Bukplastik - full - stor aug 2011 - Art Clinic - Uppsala Anders Liss - Amber

Tisdag den 23:e augusti var det dags. Då hade jag en stor bukplastik inbokad på Art Clinic i Uppsala, hos Anders Liss.

Hela sommaren hade jag oroat mig till och från. Det fanns alltid där som nåt jobbigt, men samtidigt något som jag såg enormt mycket fram emot. Hur nervös jag än kunde bli ibland när jag tänkte på det så fanns aldrig tanken på att dra sig ur.

Ju närmare det kom desto pirrigare blev det förstås.

Helgen innan höll jag mig sysselsatt. Inhandlade lite nödvändigheter till hemmet och lite nya höstkläder till dottern. Fejade och fixade hemma. Fick saker gjorde som jag funderat på en längre tid men aldrig kommit till skott med. Jag var riktigt effektiv, och höll på så vis den värsta nervositeten borta. Det jobbigaste jag drogs med var skuldkänslor gentemot min dotter, men jag försökte intala mig att en lycklig mamma är en bättre mamma.

Måndagkvällen var faktiskt ganska okej. Jag trodde att jag skulle fara runt hemma och vara allmänt snäsig och stressad, av nervositet och rädsla. Men jag ordnade med en del hemmajobb och kunde faktiskt sitta avslappnad med familjen i tv-soffan. Riktigt behagligt. Bäddade rent och tog en dusch innan det var dags att försöka få sig lite sömn. Trodde att jag skulle sova riktigt uselt, men jag sov i stort sett hela natten. Vaknade ganska tidigt på morgonen däremot, men det var helt okej. Gick upp och tog hand om lite tvätt, och tog en kopp kaffe innan klockan sju, vilket var det sista jag fick dricka. Packade sen ihop en liten väska med ett par tidningar, en bok, min i-pod laddad med bra feelgood-musik, en extra tröja och tandborsten. Sen tog jag min sista Descutan-dusch, och klädde på mig.

Halv tio skulle jag vara på kliniken, och eftersom vi bor ganska nära så behövde vi inte åka förrän strax efter nio. Maken och dottern skjutsade mig. När vi kom fram så följde de mig in genom dörren, men sen fick vi vinka hejdå till varandra för jag blev omhändertagen direkt. Blev visad in i ett andra väntrum där jag satt en kort stund innan en sköterska kom och tog hand om mig.

Sköterskan som kom och hämtade mig visade mig in på det som skulle bli mitt övernattningsrum. Jag fick byta om till morgonrock och tubsockor och installera mig lite. Efter ett tag kom hon med några tabletter som jag skulle ta. Smärtstillande, lugnande osv.

Hon satte en ”port” i min arm, där jag sedan fick ett dropp inkopplat.

Narkosläkaren kom efter ett tag och presenterade sig och ställde lite frågor. Sedan kom även kirurgen, Anders, och hälsade och ritade lite på min mage. Alla gjorde ett väldigt bra intryck på mig och jag kände mig lugn. Det kändes skönt att det äntligen var dags för något som jag våndats över och samtidigt längtat till. Anders, sa att de bara skulle ta en snabb fika, sen var det dags. Jag behövde inte vänta länge förrän narkosläkaren kom och hämtade mig. Han visade mig till operationssalen där tre sköterskor stod och väntade. De presenterade sig och sen fick jag ta av mig morgonrocken och hoppa upp på operationssängen. Alla pysslade med sitt, och narkosläkaren pysslade med mig. Han sa att jag snart skulle känna mig lite yr. Det var en behaglig känsla. Där nånstans försvann jag. Trodde att jag skulle komma ihåg honom säga att nu säger vi god natt, eller nåt sånt, men icke. Det är bara svart. Måste ha somnat in väldigt fort och skönt. Hann aldrig se kirurgen komma in i rummet.

Nästa minne jag har är att jag ligger i min säng i rummet och sköterskan som tog emot mig säger mitt namn. Operationen är klar och det har gått bra.

Jag har fobi mot illamående och spyor. Både att se andra må dåligt samt att göra det själv. Det här sade jag redan på konsultationen, och de tog verkligen hänsyn till det. Det stod med i allas papper, så jag fick en mängd mediciner mot illamående, och det funkade superbt. Jag mådde inte ett dugg illa. Var trött, och sov större delen av eftermiddagen.

Vet inte de exakta tiderna, men tror att jag kom in på operationssalen ca klockan elva, och vaknade i mitt rum vid ett eller strax efter.

Vid tre kommer jag ihåg att jag var så pass klar att jag orkade vara vaken tillräckligt länge för att ringa min man och min mamma. Båda blev väldigt glada av att höra av mig. De var förvånade att jag redan var klar. 

Låg och tittade på tv och hade det allmänt bra resten av eftermiddagen och kvällen. Var livrädd för att må illa, och var inte direkt hungrig. Därför drack jag först bara äppeljuice. Lite senare fick jag in en smörgås som smakade väldigt bra. 

En annan sak som jag fasade för var att gå på toaletten. Var rädd att få yrselattack och att det skulle göra väldigt ont att röra sig, men det gick bra när jag väl tog mig för det. Efter det så kände jag att det vore gott med lite kaffe. Fick kaffe med mjölk och två goda smörgåsar som jag åt så sakteliga. Hade inte så farligt ont medan jag låg stilla. Det var en värk i övre delen av magen kommer jag ihåg, men det var absolut inte något som var outhärdligt. Nere vid snittet hade jag inte ont alls.

Hade svårt att somna på kvällen, trots att jag fick en insomningstablett. Hade ju sovit hela eftermiddagen, så det var väl därför. Låg och tittade på tv, och lyssnade på lite musik. Sov väl till och från hela natten, men nån längre, sammanhängande sömn blev det inte. Snart var det morgon och dags att dra dränagen och bli av med porten i armen. Fick sen kaffe och smörgås till frukost. Pratade en del med sjuksköterskan om mediciner och annat som kunde vara bra att tänka på, och så kom även kirurgen in och kollade läget innan det var dags för mig att börja plocka ihop mina saker och förbereda mig på hemfärd. Vid halv nio kom min man och hämtade mig och vi for hem.

Han var hemma de tre första dagarna, och därefter hade min mamma tagit några semesterdagar för att ta hand om mig och hjälpa till med dottern och hemmet.

Jag har inte haft särskilt ont. Åt de starkare värktabletterna enbart de allra första dagarna, och jag tror att jag hade klarat mig på mindre även då. Känns mest som att jag tog dem i förebyggande syfte, som att jag väntade på en värre smärta än jag behövde känna.

Som det känns nu så har den här tiden från operationen och strax efter, både på kliniken och hemma, varit en tid som jag kommer att tänka tillbaka på som något oerhört positivt. Jag tycker att det har varit en mysig tid. Jag kan varmt rekommendera Art Clinic.

Som det ser ut hittills så tror jag att jag kommer att bli väldigt nöjd. Jag har fortfarande en hel del läkning kvar, men jag anar ett resultat som jag tror att jag kommer att bli väldigt nöjd med.

Det som har varit jobbigast den här tiden, och fortfarande är, är oron över att något ska gå fel, att någon komplikation ska inträffa. Smärtan har det inte alls varit någon fara med.

Att nysa, hosta eller skratta är inte att rekommendera tiden strax efter operationen, men tar man det bara lugnt så har åtminstone inte jag upplevt smärtan som särskilt farlig.