Hej!

Jag har nu tagit bort mina bröstimplantat och delar med mig av min upplevelse hittills. Kanske kan det vara stöttning, pepp, en extra tanke innan man väljer att sätta in, eller till annan hjälp för någon där ute.

Jag satte in mina implantat 2010. Mentor, runda, gelé, 400cc, framför muskeln. Det var ett ganska snabbt och ogenomtänkt beslut av mig och jag önskar faktiskt att någon hade åtminstone försökt att avråda mig. Operationen gick bra, jag minns inte att jag hade någon särskild oro inför eller mådde särskilt dåligt efter.

Jag har sedan under många år känt att det var ett dåligt beslut och velat ta bort dem. Inte för att jag haft några särskilda besvär eller att mina bröst inte sett bra ut. Främsta anledningarna till att jag ville ta ut dem är att jag känt att jag inte vill ha onaturliga silikonimplantat i min kropp ”utan anledning”, att det känns som en onödig risk att ha dem där, att jag inte vill ses som någon som ”förespråkar” ett sådant ingrepp exempelvis inför barn och unga i min omgivning. Jag har liksom inte känt att jag står bakom mitt beslut längre. Sedan tycker jag att det känns galet att man eventuellt ska behöva genomgå operation kring var 10e år för att byta ut dem. Inget av ovan var något jag reflekterade över när jag satte in dem. Ovan anledningar i samband med att jag tagit del av mer information kring riskerna kring bröstmplantat gjorde att jag tillslut tog tag i saken och bokade in en konsultation för uttag.

Den 8 mars 2022 var jag på konsultation på Strandkliniken och dr Oya. Det visade sig att hon misstänkte att ena implantatet troligen var sprucket. Jag visste att något var galet på den sidan eftersom det bröstet var hårt och lite som en boll. När jag fick informationen om att ena implantatet eventuellt var sprucket, ville jag bara ta ut dem så snart som möjligt. Jag åkte hem och kände mig orolig, sov på saken och nästa morgon ringde jag kliniken och bokade in en tid för operation den 22 mars.

22 mars gjorde jag en en bloc + lyft. Jag var nervös och orolig inför operationen och hade en helt annan respekt och inställning till att lägga mig på operationsbordet jämfört med 2010. Det kändes jobbigt att släppa kontrollen. Det kändes jobbigt att på grund av vad jag anser var ett dumt beslut för 12 år sedan så måste jag nu genomgå det här. Jag skämdes för att jag utsatte mig själv för det här. Jag var orolig att något skulle gå fel under operationen. Att det inte skulle gå att få ut kapslarna hela. Att man skulle upptäcka något problem i mina bröst.

Väl på kliniken tisdag 22 mars kl 13.30, fick jag byta om, gå in på operationsavdelningen och vänta på en säng cirka två timmar. På avdelningen fanns ett gäng ytterligare tjejer som jag antar nyss genomfört eller skulle genomföra någon operation. Under tiden jag väntade fick jag ta lite olika mediciner, fylla i papper, prata med läkare och sköterskor. Jag chattade även med familj och vänner i telefonen. Sedan var det tillslut dags att träffa dr Oya som ritade upp mig. Sedan ett sista toalettbesök och vid 15.30 tiden var det dags att gå in i operationssalen.

Jag hade hållit mig rätt lugn hela förmiddagen men nu när jag kom in i salen blev allt så påtagligt och några tårar rann när jag låg på britsen. Oro, lite skamsen, kändes onödigt att jag satt mig i en sits där jag måste göra den här operationen nu. Men sköterskorna var stöttande och jag fick sömnmedicin och somnade.

När jag vaknade vid 18-tiden mådde jag rätt illa och var nog lite virrig. Jag bad om en ”spypåse” och vilade och blundade under ungefär två timmar. Sedan kände jag mig bättre och åt lite och då piggade jag på mig alltmer.

Dr Oya kom och visade mig kapslarna och öppnade dem. Ena implantatet var sprucket som hon misstänkt, dock väldigt lite. Hon sa att hon hade kunnat ta ut hela kapslarna och att operationen gått bra och att hon kände sig mycket nöjd. Det kändes betryggande. Samtidigt obehagligt att ett implantat var sprucket. Jag har en oro över att partiklar ska ha spridits i min kropp, antingen från implantaten i sig eller från gelen i det spruckna och att det kan ge skada framöver i livet. Det går såklart inte att veta i nuläget så jag försöker släppa de tankarna.

Jag kände mig rätt pigg och hade inte särskilt ont så vid 21 tiden fick jag åka hem. En sköterska följde mig ner till entrén och jag tog en taxi.

Jag tog mina mediciner och sov gott första natten. Nu dagen efter operationen har jag mått rätt bra, uppe o går, ätit, gått en promenad till apoteket för att hämta ut medicin. Jag är så tacksam och lättad över att operationen gick bra och nu hoppas jag på en bra återhämtning. Nästa steg är att ta bort lite förband och duscha på lördag och sedan fortsätta med gördeln till onsdag nästa vecka när jag har återbesök.

Lång text blev det! Hoppas till hjälp för någon, jag har själv upplevt mkt stöd av att läsa här på forumet så hoppas bidra till samma nu!