Annons

Bröstförminskning nov 2019 - Art Clinic - Uppsala Aili Low - Chokladkaka

Chokladkaka's picture
Chokladkaka

0 barn, 157 cm, 61 kg
Bröstförminskning
Konsultation 1: 8/11-18 Länssjukhus
Konsultation 2: 15/10-19 Art Clinic, Uppsala
Planerad op: 26/11-19 Aili Low, Art Clinic
Strl före op: 65 G

Behandling: 
Läkare Terapeut: 
OP-datum: 
Tuesday, 26 November, 2019

Här kommer en lång och detaljrik berättelse om min operation! uppdaterar lite eftersom:)

Bakgrund
Det var en läkare som föreslog att jag skulle göra en bröstföminskning pga smärtor i skulderblad/axlar/nacke. Smärtorna hade jag haft i flera år och testat allt möjligt som läkare och fysioterapeuter föreslagit. Bland annat många styrke/strechningsövningar, tens, massage osv. Ser även fram emot att lättare kunna hitta bhar som passar i vanliga klädbutiker. Kanske till och med kommer kunna använda klänningar med öppen rygg, om jag vågar drömma så långt. Innan operationen har jag hängiga bröst och använder 65G på bhar, men det är bara vissa modeller jag kan ha det storleken. Egentligen har jag nog större omfång (och mindre kupa), men jag har använt 65 så att det ska ta sitta åt mer runt om och ta minde på axlarna.

Väntetiden och konsultation 1
Har väntat på den här operationen sen remissen skickades i april 2018. Det tog väldigt lång tid (7 månader) innan jag fick komma på besök hos en kirurg. Jag visste sen tidigare att det skulle vara en manlig kirurg, jag hade föredragit en kvinna men hann iallafall förbereda mig på det. Vad jag inte hade förberett mig på var att kirurgen hade två elever med sig. Jag är väldigt blyg när det kommer till min kropp och hade inte visat mina bröst för någon förutom min partner (och den första läkaren som föreslog operationen) på många år. Jag kände mig väldigt obekväm med det men vågade inte säga något. Jag hälsade på alla och tog sen av mig på överkroppen.
Han undersökte mina bröst och berättade sakligt om riskerna med operationen (nedsatt amningsförmåga/känsel osv). När jag frågade om hur mycket som skulle tas bort sa han att man måste ta bort minst 350 ml/bröst för att det ska göra någon märkbar belastningsskillnad. Jag frågade hur stor del 350 ml är utav mina bröst för att få ett hum om hur mycket de skulle minska, varpå han svarade att det är svårt att säga men att jag troligtvis skulle hamna på a/b kupa. Jag tyckte att det kändes ganska litet och han instämde på att det kanske skulle kännas platt för mig. Konsultationen tog cirka 10 minuter. Han godkände mig för operation betald av landstinget och jag hamnade på väntlistan, med information om att "väntetiden är lång" utan några tidsenheter. Efter 3+ månader utan att jag hörde något från dem kontaktade jag dem (åberopade vårdgarantin) och blev då erbjuden remiss till en privat klinik istället, vilket jag tackade ja till. Efter ytterligare ca 5 månader hörde den kliniken av sig och sa att de inte kunde ta emot mig. Här kan jag säga att jag mådde väldigt dåligt. Trots att jag inte kände mig supertaggad på det förmodade operationsresultatet hade jag ändå bestämt mig för att jag ville göra operationen, att en så liten byst iallafall inte skulle orsaka någon fysisk smärta. En ny remiss skickades nu till en annan privat klinik, jag hade dock tappat hoppet på att operationen faktiskt skulle bli av. Men kanske en månad(?) efter att remissen skickats hörde kliniken (Art Clinic) av sig och sa att jag skulle få komma på konsultation och fick ett preliminärt operationsdatum!! Jag blev så chockad i telefonen "November? Alltså om två månader??" Koordinatorn i telefonen hörde min skepsis och frågade om det fanns något datum som passade bättre för mig. Jag förklarade att jag bara var förvånad för att det var så snart, hade inte trott att jag skulle höra från dem förrän om typ ett halvår. Hon visade medkänsla och var väldigt lätt att prata med. Nu började det kännas ljusare.

