Tragiskt med samhällsideal

Behöver få ventilera mina tankar. Har funderat mycket på hur man påverkas av samhällets rådande ideal och medias inverkan på våra liv. Från barnsben så ser man mycket reklam etc i vardagen vilket påverkar hur man ser på sig själv. Även om jag hela mitt liv fått mycket uppmuntran av mina föräldrar och de alltid försökt lägga vikt vid hur man är som person och att jag ska få en bra utbildning etc. så har jag trots det påverkats av reklam och liknande. Jag började bry mig ganska sent om mitt utseende jämfört med jämnåriga. Det var först efter gymnasiet som jag började sminka mig lite och då endast mycket diskret. Jag kände att jag också ville vara fin. Sen när jag fick pojkvän så mådde jag bra med mig själv och hade bra självförtroende. Är fortfarande tillsammans med samma kille och älskar honom otroligt mycket. Han har alltid varit självsäker. Han har ibland bämnt att nån skådespelerska är fin men aldrig jämfört mig med dem och har alltid sagt att jag är vacker... Men jag själv har hakata upp mig på saker och jag har själv alltid jämfört mig med andra och dem som han har tyckt var fina. Oftast har de inte alls haft något gemensamt med mig utseendemässigt och det har successivt gjort mig osäker. Jag vet inte varför men min skälvbild har jag själv raserat genom att tänka negativt och jämföra mig med samhällets idealer. Jag ville också passa in men kände att jag var "annorlunda". Jag kan nu istället tycka att jag var unik som jag var och jag skulle ha jobbat med mitt självförtroende och min självbild i första taget. Tanken att operera näsan har funnits hos mig långt innan jag blev tillsammans med min kille. Men osäkerheten som växte inom mig som gjorde att jag var rädd att förlora honom till någon annan som är finare än mig bidrog till att jag tog detta steg. Det var inte för hans skull jg opererade mig. Han ville inte att jag skulle opereras. Men jag litade inte riktigt på det han sa. Jag trodde att bara jag blir lite finare så kommer han inte titta på andra... Konstigt att jag tänkte så men jag har insett att jag nog snöade in på min näsa för mycket redan innan op och att jag i grund o botten nog inte mådde så bra med mig själv. Nu känner jag att mitt riktiga jag är borta och att jag servut som vem som helst o mina karaktärsdrag är borta. Min kille säger att jag är annorlunda till utseendet jämfört med förut men att jag var vacker innan op och är lika vacker nu. Han säger inte att jag är vackrare... Vet inte vad jag förväntade mig att han skulle säga egentligen. Men att hag själv inte känner igen mig det är ett faktum. Sen har det kommit fram att min kille inte är så självsäker som han ändå ger skenet av och han var väldigt ledsen över sitt utseende en kväll. Jag blir bestört för jag tycker han är jättesnygg och det vet han och har fått höra. ------ Det känns som att vi är två trasiga själar som tycker att den andre är vackrast i hela världen men inte vågar tro på det vi hör och har självförtroende och självbild som är i botten. Och sedan möts vi av samhällets bild på hur killar och tjejer ska se ut o bete sig... Hur ska man lära sig att strunta i det runtikring sig och bygga upp självbilden?? Det är bara så tragiskt! Hur ska jag kunna förklara för mitt framtida barn att det är insidan som räknas o inte utsidan? Särskilt när man sen på bilder kommer kunna se att mamma såg annorlunda ut i unga år (innan näsop). Hur förklarar man det?? Jag fick ju också alltid höra att insidan är det som är det viktigaste och ändå så tänkte jag så skevt o dumt o inskränkt för ett år sedan då jag tog bedlutet att operera mig. Var mitt beslut befogat? Skulle jag ha försökt att gå i terapi för att acceptera mig så som jag var? ---- Urs! Är trött nu o behöver sova... Men tankarna väller över...