Bröstförstoring mar 2014 - Nordiska Kliniken - Stockholm Patrik Höijer - Mallans_bralla

Min resa började någon gång för några år sen. En kompis hade precis opererat sig hos Örjan på Proforma och helt plötsligt så fick hon mig att se på skönhetsoperationer på ett annat sätt. Svårt att förklara men att det kanske inte var "så långt bort" även för någon som mig (vad nu det betyder). Hade aldrig ens tänkt tanken innan att genomföra en operation. Varför vet jag inte.

Har väl aldrig riktigt mått dåligt själv över mina egna bröst varken i mina unga år eller nu på senare tid. Har fått mycket komplimanger i min ungdom och i min kompiskrets hade jag ändå de största men samtidigt har det aldrig liksom varit någon fokus på vem som hade störst och inte. Det var som det var och det är ju rätt hälsosamt egentligen.

Tiden gick och jag blev vuxen och gick upp några kg i vikt. Och sen gick jag ner dem igen. Detta hände ytterligare en gång och lämnade mina bröst liiiite annorlunda än de var innan. Inte lika fylliga. Även om viktnedgångarna mest handlade om ca 10 kg.

För ca 1 år sen så sålde jag min lägenhet och fick 30.000 över efter diverse studielån och ditten och datten. Då bestämde jag mig. Jag skulle köpa ett par riktigt snygga boobs.

Gick in med inställningen att det i stort sett "bara" var att välja storlek. Suck, så fel jag hade.. haha! Kunde aldrig ha föreställt mig att det var en sån här djungel.  Läste på så mycket jag kunde och bokade sedan en konsultation hos Örjan Gribbe på Proforma den 4 oktober 2013.

Jag åkte dit med min sambo eftersom han är den lugna av oss och på grund av detta också oftast kommer ihåg allt man vill fråga om. Hade bara hört bra om Örjan men nu så här i efterhand så fick jag faktiskt ingen bra känsla av honom. Jag påstår inte att han är dålig som kirurg.. men vi klickade inte. Bemötande kändes helt enkelt inte alls bra. Han gav heller inga bra utförliga förklaringar vilket jag förväntade mig och en gång fick jag nästan känslan av att han tyckte att det var lite störande att min sambo följde med. Han kändes stressad, oengagerad och forcerad. Ja, i alla fall. Jag åkte därifrån med planeringen att lägga in 450 cc delvis bakom muskeln.

Tiden efter så hittade jag såklart hit till detta forum och frågorna började hopa sig. Mitt grubblande började ta fart och jag började snöa in mig på vilken placering jag verkligen ville ha. Utifrån mitt utgångsläge så var jag rädd för muskelpåverkan eftersom jag tränar så oerhört mycket (och har ett mycket fysiskt jobb) men samtidigt så hade jag ju inte riktigt rätt förutsättningar för framförplacering eftersom jag redan hade lite häng.

Efter en tid så blev jag rekommenderad att träffa Patrik Höjier på L&E. Enligt andra som opererat sig hos honom så korrigerar han gratis vid komplikationer, speciellt muskelpåverkan, och dels så hade de uppfattat honom som mycket mer tillmötesgående. Jag bokade en konsultation direkt.

Den 1 februari var jag till Stockholm och pratade med Patrik och jag föll direkt för hans lugna och otroligt trygga sätt att vara. Han förklarade allt på en nivå som jag förstod och han gick speciellt in på muskelpåverkan och vad det är som händer och hur det ser ut när man faktiskt lägger implantatet delvis under muskeln. Allt kändes bra och jag bokade en operationstid där och avbokade på Proforma.

Operationsdagen närmade sig och allting kändes väldigt overkligt. Jag kunde inte riktigt se det framför mig, men jag kände mig väldigt förväntansfull ändå. På operationsdagen när jag klev in på L&E var första gången jag kände mig nervös. Gahhh! Jag hade ju ingen aning om hur detta skulle bli i långa loppet. Blev väl bemött av en söt tjej i receptionen. Fick gå in i ett omklädningsrum och byta om till morgonrock och tofflor. Mina egna trosor fick jag ha på mig. Sen kom Patrik och hämtade mig. Då glömde jag bort nervositeten, han är verkligen så himla lugn. Han gick igenom ingreppet lite snabbt och återupprepade vilka implantat jag skulle ha etc. Sen började han rita upp alla streck runt brösten och vi tog även en före-bild.

Sen hämtade han narkosläkaren. Han frågade om jag blivit sövd förut och det hade jag ju. Jag berättade även att jag mådde riktigt dåligt då och att jag spydde tre gånger efter den narkosen. Han berättade då att han skulle ta ett ”snällare” narkosmedel och att jag skulle få medicin mot illamåendet under ingreppet. Det kändes så himla bra. Visste inte ens att det var möjligt.

Sen gick vi tillsammans till operationssalen och jag fick lägga mig på bordet. DÅ blev jag riktigt nervös och pirrig fast ändå på ett bra sätt. Det gick aldrig för långt. Narkosläkaren och sköterskan som var med skämtade och sa att det märktes att jag duschat med descutan eftersom jag var så torr. Helt plötsligt hade narkosläkaren satt in nålen och sa att medlet var på väg in i kroppen. Jag tänkte att jag verkligen skulle tänka på när jag somnade bort, men även den här gången så försvann jag bara helt plötsligt och jag vaknade upp en stund senare på uppvaket.

När jag vaknade så slog det mig direkt att jag kände mig mycket piggare än jag trott att jag skulle göra. Hade knappt nå ont heller. Jag kunde röra armarna mer än jag trott och jag kände mig direkt hungrig som en varg. Sköterskan som tog han om oss i rummet var så himla go. Han satt och pratade lite med en när man svamlade lite i början och kan kom med världens godaste mackor med ost och skinka. Haha, inga höga krav på mat här inte. Fick mackor, nyponsoppa, juice och en banan. Satt som en smäck.

När man ätit och kände sig redo så fick man gå på toa och kissa. Jag tror de ser detta som ett litet test och eftersom jag klarade det galant (lite svajigt bara) så kunde jag kort efter det åka hem. Kommer ihåg att min sambo som väntade på mig tyckte att jag verkade oförskämt pigg. Och det var jag också. Visst, det spände rätt mycket och man kände ett tryck över bröstet (som känns än idag på tredje dagen) men smärtan är överkomlig och så knaprar man ju piller hela tiden. Var ju och hämtade ut fyra olika preparat innan.

Idag har jag kommit fram till tredje dagen efter operationsdagen och spänningarna i muskeln har avtagit. Däremot så gör såren och stygnen lite ondare och när man vaknar och ska sätta sig upp så gör det rejält ont en liten stund när implantaten lägger sig mot stygnen igen. Det är väl för att det har börjat läka. Jag är fortfarande väldigt svullen också och brösten är ju självklart ömma.

Över lag är jag väldigt nöjd än så länge och jag längtar till återbesöket och hoppas att jag slipper bröstbandet då. För det skapar ibland lite obehag på brösten. Toppen jag har på mig däremot känns väldigt skön. Och tur är väl det eftersom jag ska ha den de kommande 6 månaderna