efter opertaionen som skedde för 12 dagar sedan, tycker jag lika mcket om mig själv och min kropp, men jag kan känna att mina nya bröst är för stora och inte riktigt lika mycket en del av mig själv som mina små bröst var. Jag tänker inte mindre på brösten efter operationen eftersom jag inte är helt nöjd. Men jag har accepterat mina känslor, försöker vara lugn, tänker att de ska få läka klart, jag är tacksam om jag inte får några komplikationer och OM jag mot förmodan inte accepterat hur jag ser ut (för jag har hellre mindre bröst än det resultat ja har nu) så kommer jag att byta till mindre implantat om 6 månader. Men jag försöker att inte känna sorg, inte skylla på mig själv eller ngn annan för att de blev större än jag hoppats.

De här känslorna tror jag är vanliga, att man vill att ens kropp ska spegla den person som man känner att man är. Däremot att bli maniskt kritisk och hitta "fel" på brösten som inte finns, de ska upp, ner, hit eller dit osv. Det är ju en annan känsla, en kritisk känsla om att uppnå någon slags perfektion, den känslan aktar jag mig för, för den kan nog bli svår att få stopp på när den väl är i rullning.

Vad skönt! Mina ögon är också bra nu, eller i alla fall typ så bra de kan bli. Man kan typ bara se det om jag är välidgt trött eller har druckit alkohol haha :) Nej det är sant. Det känns som det är bättre att vänta tills man är 100% säker, men ibland tvivlar jag även på om jag någonsin faktiskt kommer känna mig 100% säker. Lite därför jag tänker så att jag kanske får göra det även om jag bara är 90 % säker på mitt beslut om du förstår lite hur jag tänker? :) :P 

Hon har själv opererat bröste för ungefär 8 år sedan men har inte själv direkt fått några komplikationer. Hon pratade mest bara om komplikationer som man kan få om man har otur. Hon sa dock att hon tyckte att smärtan efter operationen var den värsta hon någonsin upplevt, och när hon vaknade efter operationen kändes brösten alldeles för stora. Hon säger också att hon aldrig fått tillbaka 100 procent känsel i bröstvårtorna vilket irriterar henne. Hon ångrar dock inte operationen men säger att hon kunde varit utan den, hon hade i och för sig inte jättesmå bröst innan operationen heller. :) Jag blev i alla fall uppskrämd av allt hon berättade vilket fick mig att börja tveka, hon tycker dessutom att jag är för ung och ska vänta tills jag är 30-40 år vilket jag inte är säker på att jag håller med henne om :)

Får jag fråga vad det är som har gått så fel? :/ Låter väldigt jobbigt att behöva genomgå 5 operationer... 

Åh vad jag känner igen mig. Jag tjatade också på min sambo i ett och ett halvt år för jag så gärna ville göra operationen, pratade om det varenda dag, beställde tid, tjatade om det ännu mer, blev nervös och avbokade. Han blev också lite irriterad på mig även fast han söttar mig 100% i vad jag än väljer att göra :)

    Det är som du också skriver att det jag är mest rädd för att jag helt enkelt inte ska känna mig som mig själv, att jag kommer känna mig onaturlig på något sätt och att brösten inte ska kännas som mina egna. Är väldigt rädd för att drabbas av komplikationer också men nog framförallt att man ska vakna och känna att "detta är inte jag," samtidigt som jag har en så stor längtan efter att operera dem större och kunna fylla ut klänningar, tycka det är kul att prova underkläder, inte skämmas i bikini osv :) 

Ja okej. Alltså personligen hade jag aldrig orkat vänta till 30-40. Jag mådde piss av mina små bröst och ville inte ens visa dem för min pojkvän (gjorde det ju ändå tillslut såklart, men har aldrig tyckt om dem och det har förstört mycket). Har bara gått drygt en vecka sedan min operation. Kanske kommer jag få komplikationer (hoppas verkligen inte, men det kan ju hända) och antagligen kommer jag få operera om mig någon gång. Men så som jag kände för mina bröst innan har allt varit värt det. Jag kan ta det. Så tror mycket sitter i vad man känner innan också. Vad det är värt liksom :) Jag tycker mina bröst är såååå mycket snyggare nu fastän det är lång tid kvar innan formen och mjukheten kommer. Så man ska nog rannsaka sig själv ordentligt varför man vill och hur viktigt det är :)

Jag har alltid haft komplex för mina små A-kupor sålänge jag kan minnas. Har alltid velat genomgå en bröstförstoring. Nu när jag är 21 år så känner jag däremot annorlunda. Jag älskar min kropp, och även mina små A-kupor som aldrig växte sig större. Jag ska troligtvis opereras den 1 juni hos Johan på Bellakliniken, men nu är det inte längre pga att jag mår dåligt över mina små bröst. Utan för att jag insett att jag gillar mina bröst, men fortfarande kan tänka mig större. Det är mer av ett intresse helt enkelt. Inte dålig självkänsla. Jag gillar förändringar. Älskar att byta jobb, flytta, prova på nya saker etc.

