Bröstförstoring okt 2011 - Victoriakliniken - Saltsjöbaden Charles Randquist - Mayaem

It's done.

Fick skjuts till kliniken tidigt igårmorse, vi skulle vara på plats till 07.00. Jag steg upp redan 05.30 (ja ok 05.40 efter lite snooz) för att ta sista descutanduschen. Hade redan packat väskan och lagt fram vad jag skulle ha på mig så vid 06.10 satt jag i bilen och var på väg.

Har egentligen inte haft så mycket nervositet, visst att det har funnits tankar om komplikationer och dylikt men inget bultande hjärta eller svettiga händer.

Väl inne på kliniken så leddes jag tillsammans med två andra tjejer in till vårat rum för att byta om till härligt heta skjortor, morgonrockar, strumpor och tofflor. Man kände sig lite som en förrymd beckomberga-patient när man travade runt där i korridoren. Kort efter att vi bytt om fick vi gå upp till uppvaket där vi skulle spendera mestadels av dagen. 

Jag stod som nummer två på OP-listan och skulle få komma in till Dr Randquist ganska snabbt. Medan jag låg och väntade så sliogs jag av hur rofyllt det var i rummet. Trots att vi var sex nervösa tjejer i en sjukhussal så var det ett slags lung. Det var gryning utanför takfönstren och de hade på relaxmusik, kändes nästan soma tt vara på spa. 

Väl inne hos doktorn så fick jag veta att en dokumentär skulle spelas in den dagen. Men vad är oddsen för det?! Turligt nog har jag inget på kroppen som kännertecknar mig och ansikten eller liknande skulle de inte filma. Så det kan vara min lilla bröstkorg som får implantat där på TV i januari. Jösses. Ja i vilket fall så tog han före-bilderna och kände igenom brösten.

På konsultationen hade vi bestämt oss för Natrelle 410, 360 cc högra och 375 cc i vänstra. Men nu innan OP kom han fram till att det inte var så stor skillnad på brösten samt att jag skulle ta Mentor i stället. Med de sistnämnda implantaten skulle det vara mindre risk för kapselbildning men aning ökad för rippling. Dock skulle det inte vara så att ripplingen syntes. Jag litade på honom fullt ut och bestämde mig för att följa hans rekommendation. Sagt och gjort Mentor 380 cc bakomliggande palcering i båda brösten.

Efter att min överkropp förvandlats till ett klotterplank fick jag gå tillbaka till uppvaket där en sjuksyrra skulle sätta nål för narkosen. Gillar inte riktigt sprutor med det gick bra. Tills själva nålen trillade ur kanylen och det började pulsera blod ur kanylen. Haha ja jösses. Hon blev nog lite nerövs över att jag skulle ta illa vid mig. Men då jag inte är ett dugg känslig för blod så bad jag henne att hämta en plugg medan jag höll för kanylhålet. Vilken dramatik.  Hon gick igenom standardformulär om allergier etc och visade mig strechövningarna och gav mig tablett för illamående innan jag fick gå iväg med narkosläkaren.

Klädde av mig och hoppade upp på britsen. Fick på mig elektroder och mätte blodtrycket. Allt var finfint. Fick en spruta mot illamående inför narkosen och sedan godnattsprutan. Kommer ihåg att han sa att det kunde göra lite ont när narkosmedlet spred sig, det enda jag han svara var att "det sticker i hela ansiktet". Sedan vaknade jag på uppvaket, mörbultad och virrig. Hade tydligen mumlat en massa frågor om jag skulle göra strechövningarna på en gång medan systrarna vänligt och bestämt påpekat att jag precis kommit ut från OP och skulle vila en stund.

Lyfte på skjortan och tog en bild som jag MMSade till min pojkvän med texten "Groggy. Nyvaknad. Lite groggy. Tänkte bara säga att jag lever. Puss". Haha helt luddigt. 

Hade ganska mycket värkar så jag fick en hel del morfin, vilket egentligen inte alls hjälpte mot själva smärtan utan bara gjorde mig mer groggy och sömnig. Vilket iofs är skönt då man dåsar av och sover ett tag. Första strechningen var lite jobbig då jag fick blodtrycksfall så fort jag ställde mig upp så jag fick gör dem sittandes i sängen. Pipmlade äppeljuice som att det inte fanns någon morgondag, herrejösses vad törstig jag var. Plus att jag tror att fruktsockret hjälpte mig med blosockret/trycket, för jag mådde mycket bättre. Tips! En annan grej som var värt hur mycket som helst var sprutirna och tabletterna mot illamående. Hurra för dem!

Lite senare på eftermidagen rullades vi ner till vårat rum där juice, vindruvor och lite annan frukt väntade på oss. Vi promenerade omkring, gjorde några stretchövningar lite då och då, gick på toa, men framför allt så sovs det. Mycket. Powernap var gårdagens fokusord.

Nåväl det var ganska stelt att stiga up imorse, men det släpper så bort första (onda) stretchövningen är gjord. Jag blev hämtad vid halv nio och sitter nu hemma i soffan. Väntar på att få ta min piller-coctail, sedan ska jag nog sova en stund. 

Till alla er där ute som säkerligen (likt mig) nästan bara sett skräckhistorier och läst om smärta nära döden. Det är inte SÅ farligt. Ja det gör ont. Men det är ingen värk som inte är överkomlig. Visst jag kanske är ganska tålig. Men inte tjejerna som låg bredvid mig hade heller dödligt ont. Man är stel och mörbultad.  Det är inte för intet som alla tjatar om stretching (och att det står i varje mening här i mitt inlägg) för det hjälper. 

Nu är jag så nyfiken på att se slutresultatet. Gaah jag är inte bra på tålamod, nej det är ingen stark egenskap hos mig. Jag vill ha nu nu nUUU. 

Puss på er