Bröstförstoring jan 2013 - Polarkliniken - Umeå Anders Nilsson - Booblover

Så har det även blivit min tur att skriva op-berättelse! :D Obs! Varning för lååång berättelse! ;)

 

Den 16/1-2013 var dagen D för mig, och den började med att jag klev upp 06:00 för att äta frukost. Efter det gick jag och la mig ytterligaret två timmar och sedan, vid ca 09:30, började jag och min kära sambo fara den 10 mil långa resan upp till Umeå. 

 

Vi var framme redan vid 11:00 och checkade då in på Hotell Avenyn där Polarkliniken bokat ett rum åt oss. Jisses vilket fint hotell! Och rummet var hur mysigt som helst. Väl inne på  rummet så duschade jag för andra gången med Descutan (första tvätten kvällen innan) och när jag var klar så var det dags att gå över till Polarklinikens väntrum. Där plingade jag i en klocka varpå en sköterska kom in och förklarade att det var lite förseningar. Hon föreslog att vi skulle gå tillbaka till hotellrummet, så skulle dem ringa när det blev dags.

 

Klockan 13:44 ringde mobilen och det var dags för mig att träffa narkossköterskan Birgitta. Med henne fick jag berätta lite om mig, tex om jag hade några sjukdommar, och sedan fick jag ta 2 gram panodil (paracetamol) som grundande smärtlindring inför op. Därefter fick jag prova ut rätt storlek på sport-BHn (som man sedan får ta hem postop) samt testa implantaten igen. Jag hade i förväg mailat och bett om att få prova både 450cc och 500cc eftersom jag velade mellan dessa, så de hade förberett och haft båda storlekarna redo. Jag beslöt mig för att ta 500cc eftersom skillnaden inte är så mycket rent utseende mässigt, men att man kan ångra sig rent psykiskt efteråt om man har velat mellan två storlekar.

 

Efter att storlekarna blivit bestämda fick jag byta om till badrock (trosor och sockar fick jag behålla på) och sedan vänta ytterligare en stund innan Anders Nilsson (kirurgen) kom in och började rita på mig. Knappt hade han hunnit gå så kom Birgitta och en annan sköterska in igen och sa: "Nu är det dags, du kan nu meddela sambon ". Detta var för att han skulle veta att det var ungefär två timmar från att jag skickat honom meddelandet tills han fick komma och träffa mig.

 

Sedan fick jag gå på toaletten en sista gång och sen bar det av in till operationssalen. Först fick jag på mig en grön mössa för håret och sedan fick jag lägga mig på en brits efter att de kopplat på EKG sladdarna bak på ryggen. Därefter fick jag lägga ut armarna som Jesus på korset och jag fick PVK instucken i höger arm. Birgitta (narkossköterskan) berättade hela tiden vad hon gjorde. Först sprutade hon in ett lugnande medel och då kändes det som att kroppen blev alldeles tung och jag kände mig nästan lite salongsberusad, men det var absolut inte obehagligt. Därefter höll narkosläkaren fram syrgas och sa att jag skulle andas som vanligt och Birgitta förklarade att hon nu skulle spruta in narkosen och att jag skulle tänka på något trevligt. Jag började tänka på vita stränder med skinande solsken och POFF så hade jag somnat.

 

Vaknade till strax före 17:00 av att de lyfte över mig i min uppvaknings säng. Fattade inte riktigt vart jag var först, trodde jag låg hemma och sov, men jag kom snabbt på vad som hade skett. Fortfarande lite groggy ville jag ringa dit min sambo. Han kom på knappt tio minuter så jag var fortfarande lite nyvaken. Ringde mamma vid 17:30 för att berätta att allt var bra, men jag har inge minne alls om vad jag talade om :P 

 

Sköterskorna kom in lite då och då och berättade bland annat att min hud hade reagerat på dukstripperna (tejpen som håller fast de sterila dukarna) och att jag hade fått utslag av dem, men att operationen i övrigt hade gått riktigt fint. De kopplade också bort droppet och syrgasen jag hade i näsan.

 

Jag somnade aldrig om igen utan höjde sängen sakta men säkert till sittande läge innan jag tordes sätta mig på sängkanten. Då erbjöds jag fika vilket jag gladeligen tog emot efter 13 timmars fastande. Klockan var nu 19:00 och jag mådde oförskämt bra. Efter fikat ville jag klä på mig och gå på toa, vilket gick hur bra som helst. Sköterskorna tyckte att jag skötte mig riktigt bra och att jag var förvånansvärt snabbt uppe på benen. Dem undrade,på skoj, om jag försökte rymma, haha :P

 

Eftersom toabesöket gått så bra så fick jag och sambon tillåtelse att återgå till hotellrummet. Klarade av att gå dit själv, men Birgitta följde med tillsammans med en rullstol för säkerhets skull. Fick hennes journummer samt Citodon att ta om jag fick ont.

 

Därefter låg jag i sängen hela kvällen. Sambon for och köpte mat, men jag åt inte så mycket. Mådde dock mycket bra och jag var riktigt nöjd och lycklig då jag kollade in mig själv i spegeln :D

 

Vid 21:00 kom Birgitta in och sprutade in mer lokalbedövning. Därefter låg jag vaken till ungefär 23:30 då jag bestämde mig för att krypa ner, men att ligga gjorde så mycket ondare än att sitta och när jag sedan bad sambon att hjälpa mig upp till sittande igen så gjorde det så in i h*lvete ont att jag trodde jag skulle dö. Det släppte tillslut, men det gjorde att jag inte vågade lägga mig ner igen, så jag sov halvsittande efter det.

 

Det enda jag kände av förutom smärtan var som en stickande, domnande känsla i höger hand samt att det hettade på brösten. Ringde Birgitta som förklarade att hettan var för att de rumstempererade implantaten höll på att värmas upp till kroppstemperatur och att stickningarna var på grund av bedövningen. Så allt var precis som det skulle:)

 

Klockan 07:00 kom Birgitta in igen och sprutade in sista bedövningsmedlet och vid 09:00 ringde hon och sa att jag var välkommen in för att ta bort PVK:n, bedövningskatetrarna samt att jag fick möjlighet att kolla på brösten nakna. Det kändes så overkligt att se dem där i spegeln att jag knappt kunde tro det! Hade en liten kant på vänster bröst där man såg skillnad på implantatet och mitt eget bröst vilket gjorde mig orolig för DB, men Birgitta sa att efter att ha burit bröstbandet ett tag så skulle det nog sjunka ner och bli ett bröst. Så det hoppas jag verkligen på! :D Fick Citodon samt Dalacin på recept och implantat kortet att ha i plånboken.

 

Därefter åkte vi hem de tio milen igen och det var ju inte den skönaste bilresan direkt, men det gick bra;) 

Slutligen vill jag bara säga att alla på Polarkliniken var hur gulliga som helst och svarade på minsta lilla fundering man hade! Tyckte om dem allihopa, särskilt Birgitta som snarare kändes som en mamma/mormor än som min sköterska! Jag är supernöjd med mitt val av klinik, och rekomenderar den varmt till er alla! :D

 

Tack för att du orkat läsa min låååånga berättelse - tänkte att detaljer kan vara kul att höra om man snart ska gå igenom en operation själv :)

 

Kram kram// Booblover