Hade jag haft komplex över mina bröst hade jag först pratat med en utomstående som är opartisk eller en psykolog innan jag bestämde mig för operation. Nu när jag vet att jag gör det för att jag har pengarna till det, för att jag kan, för att jag känner mig fri osv så har jag valt att inte prata med någon i min närhet om detta. För alla säger såklart samma sak; gör inte det osv. Vissa drar till och med upp skräckhistorien om tjejen som åkte till Polen och dog, vissa drar upp Googles bilder och skriver "bröstförstoring olyckor", en del tror till och med att jag gör det för min pojkväns skull? Snacka om att försöka ge en felaktig bild. Det är verkligen ingen i min närhet som i samma veva berättar om alla kvinnor som blivit sjukt nöjda. Sen kommer det klassiska att "man är fin som man är". Vilket är absolut sant. Men personligen vill jag ha mer logiska resonemang än emotionella eftersom det för mig inte handlar om ett komplex.

Så när jag väl pratar med en närstående om min kommande bröstoperation så säger jag helt enkelt till dem att jag inte vill ha deras åsikter, utan jag vill bara att de ska lyssna. De vet inte hur du känner, de vet inte hur mycket du läst på om din sak, de vet inte hur tekniken idag har förbättrats inom kirurgi.

Alla är olika, men mina bästa tips är att hitta din anledning till bröstoperationen, analysera den, är du beredd att ta risker för att få större bröst?, prata med någon opartisk och absolut inte prata med någon i din närhet. Och om du ändå ska diskutera det med en närstående, säg att du vill ha en diskussion och inte en argumentation. Viktigt det där. I en diskussion är man öppen och lägger mer fokus på att lyssna vad andra har att säga och sedan ge ett svar utifrån det. Argumentationer är mer slutna och bestämda. Man hoppar in i en diskussion med en fast åsikt och är inställd på att lämna argumentationen med samma åsikt oavsett vad den andra säger.

Välidgt läsvärt inlägg, kul att få läsa ur ett litet annat perspektiv! :) Jag har aldrig själv tänkt i de banorna förut, utan tänk att man måste vara 100% säker på sitt beslut och att man inte kommer ångra sig innan man genomgår en operation, men egentligen är det kanske som du säger bättre att se det med lite kritiska ögon. Komplikationer kan ju uppstå hur mycket man än förbereder sig och läser på, och man inte kan hur mycket man än vill förutspå exakt hur resultatet blir. Tack i alla fall för att du dela med dig av din erfarenheter! Det var väldigt intressant att läsa :) 

Sedan får man ju också tänka på att livslängden på implantat är bara ca 20 år, så är man ung när man gör sin första op så lär det ju bli några stycken op  efter det och MYCKET pengar till, tänk tre operationer i sitt liv blir ju ca 120.000 så tänk på det, för jag tror att man vill fortsätta ha bröst även när man är i 60 års åldern👍

Det känns som att om du inte är säker på att du vill göra en operation så gör du klokt i att vänta tills du bestämt dig.

Det finns ju alltid en risk med alla operationer det är ju det som är läskigt, man vet inte förens i efterhand om man själv är en av dom som drabbas eller inte.

Man får försöka väga för och nackdelar mot varandra och där efter avgöra om man tycker att det är värt det eller inte.

Läs på, fråga här på forumet över saker du undrar, fråga vänner och bekanta som opererat sig ( om du har några som gjort det ) osv osv.

Det man får ha i bakhuvudet lite är att här på POF så finns det många som har just komplikationer och samlas här för att prata med andra som är i samma sits själva så jag tror inte man ska hänga sig fast för mycket här heller. Det är ett jätte bra forum på många sätt men som sagt, ha lite distans. De flesta av mina vänner exempelvis som opererat sig är inte med här på forumet, så det finns många många som opererat sig utan att hänga på POF innan och som är komplikationsfria :) Tycker personligen att det också är väldigt viktigt att lyssna och känna tillit till kirurgen som ska utföra operationen. Det är många som bestämmer sig för att operera som kommer till kirurgen och säger jag ska ha så här många cc och den här profilen och dittan och dattan och förväntar sig ett resultat som dom sett på en bild med den eller den storleken osv men alla har ju olika förutsättningar då alla inte har samma utgångsläge så det är viktigt att även se på det realistiskt :)

Men, lycka till hur du än väljer att göra! :)