Min mamma och syster vet att jag mått dåligt över avsaknaden av bröst sen.. jag aldrig fick några.. Och om jag kunde bli mer platt så blev jag det efter alla års amning. Så även om det var nervöst så berättade jag för dem. Och de var väldigt förstående. Till pappa sa jag bara att jag ska operera mig men det är inget jag vill prata om vad eller varför.. bara att det är självvalt och inget farligt. kom på tal i kaotisk tillfälle innan operation att jag skulle upp till Sthlm och han frågade varför. Jag är nämligen hopplös på att ljuga. Svärföräldrarna vet, men sambon fick berätta och att jag vill inte prata om det. Men de behövde veta varför vi behövde extra mycket hjälp eftersom det hände massa annat i samband med operationen. Annars hade jag hellre haft det osagt till dem.
Däremot så har jag ljugit för barnen av den anledningen att jag inte vill att de babblar om det till allt och alla de möter - vilket de säkert hade gjort. ?
Tycker det ska räcka med att säga att det är något en faktiskt mått riktigt dåligt över, det är inget en ska behöva försvara.

Haha.. javisst är det orättvist? Kunde väl delat ut det lite bättre;) förstår då också att du vill berätta vad pengarna gått till och ibland kanske man (jag) bygger upp ngt som jag förväntar mig. Men sen slutar man väl aldrig vara förälder även om de i andra sammanhang mycket väl kan säga att man är vuxen..haha.. lycka till du med och hoppas du får en härlig semester:)

Jag är glad nu i efterhand att jag berättade innan för man vill inget annat än prata om brösten efteråt! Jag tyckte det var svårt nog att ljuga för grannen när hon frågade varför jag varit ledig så länge.
Jag ville också bara ha större och sa till mina föräldrar att jag bara skulle göra dom lite större för att jag alltid tyckt det varit fint med bröst. Att jag aldrig egentligen mått dåligt över hur jag ser ut utan att det bara är för jag tycker det är fint. Min mamma blev först orolig över att jag mådde dåligt i min kropp så tror det var lugnande att höra att det inte var så. Och sen såklart att hon tyckte jag var fin som jag är men jag hade redan bokat in op tid då så jag sa att jag hade tänkt igenom det redan. Jag är inte den som gör saker spontant så hon litade på mig.

Jag pratade med min syster veckan innan och berättade för mina föräldrar dagen efter att det var klart. Jag hade dragit mig en del för det men det var inga konstigheter. Om jag var nöjd så var de glada. Jag berättade även för barnen (killar i yngre tonåren). De fnissade lite och den ena sa ”men mamma du har ju alltid sagt att man ska vara nöjd med vad man har”. Vad svarar man på det?  Att det hände nåt när de båda hade ammat  Men det kändes bra att de närmaste vet. Tror inte att de kommer prata med andra om det.

Går själv i precis samma tankar, kul att höra andras erfarenheter. Funderar på att använda graviditeterna som ursäkt haha, men inte var jag nån E-F kupa innan så vet inte om den ursäkten går hem;) Har dragit mig från att göra operation både för rädslan att det ska göra ont men också för att jag är rädd för vad mina föräldrar ska tycka. Tänker att det bästa (iaf i min situation) är att säga det men inte göra nån stor grej av det, kalla det mer korrigering, byta ämne snabbt och sen ha stora tröjor när man ses:) Tänker ur en mammas perspektiv så önskar man ju veta om sitt barn ska opereras, så för att inte skapa konflikter efter operationen är det nog bäst att berätta.

Anonymhq wrote:

boobies2020 skrev:

Går själv i precis samma tankar, kul att höra andras erfarenheter. Funderar på att använda graviditeterna som ursäkt haha, men inte var jag nån E-F kupa innan så vet inte om den ursäkten går hem;) Har dragit mig från att göra operation både för rädslan att det ska göra ont men också för att jag är rädd för vad mina föräldrar ska tycka. Tänker att det bästa (iaf i min situation) är att säga det men inte göra nån stor grej av det, kalla det mer korrigering, byta ämne snabbt och sen ha stora tröjor när man ses:) Tänker ur en mammas perspektiv så önskar man ju veta om sitt barn ska opereras, så för att inte skapa konflikter efter operationen är det nog bäst att berätta.

Ja men precis, jag tänker också att mina föräldrar hade nog blivit mer besvikna om dom fick veta i efterhand att jag blivit sövd och opererad. Det är ju ändå en stor sak som jag tänker att man som föräldrar gärna vill veta om. Även om jag är vuxen och inte har någon skyldighet att berätta det så tror jag det uppskattas.
Vad skönt ändå med en graviditet att skylla på haha även om du inte känner att du hade drömbrösten innan heller? jag får se vad jag hittar på för ursäkt när det är dags. Tiden börjar rinna ut för mig nu haha

Samma här, 2 veckor kvar!! Haha:) Huuur ska man kläcka den här?? Har du bokat datum än?

Så fint att ni alla delar med sig. Jag tror man får tänka att i slutändan så är det ens egna val och det är man själv som kommer leva med det.
Så länge man är säker på sitt val och säker på att man gör det för sin egen skull och inte andras.
Det känns som om ilskan som kommer hos familj och så ofta beror på okunskap. Jag vet själv hur lite jag visste innan jag började läsa på. Tror många föräldrar tex är oroliga att man ska skadas osv..