Ångrar mina perfekta bröst

Jag känner verkligen igen mig i velandet. Med mina implantat känner jag mig mer nöjd när jag ser mig själv i spegeln, när jag klär på mig och när jag är på stranden. Men, det stämmer inte heller ihop med mina tidigare ideal. Dessutom är brösten i vägen när man ska ge en kram, eller hoppa upp på en häst. Och även om förändringen syns och jag tror att många reagerat undviker jag att prata om det förutom med dem jag har närmast. Det blir liksom för intimt.

Men i huvudsak är jag ändå nöjd. 🙂

Det som kändes så rätt då, känns så fel idag. Jag hade inte direkt komplex för mina bröst, de var lite små (75A) men helt ok. Helt plötsligt hade alla större bröst än mig och nog var det väl snyggare att fylla ut kläderna och ha lite klyfta... Idag, 7 år senare tycker jag tvärtom. Har 75D och jag vill verkligen inte ha det! Avundas de med mindre bröst. Har aldrig åtsittande tröjor el någon som helst urringning längre, döljer hellre än framhäver dem.

Kommer ta ut dem inom kort, enda skälet till att jag inte gjort det för länge sen är att jag måste ha ett lyft och som vi alla vet kostar det en del. Har och prioriterar annat just nu. Jag kan nog inte säga att jag ångrar min bröstop, för då var det rätt. Har "provat" det och nu idag vet jag att det är inget för mig.

Vettigt (men lite skrämmande) att läsa sånt här när man själv planerar att operera sig. Personligen hade jag inte haft något alls emot mina bröst, om bara båda två hade varit som mitt största. I nuläget har jag oftast en extra kudde i högra bh-kupan och det känns inte heller speciellt naturligt, så jag önskar verkligen två lika stora bröst.

Dock känns det oftast som att de som ångrar sig är de som har lagt in såpass mycket så att brösten ser oproportionerligt stora ut, i alla fall bland dom jag har stött på. Har själv tänkt mig 75C och hoppas att jag inte kommer ångra mig.

Jag läste på qvinna.info om tiden efter op. Det är väldigt vanligt att man blir deprimerad, att man känner att man ångrar sig osv. Men det går över.

Jag känner mig lessen och dum för att jag gjort det, men känslan kommer hittills bara korta stunder och för det mesta känner jag mig nöjd. Det går över, håll ut!

Och det är säkert jättebra att skriva här om sina känslor, så känner man sig mindre ensam. kram

Vilken bra tråd att läsa! Den här kan vara värd att knuffas upp.

Jag sitter själv en vecka efter op och tänker att jag nog valde lite för stora implantat ändå. Men jag är samtidigt medveten om att brösten är långt ifrån klara så jag har sagt till mig själv att jag ska vänta minst 3 månader innan jag funderar djupare på det här. Men det är skönt att se att det är fler än jag som känt som jag direkt efter op och sen faktiskt tänkt om och vant sig.

Just nu känns brösten gigantiska men när jag ser bilder på mig själv med kläder på så inser jag ju att dom inte på något vis är enorma. Däremot fortfarande lite nyopererat strutiga.😉Längtar efter att få börja använda vanlig BH.

Också kul att se att några som skrivit här är såna som jag sett bilder på och tänkt att det är mina drömbröst. ;)

Jag känner igen känslan, även om jag inte haft den så starkt. Det var inget större fel på mina bröst innan op heller, led inte aktivt av dem, de var bara små och jag kände mig inte proportionerlig. De jag har nu känns som de är rätt storlek, de passar min kropp, de har läkt jättefint och inga problem har dykt upp. Ändå har man ju den där krypande känslan i bakhuvudet av "vad var det här bra för? det är ju bara konstigt. jag borde låtit dem vara, det här är inte jag". Kan inte säga att jag aktivet verkligen ångrar mig, dock. Det har inte ens gått tre månader sedan min op, och jag räknar med att det kommer ta mer tid än så för hjärnan att ställa om sig och acceptera det nya. Då de är helt läkta och man inte behöver behandla dem med silkesvantar längre, och kan använda vilken bh man vill, så tror jag att de mer kan börjar kännas som mina.

Ångrar man sig verkligen så gör man ju det, och då är det bättre att göra nåt åt det, men jag tror också man får vara beredd att ge det tid för att det ska kännas bra.

Väldigt bra tråd, detta är något jag oroar mig över. Har en operation bokad om en vecka på Proforma.. velar fram och tillbaka, men tror att jag kommer genomföra operationen ändå. Hur känner ni som ångrat er idag? Känner ni nu att de nya brösten är en del av er? 

Jag gjorde min första op. när jag var 25. Hade a-b kupa men hade drömt om större bröst sen tidig tonår. La in 350cc via armhålan bakom muskeln och Sat*an vad ont jag hade i flera veckor efter. När det gått ett halvår och man förväntat sog att svullnaden gått ner insåg jag att brösten såg ut som om jag hade push up bh hela tiden. Dessutom blev det aldrig mer den där njuka känslan av ett äkta bröst. Jag acceterade mina bröst (dom var ju iallfall större) men kunde inte visa mig topless på strand i simhallens omklädd osv. Vid 37 bestämde jag mig för att göra en andra operation. Valde KKAB Falköping. Kirugen gjorde fickan lägre så att bröstvårtan kom högre upp. Sedan jag var 25 hade naturligtvis min kropp förändrats (Lite mjukare och lite större) så kirurgen övertygade mig att 575cc skulle se propotioneligt och bra ut. Kände direkt efter op. att de var för stora. Har sedan dess verkligen störts av brösten. Som två bollar under tröjan man bara vill plocka bort så att man kan röra sig hur man vill igen. Tittar på min 22 åriga dotter som har exakt likadana bröst jag hade pre. op. Dom är sååå söta och perky, så mjuka och fina (även om hon som jag inte är en finlemmad kvinna. Sedan kom alarmet med pip implantaten. Ringde kliniken och ska få byta till självkostnadspris, 10000. Nu har jag min chans tänker jag- Ta ut dem helt och hållet (och riskera att bli platt som en pannkaka eftersom huden efter alla dessa år måste tänjts ut) eller lägga in mindre implantat. Eftersom jag trivdes med de mindre implanaten så vill jag chansa en sista gång. Jag ska välja 350 moderat profil, kanske inte låga (beror på basen) får prata med kirurgen, men 300- 350cc inbillar jag mig ger en liten fyllning till mina naturligt små bröst. Ska bli UNDERBART att slippa dessa stora bollarna!

