Bröstförstoring okt 2013 - Strandkliniken - Stockholm Oya Kocabalkan - Bolibompa39

Jag hade väldigt svårt att sova natten innan op-dagen. Det har tagit mig flera år att ta det här steget och någonstans inom mig kände jag mig ändå osäker konstigt nog. Lite det där om att man vet vad man har men inte vad man får liksom, rädsla för komplikationer osv. Men självklart var jag upprymd också, och det kändes spännande och lite läskigt att jag snart skulle se så annorlunda ut.

 

När jag kom in på kliniken blev jag hämtad nästan direkt av en sköterska som visade mig till ett större rum med plats för 5 sängar. Rummet var som ett slags förrum till op-salen som låg bakom en stor dörr som öppnades och stängdes stup i kvarten. Jag fick min säng, morgonrock och tofflor, och blev ombedd att byta om samt fylla i mina uppgifter i journalen. Jag hann knappt börja förrens narkosläkaren kom in och presenterade sig, och gav mig en massa piller som skulle sväljas, säkert 5-6 stycken i olika storlekar och färger. Han rådde mig att svälja alla samtidigt med en stor klunk vatten, vilket jag inte borde ha gjort eftersom jag nästan kräktes upp allt direkt. Hur som, pillrena svaldes, jag bytte om och satt nu på sängkanten och väntade på Oya.

 

Trots att klockan bara var 08.30 på morgonen så hade dom tydligen redan opererat några, och en tjej låg i sängen mittemot min. Under de 30 minutrarna eller så som jag satt och väntade så grät hon och jämrade sig av smärta hela tiden, vilket fick mig att överväga en snabb flykt därifrån. Till slut kom ändå dr Oya och vi gick till hennes kontor. Vilken lättnad!

Ni som känner till Oya vet att hon är väldigt fåordig och aningen knepig, men idag var hon på strålande humör och jättegullig. Hon ritade på mig och vi pratade om storlekarna igen. Mina bröst är osymmetriska, och eftersom jag absolut inte vill ha en massa ärr på brösten genom att lyfta det ena, så hade vi valt att lägga in olika stora implantat istället för att jämna ut det lite. Vid konsultationen bestämde vi oss för 350 och 325 cc, och moderate plus profil (trodde jag).

Jag har några vänner som opat sina bröst och alla har det sagt att de blev mindre än de trott, så jag hade bestämt mig för att ta deras råd. Dessutom hade sköterskan vid konsultationen sagt att jag lätt kunde gå upp till 400 cc innan någon skulle märka att jag gjort något. Så nu bestämde vi oss för 375 och 350 istället, och till min förvåning skrev Oya "hög profil". Men det stämmer väl inte sa jag, men hon sa att alla implantat över 300 är hög profil, men jag antar att det var vad som gällde just för min kroppstyp. Jag blev lite nervös och såg framför mig hur jag vaknar upp som Jessica Rabbit, men ok, jag litar på att hon vet bäst.

 

Ganska snart efter det så blir jag hämtad och leds in i op-salen. Jag ser britsen och blir ombedd att lägga mig ner, och samtidigt som jag nickar leende så tänker jag att jag hinner springa därifrån... Men svensk som man är så gör man som man blir tillsagd, och jag lägger mig lydigt ner. När de sticker in infarten i armen så kommer jag på att jag inte någonstans skrivit ner min mans namn och telefonnummer ifall att de behöver kontakta någon. När jag säger det till sköterskan så säger hon bara -ja ja, jamen ok, vad har han för nummer då? Det kan jag inte utantill sa jag, så ni får kolla i min mobil i så fall! 

Jag får masken för ansiktet och sen går det fort och jag somnar.

