TinyLingonberry
Man ·
06 apr, 2011
Självisk som inte vill ha barn?
Övrigt ämnesrelateratHej alla!
Sorry för ganska OF ämne men detta är ganska tabu bland nästan alla jag känner och vet inte vem jag kan prata med riktigt 😕
Mina ex och deras mammor har nästintill tjatat på mig om barn sedan jag var 17 ungefär... Och jag känner själv att jag har tvingats växa upp för tidigt när jag har tagit hand om mina syskon, och endel andra svårigheter jag och min familj har haft.
Det är så att jag är uppvuxen med 4 småsyskon och nu har jag 6 syskon... Jag vet alltså hur det är att ta hand om barn...
Båda mina föräldrar börjar knorra direkt när jag försöker förklara att jag funderar på att inte skaffa barn.
Min pojkvän är helt annorlunda än de andra. Han älskar verkligen mig och jag är så lycklig med honom! Och han säger att han inte vill ha barn, kanske nån gång i framtiden men just nu är det de sista han vill. Han gillar knappt barn. Det känns som en lättnad för mig! All press om att jag börjar bli "gammal", måste skaffa barn snart osv har släppt. Jag kan slappna av och tänka på nuet.
En anledning till att jag inte vill ha barn är att jag kan verkligen inte se att det är "värt"... Jag förstår verkligen att andra kvinnor känner att deras barn är hela deras värld! Men jag vill inte känna så, jag vill att min värld ska handla om mig... Och min pojkvän. Vill verkligen inte riskera heller att jag föder ett barn och sen inte kan ta hand om det! Dessutom har jag redan så dåligt självförtroende över min kropp att jag skulle nog gå under med alla hemska saker som kan hända med kroppen... 😢
Så fort jag hör ett barn skrika får jag verkligen panik, och vill bara springa därifrån. Jag letar instinktivt efter någon annan som kan ta hand om barnet (även min minste lillebror) så att jag kan fly typ. Min mamma förstår inte detta alls... Då hon har fött 6 barn... Jag älskar mina syskon mest i hela världen, men skulle aldrig klarat av att fostra oss!
När jag nämner detta för vänner eller familj är det som att de ser ner på mig liksom, det är fel att inte vilja skaffa barn. Många i min ålder och yngre har fått barn och alla är så stödjande även om det inte var planerat. Men ingen förstår att jag vill leva mitt eget liv... Känns som att jag och min pojkvän är de enda som inte kan tänka sig att torka bajs och spya i flera år 😕
Finns det någon som förstår hur jag menar? Jag har verkligen kännt såhär i ca 10 år nu, så det är inget jag "kommit på" nu..
Sortera efter
Anonym användare
03 aug, 2011
Marina
Kvinna ·
11 okt, 2011
Jag fick min dotter vid 30.Inte heller då hade jag hunnit få det där suget efter barn, som jag väntat på, men hennes pappa och jag hade varit ihop länge, omständigheterna var bra, och vi blev ju inte yngre. Och vi hade ju TÄNKT att det skulle bli barn nån gång, så vi sa att okej, det var dags. Det "tog" på första försöket. Jag avskydde att vara gravid fast jag inte hade några komplikationer utöver de vanliga och att jag gick upp typ 22 kg i vikt.
Men när lillan föddes var jag ändå såld och älskade mitt lilla (nåja, en bra bit över 4 kg) knyte och hade samma hormonstoprmar som de flesta andra och lipade hejdlöst när de skulle sticka henne för ämnesomsättningstestet.
Men idag när hon är åtta, är jag absolut ingen hönsmamma, har jag frågat om hon inte ska ha vantar och hon vägrar, så får hon gå utan vantar, jag förväntar mig att hon snart slutar vara mörkrädd för sitt eget rum och daltar inte för småsaker. Däremot kan vi sitta och prata långa studner om hur nånting gått till på fritids, varför nån blivit sur, vad som är vitkigt här i livet och annat. Jag har en klok, godhjärtad och trygg liten dotter med egenheter som jag känner igen mig själv i och det är alldlees fantastiskt. Skulle aldrig vilja vara utan henne.
Men fler vill jag inte ha nu, som syskon blir de ändå för olika i ålder för att ha så värst mycket utbyte av varandra och jag vill inte -av de skäl som nämnts av flera ovan - börja om bäbislivet nu, när jag snart är 40 och min dotter börjar vara hyfsat självständig och kan gå till och från skolan själv.
Så jag steriliserade mig igår, och sitter hemma idag med öm mage, men nöjd med att ha det gjort. :) Finns en tråd om det, ifall nån är nyfiken.
Nooova
Kvinna ·
11 okt, 2011
gasp
Kvinna ·
11 okt, 2011
Tösan
Kvinna ·
11 okt, 2011
Klart man inte är självisk för att man väljer bort att skaffa barn!!! Jag sa ända fram tills jag var 26-27 år att jag inte ville ha några barn, men succesivt började mitt liv förändras och se annorlunda ut och jag började prioritera andra saker i livet och då insåg jag att det där med barn kanske inte var så tokigt i alla fall (det bidrog nog lite att min lillasyster fick barn i samma veva gissar jag).
MEN jag har relativt många vänner som har valt bort barn och jag tycker inte det känns konstigt alls utan de har fattat ett vuxet väl genomtänkt beslut och det får man respektera.
Låt tanken på barn/inga barn bero och grubbla inte över det. Kanske förändras det med tiden eller så gör det inte det. Inget att tänka på just nu, lev det liv du vill leva och bry dig inte om vad omgivningen säger. Om de undrar så fråga om det är meningen att du ska skaffa barn för deras skull eller för din egen. Stå på dig, barn är inget man skaffar för någon annans skull!
Jag har för mig att gränsen går vid 35. Efter 35 försämras äggen avsevärt och det blir svårare att få barn och riskerna är större. Men många kan fortfarande få barn. Min faster fick ju sin son när hon var 40 och han blev hur bra som helst! :) Man kan ju få barn fram till menopausen som sker kring 50-årsåldern tror jag? Men som sagt, efter 35 går kurvan nedåt. Så vill man verkligen ha barn ska man helst försöka innan 35 för annars kan det bli väldigt svårt att bli gravid.