Bröstförminskning nov 2013 - NUS Norrlands Universitetssjukhus - Umeå * - NIJ

Jag har så länge jag kan minnas varit missnöjda med mina bröst. Har i förövrigt gillat min kropp och storleken på brösten men inte hur de såg åt.

Har alltid varit en väldigt kuriv dam och av den anledningen inte riktigt brytt mig om storleken... har väl bara inte orkat bry mig och accepterat att jag hade stora bröst. 

Sedan gick jag in i en liten deprission och kunde inte komma ur den på annat sätt än att börja träna. Och det är det bästa beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv. Motion är medicin för det mesta! Jag gick ner 10kg och började då störa mig på hur stora mina bröst var.

Min kompis övertalade mig om att åtminstone försöka få en remiss och inte bara ge upp. Så i jan/feb i år (2013) så bokade jag tid på vårdcentralen. Fick tid bara någon vecka efter det och fick möta en ganska nervös och oerfaren läkare, men som glatt ville hjälpa mig få en remiss.

När jag gick därifrån var jag så jäkla glad, att jag efter alla dessa år faktiskt kanske skulle få göra något åt tuttarna. Har hunnit dejta en hel del killar och ingen av dom fick se mig helt naken inte ens min nuvarnade blivande man som jag varit tillsammans med i 6 år har sett mig naken. Klart han har sett mig, men det har tagit emot.

 

En månad senare får jag hem ett kuvert från sjukhuset om att jag ska få komma in på konsultation.

Jag kommer dit, är så nevös att jag håller på att sjunka genom golvet... och så får jag se min kirurg. Hon är typ den vackraste människa jag sett och detta kanske låter otroligt ytligt... men jag förstod då att jag kommer vara i mycket goda händer ;)

Var helt inne på att jag troligtvis skulle bli nekad... men icket! Jag blev godkänd!!! 

När jag gick ut till hissarna och ringde min pojkvän så grät jag nästan av lycka. Jag var alldeles skakis... ett riktigt lyckorus!

Jag hade blivit lovad att jag skulle få open innan sommaren men riktigt så blev det inte. 

Pga "tekniska"problem så hade jag aldrig hamnat på väntelistan. Iofs så hade jag väl kanske inte velat ha min läkeprocess under sommarhalvåret. Jag bröt ändå foten så tur var det :P 

 

I september fick jag ett samtal om att jag hade fått op-tid fredag den 11/10-. 

När jag var en vecka bort från planerad op så blev jag sjuk... och jag blev då RIKTIGT sjuk. men tur i oturen så ringde de dagen innan och berättade att op:en blev inställd pga jourfall. Och jag tror det var lika bra, för jag hade varit ett nervvrak hela veckan och var nog inte mentalt förberedd heller för att bli opererad. 

 

Det nya datumet sattes den onsdag 20/11-.

Och det bästa med det var att jag skulle till London helgen innan med mina kvinnliga familjemedlemar för en shopping weeken och det var kanon! Jag var borta från fredag morgon och kom hem måndag kväll. Med andra ord hade jag bara tisdagen på mig att vara hemma och dola på inför open. Och det var kanon! För det enda jag fokuserade under helgen var shopping och under det dygnet jag var hemma var det bara städning som snurrade runt i skallen på mig! 

 

Nu var det dags. 

Som när man var liten och det var julaftonsmorgonen... man kunde helt enkelt inte somna... och man vaknade som ett ljus.

In i duschen och tvättade mig emd descutan 3 ggr även fast de sa att det räckte med tvål (ville vara på den säkra sidan).

Sedan satte vi oss i bilen för att köra in till sjukhuset. 

Väl i bilen så måste min kille ha tyckt att jag var nådigt irriterande. Antar att det var för att jag var lite nervig, men det enda jag pratade om var hur han skulle hantera tvätten, hunden, maten ... ja u name it. Allt som rörde hushållet. Liksom klockan är 06:30 på morgonen och det enda jag surrar om är det. Men han höll god min och sa ingenting.

 

Vi hann bara sätta oss inne i väntrummet så kom en sköterska för att hämta mig. Trodde att jag skulle reagera totalt annorlunda men jag bara kysste min karl adjö och gick iväg lugnt. 

