Bröstförstoring, Bröstlyft - Ankarlyft jan 2018 - Akademikliniken - Stockholm Paolo Montemurro - Tatas

Idag den 8/1-18 genomgick jag min sedan länge önskade bröstoperation. Detta är min berättelse.
Jag tar det från att jag kom till kliniken.
Jag anmälde mig i receptionen och blev hälsad välkommen och hänvisad till väntrummet en trappa upp. Jag och min sambo han knappt landa i soffan i väntrummet innan en sjuksköterska kom och ropade in mig "bakom kulisserna". Jag pussade min pojkvän hejdå och han önskade mig lycka till.

Sjuksköterskan visade mig till det rum som skulle komma att bli mitt under min vistelse på kliniken. Hon ställde några simpla kontrollfrågor som: har du fastat? mår du bra idag? osv osv. Sedan hämtade hon den sporttopp jag ska använda under mina kommande 6 veckor minst. Den hade tack och lov knäppning i bak så den är lätt att ta av och på. Jag kommenterade detta och poängterade att jag tyckte det var bra. Hon berättade då att: Dom som gör både lyft och förstoring får denna typ av bh medan de som endast gör förstoring får en sån man drar över huvudet (mest kuriosa för den som undrar).

Efter detta kom en narkosläkare in på rummet för att kolla att allt står rätt till, om jag var frisk osv.

Därefter kom Paolo in, nu skulle vi gå och fota "före"-bilder samt rita på mig inför operationen. Allt gick jättebra och Paolo var väldigt lugnande och försäkrade mig om att allt skulle gå bra och att han förstår hur viktigt detta är för mig osv. Han (och all annan personal) var väldigt gulliga och lugnande. Därefter visade han mig tillbaka till sitt rum. Han berättade att han skulle genomföra en operation på ca 30 minuter innan det var min tur att opereras så jag inte skulle undra varför det dröjde. Jag låg snällt och väntade på mitt rum medan jag pillade på telefonen.

Rätt som det var kom Paolo in i rummet igen. Han kollade att allt var bra med mig och frågade om jag hade några sista funderingar innan operation. Efter detta sa han ett det var min tur om ca 20 minuter. Från det att jag kom till kliniken till att det var min tid för operation tog det ca 2.5 timmar. Detta kan låta som en väääldigt lång tid men för mig sprang tiden iväg.

Efter ca 20 minuter kom det in en narkossjuksköterska som gav mig några alvedon att svälja och en fin liten "mössa" att sätta på huvudet. Han ledde mig till operationssalen där jag fick klä av mig (allt utom trosorna) och lägga mig på en brits med armarna sträckta rakt ut åt sidorna. Dom satte en infart och någon maskin runt mina ben som tydligen skulle öka blodcirkulationen (har dålig cirkulation och är alltid iskall om händer och fötter). Den där maskinen va typ det bästa som hänt mig, det va som att få massage över vaderna, så jäkla skönt!

Narkossjuksköterskan var väldigt trevlig och fick mig att känna mig som hemma i denna märkliga och egentligen ganska obehagliga situation. Vi kom fram till att han pluggat på röda korset, samma skola jag pluggar på nu osv osv. Trivdes väldigt bra i hans sällskap om man nu kan säga så.
Sedan kom narkosläkaren in, berättade att det snart skulle svida lite i armen och att jag sen skulle somna. Det sved ingenting, på 3 sekunder va jag totalt däckad. Sov som törnrosa.

Jag vaknar av att någon säger mitt namn, jag var på uppvaket, jag mådde oförskämt bra och älskade alla (var förmodligen hög som ett hus). Jag frågade hur länge jag legat där och sjuksköterskan svarade att jag legat där i lite mer än 30 minuter. Jag försökte somna om men det var omöjligt. Var helt lyrisk över att operationen var över och att jag mådde så bra, hade förväntat mig den värsta smärtan i världshistorien. Jag frågade om dom kunde skjutsa in mig i mitt rum då jag mådde så bra. Sagt och gjort, dom körde in mig på rummet, frågade om jag ville ha något att dricka, blåbärssoppa och vatten? Jag tackade snällt ja. Dom gav mig även min mobil så jag kunde meddela närstående att allt gått bra. Jag drack upp min blåbärssoppa och mitt vatten, när dom såg att detta gått bra så frågade dem om jag ville ha min frukost, det ville jag.

Jag åt upp, pratade lite i telefon med min pojkvän och bästa kompis och grät konstant. Jag va så jäkla lycklig och lättad och lyrisk och allt man kan tänka sig. Tänk att något jag väntat så länge på äntligen var över.

Efter ett tag kom Paolo in, han meddelade att allt gått bra och att han var supernöjd med resultatet. Jag tackade honom så hemskt mycket för hans jobb och goda bemötande. Han sa "vi ses om en vecka, och så ringer du om det är något" och lämnade sedan rummet.

Min sambo kom till kliniken och hängde med mig i ca 40 minuter innan jag sa att jag kände mig redo att åka hem, hade tagit mig själv till och tillbaka från toaletten två gånger och mådde bra. Sjuksköterskan gick för att hämta informationsblad med eftervård samt hudprodukter från akademiklinikens egna sortiment, kollade till att brösten såg bra ut och sedan var det dags för mig att röra mig hemåt.
Nu sitter jag hemma i svärföräldrarnas soffa och kollar på "vem vet mest" med min tvillingsyster och sambo och ska strax slänga i mig min middag.

Jag hoppas denna berättelse kommer vara till hjälp för åtminstone en vilsen själ. Önskar alla som ska operera sig stort lycka till och jag kan veeerkligen rekommendera Akademikliniken och Paolo! Dom har varit helt outstanding!
Kram på er!