Bröstförstoring feb 2018 - Nordiska Kliniken - Stockholm Patrik Höijer - Tina89

Är rätt trött nu, men exalterad, så jag ska försöka skriva så gott det går.

Börjar från igår, då dagen var stressig! Jag har sedan ungefär två veckor tillbaka haft dödsångest för första gången i mitt liv. Den typen av ångest som får mig att tro att det är sista gången jag träffar människor runt mig, mina barn osv. Jag har anlitat advokat och upprättat mitt eget testamente, där jag förutom arv lade till särskild ekonomisk förvaltare för mina barn samt särskilt önskemål om besiktning av mitt val av vårdnadshavare till mina tre små barn.

Att trots denna dödsångest ändå veta att jag skulle göra operationen, och inte backa, gjorde mig tudelad! Hur kan jag vara beredd att dö, om så det är en chans på miljonen, på grund av fåfänga!

Nog samt om det. Dagen var stressig och barnen var sjuka med feber och halsont, så alla tre var hemma med mig. Jag hade hosta och var orolig att få feber inför operationen. Sjuksköterska från NK ringde mig och sa att det var bara om jag fick feber som vi måste avbryta bröstoperationen. Hosta och förkylning gjorde ingenting.
På kvällen åkte jag och hämtade ut tre smärtstillande och en antibiotika på apoteket. Descutan skulle jag hämta ut receptfritt och trots att jag sa det till kvinnan bakom disken , eftersom jag behövde hjälp att hitta den, så glömde hon bort den, men hon nämnde den vid betalningen, och det fick mig att missa att dubbelkolla att den var med! Så väl hemma hos mamma inser jag att den inte var med, och min styvpappa fick åka och handla den på det ända apoteket som var öppet i stan!

Min mamma började lägga barnen i rena lakan och kläder, och jag tog ett bad (för sista gången på 1 månad minst) och sedan en dusch med descutan.

Descutanen går till så att man tar påse med flytande tvål i håret, en svamp med descutan på hela kroppen (särskilt noga vid armhålor, runt näsan, könsorgan) man aktar ögon och öron. Denna procedur görs två gånger efter varandra, och morgonen därpå två gånger till.

Jag tog på mig rena kläder och gick och la mig utan bh för första gången på länge (har känts då obekvämt att vara utan bh)

Mellansonen hade svårt att sova, jag sa att mormor ska ta hand om er i några dagar medan jag åker till en doktor i Stockholm som ska laga mig.

Det sista jag åt på kvällen var rotmos och korv.

Dagen för operationen:
Jag går upp och duschar i descutan, klär barnen varav två är mer sjuka idag än igår! De skjussar mig till tåget som avgår 9.00 från Linköping och ska vara framme 10.40. Jag ska vara på NK 11.30. Såklart är det snöstorm och tåget är framme 11.25. Skyndar mig till NK (hade liksom planerat att få mer tid där att kanske få konsultera osv) hursomhelst skriver jag på patientsamtycke och får sätta mig i ett väntrum, klä mig i badrock och tofflor och lägga mina saker i ett skåp. Får vänta ca 20 min på Patrik. Får tre smärtstillande ( paracetamol 665 och nått annat).

Patrik rekommenderade mig senast att ta 320 eller 340 CC via armhålan. Så jag är helt inställd på det. Nu plötsligt säger han 400 via bröstvecket, för att få den bredd och centrering sv bröstvårtan jag vill ha utan att höra lyft.
Jag blir osäker och känner paniken stiga.
Jag undrar om han också rekomenderar 320 Demi profil via armhålan och han funderar en stund och ritar, ber mig röra armarna upp och ner osv... Han säger att 360 via armhålan blir snyggt på mig, och ett naturligt resultat. Jag bestämmer mig för att lita på honom.
Han säger att skillnaden mellan 320 och 360 är två matskedar, och att det bara kommer synas på själva sidan av bröstvårtan, att det liksom sticker ut lite mer där så att bröstvårtan visuellt hamnar mer i mitten av bröstet.