Fick byta om i ett omklädningsrum och fick sedan lägga mig i en säng i en stor sal. Jag var den första patienten som hade kommit in så jag behövde inte vänte så länge. 

Jag kom in på salen ca 07:15 och fick åka in på op strax innan 8. 

Och lika där.. låg helt lugn. De frågade om jag ville ha lugnande men jag nekade. En vecka innan var det typ det viktigaste ; jag skulle bara ha lugnande innan sövningen. För jag hade varit så himla orolig över den eftersom att jag aldrig tidigare blivit sövd.

Låg och läste Hundsport och drömde mig bort om ett kallt glas vatten. 

Var så jäkla törstig :P

 

Sen var det dags på riktigt. De rullade in på till salen och allt gick finnemang. Var ju så sjuuukt skönt att bli sövd! Det sista jag sa var visst att jag skulle drömma om min hund och det första jag sa när jag "vaknat" var visst - ni är fan bäst! får ja köpa blommor åt er.

eeeehehee.

Var sjukt nöjd med livet när jag vaknade fast jag hade så f-jävla ont. De proppade i mig allt man fick proppa i och det var inte tillräckligt. 

Jag vet inte riktigt när de rullade ut mig från op, men gissar att det var mellan 13-14, för min karl kom till avdelningen 15.

Och han hade varit jätte orolig då en sköterska hade sagt att jag skulle vara klar till senast lunch, och varje gång han återkom till avdelningen så kunde hon bara säga att jag var kvar på op.

Från 8-14 för han är ju rätt lång tid för en bröstoperation, men det fick sin förklaring sedan.

Jag hade en sköterska som följde mig från att jag kom in tills att jag for hem, av den anledningen att hon höll på att utbilda sig och ville veta hur allt går till under en plastikoperation. Och hon stannade en stund och pratade med mig och hon förstod bara inte hur jag vågade genomgå denna opertation. Min reaktion var bara " SÄG INGET!" jag ville iiiinte veta :P Sedan förklarade hon varför det hade gått så lång tid och det var visst för att min kirurg hade varit så otroligt nogrann. Visst så noggrann att de runt omkring nästan tyckte att hon var för nogrann. Men tacka för det!

För jag har nu de tuttar jag alltid drömt om!!!!

Jag slapp dränage och tacka för det! Fick istället ett liknand preparat till cyklo-f. Så ni som har kraftiga mensar vet jag vad pratar om!

Det ska stoppa blödningarna om det blir några typ. 

 

Första tre dagarna var HELL. Gjorde inge annat än att sova och äta smärtstillande. Men sedan började de lugna ner sig. Redan på fredagkväll slutade jag med morfinet. Även av den anledningen att jag blev så otroligt rund under fötterna. Och jag är straight edge. Så jag varken dricker eller använder droger eller nikotin.... Sist jag var full är över 4 år sedan och jag tyckte det var så sjukt jobbigt att vara så "full" om dagarna. 

Och nej, jag slutade inte med morfinet bara för min livsstil. Men varför äta det längre än vad som behövs? 

 

Dag 4 så började det kännas som om det brann under hunden. Den var inte varmt men inombord brann det. Gissar på att det var en läkeprocess.

Dag 5 så började det pirra under hunden. Det var som att det gick elektriska impulser och den känslan kände jag igen! Och för mig betydde det att det var på väg att läka. 

Jag har nämligen en hel drös med tatueringar på kroppen och efter varje nygjord tatuering blir det samma reaktion när den börjar läka, si så där 3-4 dagar efter åt.

 

Sedan var det inte så mkt mer... kände knappt någon smärta och allt var frid å fröjd.

 

Men nu började ett helt annat kapitel på min op-resa. Jag hade nämligen inte blivit mer informerad än att jag inte fick duscha första två veckorna och inte lyfta något tugnt. 

Inte att jag inte fick köra bil under de första 14 dagarna, inte lyfta mer än ett kilo, inte lyfta armarna ovanför huvudet.. ja u name it!

Ni som gjort denna operation vet ju säkert alla inten.