Jag har också varit väldigt nöjd med min operation som jag gjorde för 10 år sedan. Har aldrig ångrat den. (Även om jag nu råkar ha PIP implantat och ska byta ut dem).

Innan operationen stördes jag av att jag hade små bröst och kände mig inte fin i linnen, bikini etc. Hade alltid vadderad BH.

Eftersom jag valde såpass små implantat har jag inte känt av dem. Jag har tänkt mycket mindre på dem efter op, än innan, då jag störde mig på att de var små. Efter op har jag haft en välfylld B-cupa eller liten c och det har varit väldigt proportiorneligt till min kropp. Hade nog både känts och sett opererat ut om jag valt stora implantat. Nu kan jag ha en tajt topp eller linne utan BH och ingen skulle misstänka att jag har opererat mig, men jag får en fin silhuett. Jag tror tvärtom att många har min opererade strl. som utgångsläge och vill ha större...

Risken att det känns fel och att man ångrar sig är större tror jag, om man väljer stora implantat.

Men sen finns det ju dem som önskat sig stora "fejkboobs" hela livet och som blir jättenöjda och lyckliga med det.

Det är nog viktigt också att man funderar över hur man lever sitt liv, vilket typ av jobb man har, hur fysiskt aktiv man är.

Det ska ju inte bli en varken fysisk eller psykisk belastning med större bröst, utan tvärtom att man åtgärdar något man stört sig på och s.a.s. får ett problem mindre i stället.

Kan förstå vad du skriver. Jag är rädd för att känna så efter min egen OP även om jag inte vill något annat nu! Är rädd att jag kommer ångra mig och känna att jag "blivit en sån". Är även nervös för hur andras syn på mig kommer att va. Både vänner, familj och okända. Nervös inför den ständiga frågan om de är äkta eller inte... Och vad skall man då svara. ... Kan iaf verkligen förstå dig även om jag inte är där idag.

Efter att jag bestämde mig för en OP så har jag haft många sömnlösa nätter där tankarna snurrat i oändliga vågor. Har även tänkt på att mina föräldrar skulle vara ledsna över att jag OPar mig och att de skulle känna att jag inte är nöjd med det de gett mig.

Hoppas iaf att allt löser sig för dig! <3

Vilken bra tråd! Jag har reagerat på att många gör stora "fejk" boobs och tänker att ok, det kan kanske vara roligt till en början, men sen när du ska börja leva, träna, jobba, städa, lyfta barn osv... Jag vet inte, gud så besvärligt?

Jag velar också fram och tillbaka skit mycket, hoppas, hoppas allt går bra om jag beslutar mig för en op...

Sedan tycker jag att det låter som en vettig tanke att kontakta en psykolog kring ärendet för att bolla känslor och ideer med.

Lycka till och kram på er!

Fade to pretty

Hur går det? Mår du fortfarande dåligt?

Vilken bra tråd!!!

Velar fram och tillbaka själv och det är himla skönt att veta att man inte är ensam.

Men däremot undrar jag lite över allt prat om "hårda bollar"... Hårda är dom väl mest till en början och sen mjuknar? Eller har jag helt fel?

Beror kanske en hel del på utgångsläge, storlek och hur mycket hud man har innan?

Ska fylla ut mina tomma påsar, sååå tråkigt att ha en bh som det skvalpar omkring i, vilken storlek man än tar, eller så flyter huden över :/

Men det där med storlek ska man nog fundera på lite hårdare, har gått på tankegången som många vänner till mig haft, gå större än du tänkt dig för du ångrar dig annars.

Vill "bara" fylla ut påsen, absolut inte ha jättestort. Sen är ju frågan, vad är jättestort? och det kanske behövs för att fylla ut påsen...

iiiih.. massa tankar nu!!

Tack för en väldans bra tråd!!

Skönt att det känns bättre nu iaf Fade to pretty.

Intressant tråd, och lite oroande kan jag tänka mig om man ska till att operera sig.

Tror det handlar om att definiera mycket för sig själv VARFÖR man gör operationen, hur man tänker sig att tillvaron ska påverkas av den, plugga på ämnet så mycket man orkar och göra en grundlig research i valet av klinik och kirurg. På så vis förebygger man att man plötsligt står där och ångrar sig. Sen visst, har man otur drabbas man av komplikationer. Det ska man ju veta om, men det är trots allt relativt ovanligt och går oftast att fixa till.

Klart att man ska vara glad över det man har och att man är frisk etc. Men det är inget fult i att vilja göra något fint för sig själv. En bröstoperation blir precis en så stor grej som man gör den till. Vill man vara moraltant och skrika om objektifiering kan man göra det. Vill man utgå från sin situation och inse att man faktiskt skulle må betydligt bättre av att fixa brösten - varför inte? Så länge man har tänkt igenom allting noga och läst på ordentligt är det inget att gå och oja sig över tycker jag🙂