Bröstförstoring jun 2014 - APS Artistic Plastic Surgery | Carlanderska - Göteborg Fredrik Gewalli - Carolajnie

Hej alla härliga POF-tjejer!

Nu när jag har piggnat till lite och börjat bli människa tänkte jag dela med mig av min OP-berättelse! 

Dagen startade med att klockan ringde 04:45. Till min stora förvåning skuttade jag upp ur sängen, annars brukar snooze-knappen användas både en, och två och fem gånger innan jag tillslut masar mig upp ur sängen. Men denna morgonen var det inget större hinder. Eftersom jag inte skulle äta något så gick jag bara raka vägen in i duschen för att ta en sista svängom med descutan svampen. 05:15 kom min vän, som dagen till ära skulle agera både chaufför och fysiskt/psykiskt-stöd. Jag som hade mer nerver utanpå kroppen än innanpå denna morgon, var tvungen att få sätta mig ner med en cigarett (ajabaja) och få höra några lugnande ord från min vän.

Tillslut var det dags att bege sig in mot den stora staden. Resvägen är inte lång, och efter ca 20 min var vi framme. Då hela 30 min för tidiga, tidsoptismist som jag är..  Vi köpte parkeringsbiljett, och tog en härlig morgonpromenad i den fina parken vid Carlanderska sjukhuset. När klockan blev 06:45 öppnades dörrarna till operationsavdelningen och det var dags. Till en början blev jag besviken när jag fick reda på att min vän inte fick följa med in på avdelningen överhuvudtaget. 

Sköterskan som tog emot mig vid dörren var en äldre brysk kvinna som inte alls inbringade något större lugn hos mig. Hon visade mig till omklädningsrummet och slängde till mig lite kläder och bad mig sitta kvar i väntrummet tills hon kom för att hämta mig igen. När jag satt där ensam i den fula rocken med de ännu fulare strumporna kände jag paniken komma krypandes, jag behövde min vän! Tanken på den bryska sköterskan fick mig att vilja springa därifrån. Där satt jag, i fula urtvättade sjukhuskläder, full av självömkan och var inte alls peppad för att få större tuttar. När dörren öppnades såg jag till min stora glädje inte skymten av den bryska sköterskan, istället stod där en annan sköterska som fyrade av ett brett leende och presenterade sig. Hon visade sig mig till min säng och hjälpte mig upp och stoppade om mig. Min självömkan började sakta men säkert rinna iväg..

Sköterskan var hos mig i ca 30 min. Hon gav mig tabletter, satte nål i armen och småpratade i största allmänhet. En otroligt härlig människa som gjorde mig glad och peppad. När klockan närmade sig 07:30 kom Fredrik inspringandes. Han mätte ännu en gång på mig och målade en mindre världskarta över bröstkorgen på mig. Strax efter honom kom min narkossköterska in. Hon var en yngre tjej, som verkligen hade humöret på topp. Hon var lättsam och skojade mycket, samtidigt som hon var nogrann att hela tiden berätta vad hon skulle göra härnäst. 

Narkossköterskan rullade in mig i operationssalen, där jag fick byta säng och ta av mig den superduper snygga rocken. Hon stoppade om mig med diverse filtar och förberedde inför narkosläkarens ankomst. Narkosläkaren kom in strax efter och jag var nu redo för att sövas! 1,2 och Zzzzzzzzz...............

Cirka två timmar senare vaknade jag i min säng inne på uppvaket. Min första tanke: Vad sjutton har jag i näsan?! (Hade en såndär plastslang som man får syrgas i). Ryckte loss denna i ren förvirrning. Min andra tanke: Att jag ligger helt öppet på avdelningen med sexiga operationstrosor, uppknäppt rock och bh, utan täcke över mig. Bryr mig inte om det, utan reflekterar mest över att brösten inte ser så stora ut som jag hade förväntat mig... Här någonstans somnar jag om och sover i ytterligare någon timma.

När jag sedan vaknar igen känner jag mig betydligt mer närvarande, och sköterskan kommer fram och frågar hur jag mår. Mitt svar blir rätt och slätt: DET GÖR ONT! Hon dyker snabbt upp igen med en citodon och ett glas äppeljuice. Jag ligger en stund i sängen för att försöka vakna till. Sköterskan kommer efter en stund och frågar om jag vil gå och kissa, jag gör ett tappert försök. Med ett stadigt grepp om sköterskans arm vinglar jag bort till toaletten. Sitter läänge på toaletten, inget kiss.. Sköterskan bestämmer sig för att ultraljuda min urinblåsa, som visar sig vara proppfull.. Eftersom mina kiss-muskler vägrar slappna av såpass mycket så får sköterskan helt enkelt tömma min urinblåsa med en slang. Hon bedövar, stoppar in en slang, å aaaahhh... Inte längre kissnödig, ett problem mindre! Sköterskan serverar mig sedan en kopp kaffe, som mycket snabbt tar slut. Hon fyller på koppen samt ger mig en smörgås. Jag börjar piggna till och jag frågar när jag får åka hem. Sköterskan är mycket bestämd med att jag måste kissa själv innan jag kan åka. Hmm, onödigt.. Jag är ju inte kissnödig längre?..

Fredrik kommer tillbaka efter en stund. Han meddelar att operationen gick bra, och att resultatet blev precis som han hade förväntat sig, skönt o höra! Vi småpratar om lite praktiska saker, och han ger mig ett papper med skötselråd samt återbesökstider. Jag frågar sköterskan om jag kan gå och kissa, det får jag. Efter att äntligen ha lyckats klämma ut några droppar, skickar hon med mig lite mediciner och jag får byta om för att äntligen åka hem. Klockan är då 12. 

Min tappra vän möter mig utanför OP-avdelningen och leder mig till bilen. Vi åker hem, jag lägger mig i soffan. Här har jag legat i snart två dagar. Smärtan har vissa stunder varit nästan outhärdlig, det går åt mycket smärtstillande tabletter. Jag har inte sett mina nya tuttar än, då jag inte vågar t av varken bröstband eller läknings-bh. Imorgon får jag enligt skötselråden duscha för första gången, så då får jag väl för första gången se mina underverk.