Så redan efter en vecka körde jag bil, städade, lyfte säkert en och annan grej som vägde lite mer än ett kilo, hade armarna ovanför huvudet flertal ggr ovanför huvudet, gick tillbaka till jobbet efter 1 1/2 vecka (Mitt jobb är utifrån sett inget ansträngade, men uppenbarligen nog ansträngde ändå).

 

Jag var på återbesök på torsdagen två veckor efter ingreppet och allt såg bra ut. Hon tog två stygn i båda t-korsen som inte hade blivit absorberade av kroppen men inget mer än det. 

Jag är förövrigt sydd inifrån och knutarna var lagda utanpå pga att de har en tendens till att vilja söka sig uppåt ett tag efteråt och kan skapa problem.

När jag kom hem på kvälln upptäckte jag att det hade runnit igenom gulvätska på min vita topp.

Tänkte inte mer på det utan att det säkert skulle vara så. 

På fredag hade jag min jobbkväll och när jag kom till jobbet började jag känna smärta och det fortsatte läcka. 

Min jobbar kompis tyckte jag skulle ringa primärvården och klokt nog gjorde jag det. 

fick komma in ganska fort och de öppnade på tejpen och tittade. 

De kunde inte se mer än ett pytte hål i varje t-kors men det kom som sagt vätska från dem.

De la på sorbact och tejpade igen. Men sedan fick jag en liten knäpp på näsan övar att jag hade gått tillbaka till jobbet för tidigt! 

 

Sedan var jag hemma hela den helgen sjukskriven eftersom att det smärtade så pass mkt när jag rörde på mig.

 

På måndag morgon ringde jag in till kirurgen och jag fick komma in samma förmiddag. Då kunde hon se en stygntråd i varje hål som petade ut och det var troligtvis de som irriterade. Så hon drog bort dem, jag blev satt på antibiotika i 7 dagar för att vara på den säkra sidan, omplåstrad med Aquasel och sedan hemskickad. Jag blev nu även sjukskriven fram till några dagar efter nyår.

Men när jag senare på måndagkväll skulle byta omlägning upptäcket jag att det nu är ett hål rakt in i bröstet! Och dessutom i båda! Fick lite panik men lugnade mig ganska snabbt med att det säkert är väldigt vanligt i just t-korset där alla 3 flikar möts och skall läka. 

Så jag gissar på att det har släppt lite när hon tog bort båda stygnen. 

Jag har i varje fall lagt om och tvättat hela veckan och dessutom dokumenterat med bilder för att se förändringen och det är ganska tydligen ändå.

Men jag började ju undra om jag hade sluppit detta om jag hade tagit det lugnt en liten längre stund och kanske inte varit så snabb på att gå tillbaka det "vanliga" livet.

Men det får man ju aldrig veta. 

 

Var i alla fall på återbesök idag och hon tyckte det började se väldigt bra ut och vi bokade inga fler träffar utan jag skulle ringa om det är så att det skulle bli sämre. 

Hon tyckte jag hade kontroll på situationen. Kanske beror på att jag suttit på detta forum och tokläst  i massa olika trådar och snappat upp massa bra tips å knep!

Så jag rekomenderar verkligen denna metod om du får sår på brösten som kanske är lite svårläkta;

Tvätta bara med natriumklorid, om du känner att du MÅSTE använda något annat nån gång så dutta bara med klorhexidin. Lägg sedan en liten bit sorbact (grön kompress som suger upp var och bakterier) sedan en vikt kompress ovanpå och tejpafast.

När du sedan ska byta så blöter du upp sorbacten noga med natriumklorid. Den ska vara riktigt blöt och pilla sedan försiktigt bort den. Du får absolut inte riva eller slita bort den. Jag varvade ibland med jelonet, en salvbaserad kompress. Också super bra! Men sår ska ju helst inte vara våta för mkt, därför räckte det med jelonet bara några få ggr och resterande tid med Sorbact.

 

Jag är iaf så fruktansvärt glad över att jag genomgått denna operation och att jag fått de bröst jag alltid drömt om!

Det är fylliga och super snygga! Fortfarande inte för små för min kropptyp och bröstvårtan sitter där den ska!

 

Om ni funderar på detta ingrepp, tveka inte!