Bröstförstoring aug 2014 - Citadellkliniken - Landskrona Tuve Mårtensson - Velaren

05.00 ringde klockan. Jag hade kunnat sova ganska bra under natten men med en lista och penna på nattygsbordet ifall att jag skulle komma på något jag inte fick glömma till morgonen. Jag gick upp, tog en dusch och tvättade håret noggrant. Hade man tvättat håret på morgonen slapp man nämligen tvätta det med den bakteriedödande tvålen man får på kliniken.
Jag tog antibiotikatabletten med ett halvt glas vatten som ordinerat, packade ner de sista prylarna och satte mig i bilen.

Jag skulle vara på kliniken 12.00 så vid 06 hämnade jag min kompis som skulle följa med som sällskap och chaufför. För att undvika så mycket stress som möjligt kände vi att det var bättre att ha god tid på sig på vägen ifall något skulle hända.

Väl framme i Landskrona var jag inte ett dugg nervös. Hela den föregångna veckan hade jag inte kunnat tänka på något annat än operationen och började nästan få lite kalla fötter, "Var det här rätt för mig?" "Jag är väll inte en silicontjej?" "Vad ska alla andra tycka?" "Brösten är ju faktiskt inte så små ändå.." , men nu kändes det så rätt och självklart att det här var vad jag ville.

En sjuksyster ropade upp mitt namn i väntrummet och hon visade mig till mitt rum. Härligt! Havsutsikt och tv, hur fräscht rum som helst.
Hon berättade lite kort hur dagen skulle se ut och gav mig en morgonrock, ett par strumpor och tofflor, som på spa tänkte jag, och sedan var det dags för en dusch. Jag tvättade mig noga med den bakteriedödande tvålen, särskilt under armarna där det skulle dröja ett tag innan jag kunde tvätta så igen..

Efter duschen tittade jag och min kompis på tv och väntade på att jag skulle få prova ut en läkningsBH ("tortyren") och få dropp i armen. Just BHn var jag väldigt spänd över. Jag hoppades på att få en 70E, F kändes enormt och D på gränsen till för litet.
När sjuksystern kom tillbaka med BHn blev jag så glad! Där va den, 70E, precis som jag hoppats på.
När jag provade BHn för att se så den satt tight nog runt om kändes det overkligt att jag inom några timmar skulle fylla ut kuporna som nu hängde tomma på mig.
Droppet sattes i utan några konstigheter och sedan var det väntetid igen. Tuve hade nyss påbörjat en annan operation som skulle ta lite längre tid än min men snart skulle det bli min tur.

Jag slumrade till lite medan vi väntade men väcktes av att jag skulle ta första smärtstillande medicinerna i förebyggande syfte. Jag fick även en "lugnande shot" som först smakade körsbär men sedan besk apa.
Av den lugnande shoten blev man trött och jag somnade till lite igen. Nästa gång jag vaknade kom Tuve in i rummet och sa att det var dags.
Jag sa hej då till min kompis som skulle passa på att checka in på hotellet medan jag opererades.
Tuve ledde mig ner för trappan, var väll orolig att jag skulle ramla gissar jag, och frågade om jag kände av medicinerna. Nej det tyckte jag inte men eftersom jag inte fick till något sammanhängande svar så gissar jag att de hade fungerat iaf.
Vi gick in till hans rum där jag några månader tidigare varit på konsultation och så ritade han på mig och tog bilder.
Sedan var det dags att gå till operationssalen. Där var två narkosläkare som var jättesnälla.
Jag fick lägga mig på bordet med armarna ut åt sidorna.
Först fick jag en liten dos av medlet man somnar av bara för att se så det funkade. "Det känns som några glas vin" sa de ena narkosläkaren. Och ja, det gjorde det verkligen.
Efter 5sekunders fyllan fick jag andas lite syrgas och sedan sa de godnatt och att jag skulle somna om 20-30 sekunder. Jag minns att jag tänkte " nä det här fungerar inte på mig" men sedan är man helt borta på en halv sekund.

På uppvaket var jag extremt glad och pratig. Jag minns inte riktigt vad jag sa men vet att det var om jobbet, träningen, kompisar.. ja allt mellan himmel och jord. Jag var också lättad över att jag inte hade ont över huvud taget.
Direkt efter uppvaknandet var jag ganska skakig i någon timme eller så. Det var tydligen väldigt vanligt när man kommer upp ur narkosen och inget att oroa sig för.
Jag blev skjutsad ner i en hiss till mitt rum där min kompis satt och väntade. Sjuksystern som varit med mig på uppvaket sa glatt att "här kommer en riktigt trevlig och go tjej!".. undrar vad jag sagt egentligen!

Resten av dagen var i ett lyckorus.
Jag behövde gå och kissa ganska fort efter jag vaknat så jag ringde efter en syrra som såg till att jag inte svimmade. Sedan var det bara en sak jag vill ha, MAT!
Jag fick två mackor och en kopp kaffe och herregud va gott det var!

Jag fick smärtstillande i form av fler tabletter och någon flytande medicin direkt i infarten i armen under kvällen. Det var mycket bra på tv som tur var för sova kunde jag verkligen inte.
När jag legat vaken till klockan 2 bad jag om att få en sömntablett men den hjälpte tyvärr inte. Jag sov kanske 2 timmar sammanlagt under natten, inte pga smärta utan bara för att jag var så pigg.
Det var skönt när morgonen kom och det var dags för frukost.
Tuve kom tillbaka vid 8 ungefär för att se hur jag mådde och ta av BHn för första gången. Jag blev väldigt glad och chockad över hur fina brösten redan var!
Jag hade förberett mig på att se två svullna, snedpekande bollar som stramade och var var röda typ men det här såg ju riktigt bra ut!
Tuve höll med, "det är som att det var meningen att de skulle sitta där" sa han och man märkte att han var nöjd.
Pga att de redan hade bra form sa han också att jag förmodligen skulle slippa bröstbandet redan efter 1-2 veckor. Perfekt tänkte jag!

BIlresan hem gick bra, jag tog ingen morfintablett innan för jag var rädd att jag skulle må illa men eftersom jag inte hade så ont gick det bra ändå. Jag tog med några kräkpåsar från kliniken för säkerhetens skull..

Nu är jag hemma och går runt och är glad. Är så nöjd med storleken som varit min största rädsla. Jag ville att det skulle bli skillnad men inte så mycket att alla tänker på det när de ser mig. Jag ser fram emot att se förändringen när de läker och längtar tills jag får shoppa BHar på riktigt :)

Hoppas att min operationsberättelse har hjälpt till att lugna dina nerver lite, det hjälpte iallafall mig när jag satt och läste andras innan min operation.

Tack för mig!