Idag har det gått sju veckor sedan jag operardes. Jag var hos kliniken och beställde en tid för att ta ut mina implantat. Kirurgen ville inte att jag skulle ta några förhastade beslut men jag är stensäker på min sak. Ända sedan första veckan har jag haft känslan att det blev fel. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, jag tog för stora implantat, formen är inte i min smak och känslan att ha något fejk i kroppen passar inte mig. Jag är så himla lättad nu och längtar tills på torsdag då de åker ut!

Jag har haft vädligt ont under de här veckorna. För en vecka sedan kunde jag inte ens ta på mig en tröja själv. Jag har ont i ryggen varje dag (vet inte om det beror på tyngden eller att jag har en annan hållning nu) och jag kan bara sova på ryggen fortfarande. På morgonen är alltid värst då man har stelnat till. Jag saknar att kunna sova på sidan/magen, träna som vanligt, sträcka ut armarna rakt upp, klä på mig som vanligt osv. Bara sådana enkla saker som man tar för givet annars.

Jag kommer aldrig någonsin döma någon annan som gör bröstförstoring för jag har ju varit där själv en gång. Men allt jag vill nu är all bli naturlig igen och trivas i min kropp. När jag tittar mig själv i spegeln så tänker jag "det där är inte jag" och har bara stora pösiga kläder på mig hela tiden. Jag har lärt mig mycket av detta, bland annat att acceptera min kropp som den är. Det blev en väldigt dyr läxa, men jag får helt enkelt ha det som en erfarenhet. Kände att jag bara behövde skriva av mig lite..