Vad säger man till sitt barn?

Jag skulle nog inte sagt något till mindre barn. Men närmar dom sig tonåren o upp så. Tänk på att små barn kan komma till dagis/skolan och säga de ena och de andra som är "privat" utan att dom har en tanke på de blir fel.

Dom flesta ska ju ha bh dygnet runt några månader och håller man igen med de nakna lite tills brösten inte ser blåslagna ut längre..

Med lite lösare kläder så syns de ju inte så stor skillnad. Skyll på viktuppgång o efter ryggont så mamma måste vila  ;)

Om dom frågar alltså eller säger nånting. Mindre barn brukar ju kunna nöja sig med nästan vilket svar som helst :P

Tycker skönhetsop och allt runt omkring med utseendefixering/välmående/självkänsla osv är för svårt för barn att förstå. När man samtidigt ska låta dom små individerna växa upp med den känslan att du duger som du är. Lycka till :)

Alla har väl olika åsikter om detta , men jag har valt att säga som det är till mina barn. :)

Hej, mina barn var mycket yngre när jag gjorde min förstoring så de märkte ingenting. Däremot kan jag säga det att folk faktiskt inte tänker på våra bröst så mycket som vi gör ;) Min förstoring är det ingen som märkt, varken pappa, tre olika syskon, syskonbarn i begynnande tonår, jobbkompisar och bekanta. Därför menar jag att det är inte alls säkert att barnet kommer märka det. Om en som förälder inte drar uppmärksamheten mot det området alltså. Inte springa runt i läkbh fritt i huset, ta det lungt med tighta/urringade kläder, jag såg till exempel till att inte spegla mig förmycket när barnen var med, lol! Efter ett par månader kommer inte barn ihåg hur det var innan, speciellt när de inte brydde sig innan.

En annan sak som jag vill påpeka angående att berätta för barn är: att om du inte menar vara helt öppen men op:en och själv berätta för vänner bekanta, barnets kompisars föräldrar och så vidare... kommer det ju bli så att du överför tyngden av att bära din hemlighet på ditt barn. Det tycker inte jag är så schysst mot barnet. Mitt råd är att inte berätta, försöka dölja/ avleda uppmärksamheten från det området. Efter ett tag har allt normaliserats och alla har vant sig. För att sedan berätta när dottern blir större. Hur du än gör så lycka till!

Mina döttrar (en egen, en bonus) är vuxna och tycker det är kul för mig men skulle aldrig göra det själva (får se när de blir äldre ;)).

Har två pojkar på 12 och 13 och till dem sa jag bara som det var. Jag ska göra nya tuttar. Vill fortsätta att kunna visa mig naken hemma och vi bastar ihop i familjen och det vill jag kunna göra obehindat även nu. Jag älskade mina hängbröst också men har på 1,5 år gått ner 14kg som jag haft kvar sedan pojkarna föddes, tränat mig i form och gjort en uppgradering...mig själv 2.0 :). Däremot fösvann brösten och det kan jag inte göra något åt själv. Mina killar tränar grymt mycket och tycker det är så kul att jag också kommit i fysisk form så jag förklarade helt enkelt min anledning till dem. Att man kan se ut såhär när man fött tre barn och ammat sammanlagt i fyra år. Att det på intet sätt är nödvändigt för min självkänsla, men jag lever 2015, det går, är kul att få tillbaka tuttarna jag hade tidigare i livet och jag har råd. Jaha, sa dom. Killar är ju helt oitresserade av sin mammas bröst och jag tycker det är himla skönt att de aldrig kommer berätta för kompisar... skulle ju bara vara pinsamt. Utseende,självkänsla, kroppar och tjejer är något vi pratar om kontinuerligt så jag tror och hoppas de inte kommer bedöma tjejers värde utifrån deras fysiska attribut när de blir vuxna.

Förstår däremot helt och fullt ert dilemma som har tjejer. Har själv funderat på vad jag skulle göra om jag hade mindre barn/ tjejer hemma nu.

Hade jag mindre barn typ upp till 7 år, kanske tom 10 år, hade jag nog övervägt att göra som Elita skriver. Dölja ett tag och låtsas som ingenting. Barn tänker nog mindre på våra kroppar än vi tror och människor glömmer så fort. Och jag hade inte velat att alla föräldrar på dagis och skola skulle veta... för barn pratar! Skulle det komma frågor skulle jag svarat helt oladdat. Till mindre barn tex att jag har ju inga bebisar längre som jag behöver ge mat så nu ser de ut som vanligt igen. Till lite större barn hade jag väl varit lite mer ärlig men inte gått in i långa förklaringar utan hållit en lättsam linje med gått självförtroende. Blir det någon missuppfattning så kan man reda upp det när barnet är äldre och det gör förmodligen ingen skada alls.

Barn speglar ju sig själva i oss och en plastikoperation kan vara svår att få in i deras kroppsliga sammanhang. Det viktigaste är oftast att vi vuxna landat i vårt beslut och avdramatiserat det.

Man kan ju också ha uppfattningen att om man inte är nöjd men ngt på kroppen och vill förbättra det så kan man göra det, och förmedla det till sina barn. Och det är ju inte heller fel, på sätt och vis det jag gjorde till mina pojkar. Kanske så det kommer se ut om 20 år när plastikkirurgi inte är laddat längre. Det som är viktigt är ju att få barnen att förstå att varken ett sant värde eller självkänsla/självförtroende sitter i ditt utseende.

Tonåren är ju en känslig period. Hade inte en tanke på plastikkirurgi på den tiden då jag hade två flickor hemma. Var noga med alltid poängtera att man är fin och bra som man är och bantade aldrig(var kanske därför jag inte gick ner kilona efter pojkarna,hahaha).

Hade väl förmodligen velat göra nya tuttar om jag haft två flickor nu och jag kan bara föreställa mig hur jag agerat. Kanske sagt precis likadant som till pojkarna och gått hem med det med tjejer också. Detta då min anledning inte var att jag inte tyckte om mig och mina bröst samtidigt som de var så uppenbart superhängiga utan fyllning. Men kanske främst för att det inte är negativt laddat för mig utan en kul möjlighet med positiv laddning. Och som beteendevetare måste jag säga. Barn märker sådant. Den laddning vi lägger i luften när vi förklarar saker märker barn, vad vi än säger så känner de det som är sant. Nej, detta gjorde det inte lättare men kanska möjligheten att göra det "rättare".

Erkänn att det är som det är för dig själv, exv. "jag mår dåligt med mina bröst". Men ladda ur den där negativiteten. Det är 2015 och går ju att fixa! Väg alla för och nackdelar på lång och kort sikt med operation och känn att beslutet känns rätt för dig. Har man tagit beslut till op... se om det går att uppbåda lite kärlek till dina "gamla Bröst", de har ju ändå tjänat dig väl :)

Har man sedan dåligt samvete, skäms eller är orolig för att förmedla "fel värderingar" till sina barn så får man avladda det också. Just för att man INTE ska förmedla fel till barnen. Det är din kropp inte barnets kropp vi pratar om vilket innebär att det är viktigt att skilja på din bröstoperation och ditt barns relation till sin kropp. Fortsätt bara booosta ditt barn med att det är bra som det är. Det är ju du också... det är vi ju allihop!

Sedan lever vi i en tid då man kan göra sig lite snyggare om man vill, så... Varför inte?!