Konsultation
Kände mig varmt mottagen på konsultationen. Medan jag satt och väntade på kirurgen kom någon och tog mitt blodtryck och jag fick fylla i en hälsodeklaration. Hade förberett en läkemedelslista eftersom jag använder många mediciner för min värk. På konsultationen gick vi igenom samma basic saker som vi gått igenom på den förra konsultationen. Men den här gången kände jag att jag fick andrum att ställa mer frågor och jag fick utförligare svar som kändes mer subjektiva. Bland annat så mätte vi brösten med volymkoppar! Det gjorde det mycket lättare för mig att få en bild av vad jag kunde förvänta mig. Sen undersökte hon mina bröst, påpekade att de var olika stora och att vecket undertill satt på olika höjd (hade inte märkt detta själv tidigare). Hon lyfte i huden i mina bröst för att ge mig en bild av vad som kunde göras med mina önskemål i åtanke och förklarade vad som var rimligt att fövänta sig från min utgångspunkt. Det kändes väldigt bra och var inte längre lika rädd för att få en alldeles "för liten" byst. Det enda som fortfarande kändes jobbigt är att jag en dag vill ha barn, inte för långt bort i tiden. Hon rekomenderade att man först skaffar barn och sen gör operationen, vilket jag förstår. Men jag klarar inte av den här värken mer. Jag måste göra något åt det. Och vem vet hur lång tid det tar att bli gravid? Och innan det blir bättre kanske jag inte ens orkar skaffa barn. Är såklart lite rädd att resultatet ska bli "förstört" efter graviditeten.

Dagen före op
Hade förberett mig på det värsta med descutan-duschen, att huden skulle flagna och håret kännas som svinto, men det inte alls så farligt. Lösningen till håret var ganska otrevlig och det kändes lite sträv i håret. Var inte så värst nervös egentligen, men lite, inte bara för själva operationen, men även för att flyga själv/ hitta rätt tåg/hitta runt i en stor stad/hitta till kliniken/hur jag skulle må efter operationen och allt sånt! Vid 16-17 köpte jag mat från Max som jag åt på hotellrummet, sen somnade jag en stund (trött efter flygresan), vaknade för att duscha igen och sen gick jag och lade mig. Hade egentligen tänkt äta kvällsmat men var för trött, så min fasta började lite tidigare än 24:00.

Operationsdagen - innan op
Plingade på dörren (strax innan 7) och blev insläppt, möttes på en gång av en kvinna som frågade om jag var X. Hon visade mig in till kliniken och fram till ett skåp. Där fick jag hänga av mig jacka och skor och låste det. Sen gick vi in i ett rum med tre patientsängar, som skildes av med rumsavdelare/golvskärmar. Bredvid sängen fanns ett sängbord med två lådor. Jag fick en morgonrock och tofflor att ta på mig. Jag tog av alla mina kläder förutom trosorna. Kläderna la jag i den ena lådan. Mina värdesaker + nyckeln (till det första skåpet) lade jag i den andra lådan, sedan låste jag den lådan och lade den nyckeln i morgonrocksfickan. Min väska ställde jag på golvet bredvid min säng. Nu blev jag nervös på riktigt! Det gick upp för mig att väntan är över och att det faktiskt händer nu, det som jag väntat på så länge! Det riktigt pirrade (och kurrade) i magen. En sjuksköterska tog med mig till badrummet för att väga mig innan narkosen, rocken var så tung så tog av den och vägdes i bara trosor. Sen fick jag sätta mig på sängen och ta tablett-cocktailen! Det var Alvedon, Arcoxia och långverkande Oxykodon mot smärta, antibiotika förebyggande mot infektion, ondansetron mot illamående och sobril som är lugnande/muskelavslappnande. Jag fick även kortisontabletter som var lösta i lite vatten. De kopplade in nålen i mitt armveck (för att kunna ge injektioner). Vid tillfället var jag så himla nervös, men sköterskorna som var där var jättesöta och en kramade om min hand. Narkosläkaren kom förbi och hälsade på mig och berättade hur narkosen skulle gå till. Sen fick jag ligga i sängen ett tag och vänta innan på att få träffa kirurgen för skulle rita på mig. Under tiden kände jag hur jag blev mindre och mindre nervös. När jag sen gick till kirurgens kontor kände jag mig lite tyngre i kroppen än vanligt, men lätt i sinnet- väldigt lugn och avslappnad. Hon ritade på mig och dubbelkollade att hon hade förstått mina önskemål rätt, att jag ville ha mindre bröst för att avlasta musklerna, men inte alltför små. Sen fick jag själv promenera in i operationsrummet och lägga mig på bordet. Är så väldigt glad för att jag fått lugnande tabletter innan dess- vet inte om jag hade klarat av det annars. De satte en klämma på mitt finger för att hålla koll på syremättnaden och en manschett på armen för att kolla blodtrycket. Jag fick en mask att andas i som hölls strax framför mitt ansikte, de sa att de skulle injicera något och sa att jag skulle säga till när det började kännas konstigt, efter ca 5 djupa andetag sa jag att "nu börjar det kännas". Kommer inte ens riktigt ihåg hur det kändes, men som att omgivningen blev otydlig. Nästa sekund sov jag.