 

Vaknar upp av att det gör ont att andas. Riktigt ont. Får andas i små flämtningar bara. Bröstkorgen känns mosad och jag ber om smärtstillande, men sköterskan säger att jag inte kan få mer och att det ändå inte hjälper. Smärtan jag känner är som kraftig träningsvärk i musklerna säger hon, och det går inte att medicinera bort!! Jag var inte beredd på detta, trodde att jag skule kunna få morfin bara och allt skulle kännas bättre så att jag kunde sova, men det är helt omöjligt. Kan knappt röra armarna, knappt andas, verkligen inte byta ställning eller liknande heller. Jag tittar ner och upptäcker mina bröst. Dom ser stora och runda ut, och sitter under nyckelbenen typ, och jag har stora kompresser fasttejpade under. Jag lyckas få tag på mobilen och ringer min man, berättar hur ont det gör och tycker synd om mig själv. Eftersom jag inte kan andas ordentligt så är det svårt att prata, som om man precis avslutat ett maraton och måste andas mellan varje ord. Vi kommer överens om att jag ska ringa när jag vet vilken tid han ska hämta upp mig.

 

Sköterskan säger att jag ska rulla på axlarna så känns det bättre, och jag minns att jag tänkte att hon inte kan ha en aning om hur detta känns, men när jag provade så gjorde det först fruktansvärt ont och sedan kändes det faktiskt lite bättre. Jag är varm och drar ner lakanet, ligger där med mina nakna bröst i vädret medan personal och patienter rör sig i rummet, kunde inte bry mig mindre. Andra kvinnor rullas in och ut, jämrar sig, sköterskor tittar till och tröstar då och då.

Jag får rådet att gå upp på toaletten och kissa, och jag får hjälp att sätta mig upp och börjar gråta av smärtan. När jag sitter där på kanten så säger dom att jag ska bli lindad och få på mig en slags tunn sportbh, och när de börjar linda mina bröst gör det så ont att jag faktiskt gråter som ett litet barn, fy fasen!

 

Min man kommer och hämtar runt 4 tror jag, och varenda gupp i vägen får mig att grimasera. Väl hemma bullar han upp med kuddar i sängen och jag får hjälp att lägga mig i någon slags halvsittande ställning. Har fått alla mediciner och ett schema att följa och sängen blev mitt hem typ i tre dagar. Tredje dagen var absolut värst, då hade jag så ont att jag mest satt framåtlutad och andades, men det är ju så med träningsvärk, tredje dagen är alltid värst!

På den fjärde dagen var jag på återbesök och allt såg bra ut, jag fick prova ut en sport-bh och fick även ett band att spänna över brösten som jag nu ska ha i några veckor vad jag förstod. Nu kunde jag även få duscha och det var helt underbart.

 

Nu har det gått 2,5 vecka och jag märker att det blir bättre hela tiden. Jag slutade med alla smärtstillande efter ca en vecka, dom pajade min mage totalt, och det var ok. Jag har fortfarande ont runt ärren samt om jag trycker på brösten, och bröstvårtorna är så ömma att jag måste stoppa in bomullsrondeller i bh:n, all beröring känns som nålar. För er som har ammat så det exakt samma känsla som när man inte ammat på länge och brösten är helt sprängfulla och stenhårda och det börjar läcka. Att ta med fingrarana på huden känns som om mitt finger är av grovt sandpapper. Brösten har mjuknat mycket, även om vänster fortfarande är hårdare. Fast det var mindre från början och fick ett större implantat så det är nog inte så konstigt. De har väldigt fin form tycker jag också, jag bara längtar tills jag inte känner dom konstant. När jag rör mig så liksom skaver dom lite därinne, känns väldigt tydligt att det är ett främmande föremål i dom.

Tyvärr har jag nu mfd, muskelpåverkan, på höger bröst. Inte extremt men flexar jag muskeln hårt så får det en kostig form och dras ut mot armhålan. Jag har ingen aning om ifall detta är bestående eller en del i läkningsprocessan, men jag oroar mig för att det ska bli ännu värre. Jag har återbesök om några dagar så ska fråga om det då. Längtar mest efter att känna mig om mig själv igen och slippa l påmind om brösten vid varje rörelse. Tills dess tar jag det lugnt och väntar :)