Jag väljer att säga att det är enmissbildning så har ingen något att säga. Det känns skönt just för att det finns inget att argumentera om. Punkt slut! Ingen vet hur det känns förutom vi som har det så dom kan inte sätta sig in i det. Men då kanske vi kommer operera oss samtidigt! Wihoo!

Tubulärnomore wrote:

Niffum:

Det var för mig ett STORT steg att söka för detta, och har i stort blivit respekterad och mkt väl bemött av vården. Första gången klarade jag inte att visa brösten och fick återbesök hos min familjeläkare. Sedan fick jag remiss till kirurg, jag skrev även ett brev dit som de läst i förväg. Har träffat kirurg + ssk 2 ggr, och man får vara beredd på många olika sorters frågor. Jag tyckte faktiskt det var jobbigt, även om de var väldigt trevliga, för det gäller liksom att förklara hur man känner + visa brösten under besöken. För mig har det inte varit ngt jag uttallat högt någon gång tidigare, och eftersom ämnet är känsligt så känns utfrågningen lite extra känslig. Men jag förstår ju att de måste fråga, även om det känns livsviktigt så ÄR det ju inte det i rent medicinskt syfte - däremot så VET ju både du och jag hur stor inverkan det har på livskvalitén. Så på så sätt går det ju inte att jämställa med bröstcancerop, men det förstår jag ju att du inte menade heller.. Men med det sagt så har man ju rätt att bli bemött utifrån hur jobbigt man upplever situationen, och där har jag blivit positivt överraskad. Kirurgen förstår att att det inte är ngn bröstförstorning el att "snygga till", utan jag har låtit det påverka så mycket i mitt liv, vilket är sorgligt. Men nu ÄR det så.

 

Om du tar mod till dig och genomför detta, kräv - för din egen skull tycker jag, att bli respekterad för hur du känner. När jag berättat för mina få nära jag valt att säga det till, har jag till vissa inte vågat säga vad det är för ngt jag ska opas för - utan sagt att det är en missbildning i brösten, men inte cancer. Bara tanken att de skulle kunna googla "tubulära" och förstå hur jag ser ut skrämmer, så hårt sitter skammen, vilket eg är helt åt skogen. Men min pappa vet vad det är för missbildning, resten bara ATT det är en. Hoppas du får må bra med dina bröst, oavsett hur du väljer att göra!

Vad skönt att du har blivit bra bemött! Jag kan bara hoppas att jag blir det också. Och nej, det var ju inte den medicinska delen jag menade när jag drog paralellen med bröstcancerop. Men jag tror att själva känslan någon som vill operera sina tubulära bröst har ligger närmare känslan att vilja operera sig efter bröstcancer, än känslan av att "bara" vilja förstora brösten. Det är detta jag hoppas på att kunna förmedla till min familj, då de annars är rätt så kritiska mot bröstoperationer.

Och jag förstår verkligen att du inte har velat nämna ordet tubulära för dina nära, tanken att de ska kunna googla fram bilder har slagit även mig. Jag har ju bara pratat om detta med min mamma, och för henne har jag förklarat vad tubulära bröst är, och visat bilder. Men för min pappa och min syster tror jag inte att jag klarar av att nämna det, utan kommer nog kalla det en missbildning istället.

Vad var det för frågor som kirurgen ställde till dig? Tänkte att man kanske kunde förbereda sig lite mentalt för ett sådant möte, så att man inte känner sig så överväldigad av alla frågor.

Jo, förstår hur du menar! :)

Det är ju en missbildning som man KAN leva med, rent medicinskt, så det är ju något man åtgärdar för att inte vara avvikande. Tex kunna ha baddräkt på sig utan att någon reagerar etc. Kirurgen hade korrigerat bröst som var mkt mer tuburösa än mina, så han sa att sett ur den synvilken - hur deformerade de är - är prognosen god. Ju större deformitet = ju svårare att normalisera.