Betalar ytterligare 4000 kr för axillärt snitt och 1000 kr för två bhar.
Narkosläkare Ove kommer och hjälper mig, lugnar mig, garanterar att jag inte dör, säger att han är med mig varje sekund. Vi går till operationssalen och det är ett stort rum med massor av maskiner, Patrik och en sjuksyster iklädd grönt från topp till tå. Ove ser med direkten att jag blir rädd, han ställer sig framför allt som för att skydda mig från att se allt det där kliniska, han säger att han går med mig och vi går tillsammans de 2 meter det är till sängen. Det betydde väldigt mycket för mig!
När jag ligger där så ska Ove sätta en nål i mig men hittar ingen Ven första försöket. Han säger oj, jag måste göra om detta! Så dåligt av mig. Jag svarar att nejdå, det är jätte andligt att människor har svårt att sätta nålen på mig och att han inte alls behöver känna skuld! Han sätter den igen och det funkar. Jag minns inget mer.

Jag vaknar av en sjuksyster som säger att allt gått bra. Jag har ingen smärta alls i vänster bröst, men jag har en molande träningsvärkslik känsla i höger bröst. Hon säger att det kan bero på att lokalbedövningen inte spritts lika bra i det bröstet, eller att Patrik fått gräva runt mer i det bröstet.

Jag är så lycklig att jag lever och mår så bra!

Jag ber om vatten och smärtlindring. Hon går för att hämta men kommer inte på typ 15 min. Det var jobbiga 15 min, inte för att det gjorde jätteont men mer för att jag kände mig bortglömd. jag ringer på klockan tillslut. Jag får smärtstillande intravenöst och vatten. Höger bröst känns fortfarande lite ont.

Sen kommer de med den finaste och godaste matbrickan jag kunnat önska mig, bara den värd 53000 kr! Tänk att få vakna vid hälsa och liv, och få vatten, te, mjölk, en jättegod och nyttig macka, yoghurt med müsli och färska bär, kexchoklad och choklad, och tre röda rosor! Mums!

Jag får en till dos intravenös smärtlindring och en sjuksköterska kommer och går igenom min medicinering och hur jag ska ha bröstbsndet och bygelbhn på mig. Bygelbhn man får efter sxillärt snitt kallas "tortyren" här på POF, men jag kan vara säga att jag som hatar byglar inte har något emot denna! Det är bara höger bröst som moler och gör mig lite orolig. Tortyren är inget mot att föda barn. Bara lite obekväm.

Min kusin hämtar mig och vi åker hem till henne (får med mig en ros som souvenir som jag ska torka). Vi tar taxi och hon drar min väska. Jag håller henne i armen den lilla bit vi går eftersom.det är halt och jag är lite påverkad av morfinet.
Väl hemma har vi en underbar eftermiddag och kväll. Hon fotar mig utan och med kläder och vi pratar om allt mellan liv och död. Mina bröst är svullna och strutiga som två egyptiska pyramider. Men jag har sett tillräckligt med bilder här på POF för att veta att det kommer lägga sig så småningom.

Jag är supernöjd! Har alltid velat vara större men aldrig kunnat gå upp i vikt och är dessutom kort. Sa till min pappa att det känns som jag blivit 10 cm längre och han svarar "opererade de in brösten under fötterna på dig eller?" Haha. Men det är känslan. Känner mig så fin. Och jag vet ju som sagt att de inte kommer vara såhär strutiga så länge.

Jag trodde verkligen att om jag överlever så kommer smärtan vara som om en elefant står på ens bröst. Men det här är en enkel match so far! Skulle göra om det alla dar i veckan och ångrar inget! Hoppas jag kommer tycka så fortsättningsvis också, att allt läker som det ska och att jag slipper opereras igen!