Operationsdagen - efter op
Vid 11 vaknade jag under täcket i min säng. På brösten låg det kompresser och min på min vänstra arm satt manschetten som med jämna mellanrum kollade blodtrycket på mig. Ganska snart kom en sköterska och kollade hur jag mådde och kopplade på klämman på fingret igen. Jag mådde bra. Ni vet känslan när man råkar riva sig mot en kartong och det tar någon sekund men sen svider det till? Den svidande känslan hade jag under brösten.
Jag fick lite juice och en sen fick jag gå på toa. Sen vilade jag ett tag i sängen och sen fick jag fika. Det var bland annat mackor, kaffe, en smoothieshot och en liten chokladbit. Jag låg i sängen, smsade, gick och kissade ibland och allt kändes ganska bra. Men när jag varit vaken i cirka 4 timmar började det göra mer och mer ont i ena bröstet, och efter ytterligare en timme frågade jag om jag kunde få något för det. Så jag fick en tablett snabbverkande oxykodon (oxynorm). Det hjälpte tillräckligt mycket för att jag skulle kunna sätta mig upp i sängen och gå på toa. Jag sov en stund, men sen när jag vaknde igen var jag väldigt illamående. En sköterska tänkte att jag kanske behövde äta så hon kom med mat till mig, jag fick penne-pasta med mozzarella och grönsaker till. Jag brukar tycka om det men det var väldigt svårt att äta. Jag tvingade mig själv att äta ungefär hälften för att jag ville ha energin. Men så började jag må så illa att jag bad om en spypåse. Då kom kirurgen och en sköterska och kollade på mig, de konstaterade att jag var väldigt blek, sänkte ryggstödet så att jag blev i mer liggande ställning och gav mig dropp. Det var väldigt obehagligt att ligga istället för att sitta, för om jag behövde spy visste jag att jag inte skulle hinna sätta mig upp i tid. När jag hade ställt mig upp för att gå på toa hade det varit en ganska långsam process. Men jag fick bättre färg när jag låg ner så jag låg kvar, men påsen vilandes på bröstkorgen för att vara förberedd. Är väldigt glad att jag hade bett om en påse. För när jag började spy så slutade det inte i första taget. När det började komma rullade jag insinktivt över på min vänstra sida så att jag kunde spy på sidan av sängen ner i påsen. De andra tjejerna i rummet tryckte på knappen som kallade dit en sköterska som gav mig en ny påse när den första började bli full och gav mig papper att torka munnen med. Det var väldigt snabbt agerande av alla och det är jag tacksam för. De gav mig medel mot illamånde intravenöst (ondansetron). Jag vilade ett tag och sen när jag vaknade hade jag så himla ont i huvudet. En sköterska gav mig coca cola för hon trodde att jag behövde socker. Jag drack läsken, spydde upp den och somnade om.. När jag sen vaknade mitt i natten kallade jag på en sköterska som gav mig yoghurt och långtidsverkande oxykodon (oxycontin). Efter det mådde jag inte illa längre. Jag har sen dess låtit bli snabbverkande oxykodon, eftersom det troligtvis var den som orsakade illamåendet.

fortsättning följer :)

2019, December 8 - 09:59
mja
mja's picture
Offline
Last seen: 4 years 9 months ago
Brons
Joined: 2019-11-16 18:07

Hej, intressant läsning. Kommer det en fortsättning? Jag har en operation i början av nästa år som jag känner mig nervös inför. Hur har det gått efter operationen?

2020, February 24 - 20:44
Chokladkaka
Chokladkaka's picture
Offline
Last seen: 4 years 7 months ago
Silver
Joined: 2019-03-17 20:37

Hej! Så ledsen men jag har inte alls sett din kommentar förrän nu. Jag kommer skriva lite mer så småningom. Men det har gått bra iallafall! I början var jag ibland orolig över såren, då ringde jag till kliniken som svarade på mina frågor och då kändes det bättre igen. Hur har det gått för dig? Har du opererats ännu?

Annons
Annons
Annons