Det jag är av större vikt är om man verkligen försökt acceptera sin kropp och jobbat med det innan, för även efter operation så kan de ju hända att de inte blir perfekta naturliga bröst direkt, det kommer synas på ärr och ev andra sätt att man har operererat sig. Dessutom, om man har små, så förstorar de ju inte utifrån tycke och smak - utan väljer minsta storleken som krävs för att korrigera missbildningen, men inte så att det istället blir så att man reagerar på att de är små runda bollar heller.. avvägningsfråga.

Jag har periodvis varit deprimerad, ätit medicin för detta, samt samtalsterapi där det framgått att det är något med min kropp jag inte kan hantera/acceptera - men har inte förmått mig tala om exakt vad. Så jag har fått gå på kroppskännedomskurs, som psykologen skulle hjälpa. Så jag tror att det är bra om man börjar där - det KAN ju hända att man inser att man trivs ändå - det är ju faktiskt inte så att om man har tuburösa bröst ska känna att man borde operera sig. Lyckas man trivas, göra "normala" saker ändå - är ju det att föredra!

Menar du frågor gällande varför operation via landstinget? Det var tusen frågor, och två personer som frågar - men framförallt lyssnar. Periodvis kändes det lite som förhör, samtidigt så förstår jag.. De måste veta att man har realistiska förväntningar på vad en operation kan ge för resultat och innebära för de problem man upplever sig ha med deformiteten. Så det kan du ju fundera över, VAD skulle en operation förändra för dig.. hur kommer det kännas om någon kommenterar att du opererat brösten om de ser det, hur är du i övrigt med utseendet - jag funderade ett tag på om jag hade BDD eftersom detta tog så stor plats i mitt liv. Men det är inte bara jag som reagerat på mina bröst, så därför tycker jag inte det.. Man kommer alltid kunna hitta sk "fel" i sitt utseende, men om det är ngt andra slås vid vid en anblick så anser jag att det inte sitter i mitt huvud utan är berättigat att kunna söka för.

Och förhoppningsvis förstår de att detta är känsligt. Blir du överväldigad så kanske du kan få skriva ner frågorna, fundera lite hur du känner och be att få återkomma? Tex så tror jag de fick bilden av att jag förväntade mig guld och gröna skogar i livet generellt pga att brösten får en annan form, eller så var det rutinförfarande, för jag fick iaf tänka igenom allt en månad, sedan komma tillbaka och då hade ju både det de sa och mina egna tankar blivit tydligare. Inte för att man inte alls tänkt på det öht innan direkt - periodvis har det ju överskuggat mkt annat vilket jag kan känna är synd, att jag väntat så länge. Men jag tror faktiskt inte att jag trodde att något kunde fixa mina bröst, hade gett upp liksom. Nu är jag mer öppen för vad som kan hända. Ett avvikande utseende SKA inte orsaka lidande, men ibland gör det det. Och alla hanterar det på olika sätt, och man kan ha olika åsikter om vart gränsen går vad gäller skattefinansierade operationer. Ska personer med gomspalt, väldigt utstående öron, el även vi med missbildningar som kan döljas få dem? Den frågan hör inte hit, men man snuddar ju lite vid den när man tar steget att söka vård för detta.

På stora hela tror jag inte att det finns några "rätt" el "fel" svar, det är inte så att de delar ut bröst till den som förtjänar det bäst el svarar enligt vad de kan tänkas behöva höra (vilket jag inte har en aning om). Svara hur du känner, ta din tid och låt dem få sätta sig in i hur du upplever dem. Jag fick överväga tanken med lösa proteser, men det gör ju ingen skillnad för mig iom att det faktiskt finns bra bh;ar, det är alla situationer när man inte har bh man får magont av.

Önskar dig lycka till vare sig det blir inom landsting el privat, och jag hoppas att din familj har förstånd att backa upp dig! Vilket man hoppas även de som ska genomföra bröstoperationer utan missbildning får - men kanske ffa när man har något så tydligt avvikande. Skönt att du har stöd av din mamma, guld!

Ha det gott!