Kanske bättre att någon annan svarar (jag har inte gjort op själv än) men vad jag har hört är första veckan jobbigast. Dock inte så farligt att man behöver ta värktabletter... Det verkar vara ett relativt litet ingrepp.

Jag gjorde operationen i total tystnad, bara min kille visste om det och hjälpte mig. Jag gjorde den på fredagen och på tisdag var jag tillbaka på praktiken, jag gick märkligt men jag sa att jag hade sträckt en muskel på Gymmet.. Jag fick en enorm blödning (vilket inte tillhör vanligheterna) i den ena läppen och det gjorde väldigt ont för den var som en stor klump iallafall en vecka och läkte dessutom fel. Men den andra som läkte normalt märkte Jag inte av ens och om allt var som den så skulle jag inte ha några problem att vara tillbaka så snart på jobbet. Men nu svullnade ju min ena sida upp och jag hade svårt att sitta och på tisdagen grät jag när jag tog på mig trosorna. Det var hemskt men det gick ju, mycket var rädsla också för jag var helt blå överallt och jag trodde aldrig det skulle kunna läka och se normalt ut igen. Jag åt inga värktabletter heller ska sägas..
För övrigt så hade jag inte alls ont direkt efter operationen, jag gick hem efter en timma och min kille mötte mig. Jag var bara lite svajig av narkosen men annars kändes det utmärkt , och det hade det nog fortsatt göra om det inte brast ett kärl då..
Jag tror du kan göra det själv, men det var väldigt skönt att ha min pojkvän när det började blöda så han kunde hjälpa mig tillbaka till kliniken och sedan trösta mig de närmsta dagarna när jag trodde jag skulle se helt missbildad ut pga det.. Jag ångrade operationen första dagarna och såg framför mig enorma ärr osv.. Men nu ett par månader efter så ser allt så himla bra ut (har gjort en minikorrigering i lokalbedövning) och jag nu ångrar jag att jag inte gjorde op tidigare! :) jag skulle nog rekommendera dig att åtminstone berätta för en person till, för skulle något gå mindre bra (tex infektion) så är det ändå skönt att få ventilera och bli lugnad, för det är ett väldigt känsligt område och det får ju bara inte gå snett, och då är det nog extra skönt med stöd.. Oavsett så är man svullen och ser ihopsydd första dagarna och bara det kan vara läskigt att se, så jag tycker nog du ska ha med dig någon iallafall, eller vara enormt förberedd på hur det kommer se ut i läkningsprocessen.

Tack för din utförliga kommentar, Magser. Bra att få flera historier berättade så man kan vara lite förberedd.

Sugarfree, jag vill inte heller berätta för någon. Tycker också det känns pinsamt. Delvis därför jag sökt mig till denna sidan. Vill få bättre självförtroende. Om jag vill göra en korrigering av min kropp så vill jag ha stöd för det, men det känns som att mina vänner eller familj skulle skratta åt mig eller avråda mig och det vill jag ju inte. Hoppas på att bygga upp modet så att jag kan boka en konsultation snart!

Oj, såg först nu att denna tråden var från 2015. ;) Hur har det gått?