Ångrar mina perfekta bröst

Jag känner igen mig så väl i det du skriver! Vänjer mig inte riktigt vid känslan att ha främmande material i min kropp.

Så här i efter hand undrar jag ibland varför jag lät  operera en helt frisk och duglig kropp...Jag dög ju som jag var!

Mitt ena bröst har ju fått rippling och är ganska ömt till och från. När det ömmar blir jag hela tiden påmind om att jag opererat mig. Helt ärligt har jag inte känt någon genuin glädje över brösten. Vill verkligen inte behöva gå igenom en till op för att bli av med ripplingen, samtidigt som jag vill vara nöjd och inte ha ont...

Tyckte också om min kropp som den var innan.. Ibland skulle jag bara vilja ha operationen ogjord!

Tack för du delar av dig av dina tankar! Så skönt att veta att man inte är ensam.

Så himla skönt att det inte bara är jag!

Det värsta är att jag funderade på saken i 6 år innan jag skred till verket, för att verkligen vara säker på att jag ville. Sedan när allt var bokat och operationen närmade sig började jag verkligen svikta i min övertygelse, men det förklarade jag bort med att det nog bara var nerver. Såhär i efterhand kan man ju konstatera att det inte var det.

Usch, jag vill inte ens ta i mina. Jag vet att det är min hud som sitter utanpå implantaten, men på något sätt känns det verkligen inte som att de är en del av mig.

Men gud vad tråkigt. :( Kan det vara något psykologiskt bakom att du känner så mycket att de "inte är du"? Jag menar, det är klart att själva implantaten inte är "du", men tycker ändå man borde lära sig att känna att brösten är en del av "en själv" efter ett tag... kanske du borde prata med en psykolog om det för att lära dig att acceptera hur du ser ut nu? För jag antar att du skulle känna att det vore dumt att ta ut implantaten också? Det kan ju hända att du liksom inte vant dig vid hur du ser ut och därför har svårt att acceptera ditt nya "perfekta" utseende? Att du känner dig som en fejk? Tycker du borde prata med någon, för så här ska du inte behöva må!

Ledsen att du känner så. Kan det ha något med att göra att du har implantaten bakom muskeln? (Läste att du opererats på citadellkliniken så jag antar att du har bakom?) Du skriver att du inte vänjer dig vid känslan av att ha främmande material i kroppen. Detta skulle ju kunna ha att göra med om du har dem bakom muskeln. Jag har mina framför och jag har ingen speciell "känsla" alls av implantaten, alltså de känns helt och hållet som om de vore en del av min egen kropp.

Jag läste också att du blev opererad så sent som den 19 januari, det är ju väldigt nyligen, så det är inte konstigt att det känns konstigt! För mig tog det 3 månader innan all svullnad lagt sig och det slutade ömma. Det tar alltid tid att återhämta sig efter en operation, oavsett om det är brösten, blindtarmen, knäet...  Jag tycker att kirurger är lite dåliga på att informera om det, alltså att man kommer att vara konvalescent rätt länge. Jag som opererats flera gånger vet om det så jag är förberedd på det, men om det är ens första operation blir man kanske överraskad av att det tar så lång tid att återhämta sig.

Hoppas det ordnar sig för dig, de är inte färdigbakta än så det finns fortfarande möjlighet att de blir "ett" med din kropp!

Oj vad intressant att läsa era inlägg! Det är sällan man läser om de som ångrat sig här på POF och det du skriver om är precis min stora skräck. Jag har varit starkt emot skönhetsoperationer hela mitt liv, ända fram tills nu när jag "ammat färdigt" och känner mig missnöjd med min kropp... Är oerhört rädd för att jag ska känna mig besviken på mig själv och för att jag inte "stått upp för mina ideal". Men samtidigt har jag drömmen om ett par fylliga bröst... Åh, shit nu får jag lite ågren.... :(

Faktiskt har de jag känner som genomgått bröstförstoring ångrat sig, frågat sig "varför gjorde jag det", även om det är jättefint verkligen! Tidigare har jag haft svårt att förstå hur de kan känna så.. men tror jag förstår lite mer nu. Att de på något sätt accepterat sin "före"kropp, mer efteråt.. och blir än mer noga med klädsel osv, granskar hur allt sitter, frågar sig inombords när de kramar någon om denne kan känna + att kramen för dem själva inte känns "genuin", enkel och spontan. Undrar om de hade varit lyckligare om de lagt de pengarna på att vara lediga från jobbet med barnen ngn månad, rest, investerat i boendet etc..

Jag tycker inte det är fel att leka med såna tankar, fast man genomgått en op. Och det bästa vore väl att göra det innan, därför bra att det även kommer såna här trådar. För även om man "bestämt sig", kan man ångra sig, och det är väl bra det. Men när de "sitter där", så tror jag att man gör sig själv en tjänst att bli vän med sitt nya jag.. lägga energin där. På att tänka att man kommer hamna i fas med kroppen, att man levt kanske 20, 30 år med en uppsättning - en stor förändring tar tid att smälta. Att man är snällast mot sig själv om man drar den lärdomen att man borde stanna i nuet, och uppskatta det. Svååårt, såklart! Men om man inte hade den förmågan tidigare, kanske det är den förmågan som ska till - inte ett ingrepp till (ta ut, ändra implantat).

Tänker bara högt, men iaf, bra inlägg.. Tänkvärt och absolut rimliga tankar, bra att fundera på innan. Hoppas iaf att det lägger sig och att ni känner er hemma i era kroppar snart, och kan njuta av den känslan! Det kan ju som sagt vara en fas, men jag tror inte det är farligt el fel att bearbeta såna känslor. Tvärt om, man har ju genomgått en stor omställning. Varmt lycka till!

Håller med Kajsan! Ju mer jag läser här inne ju osäkrare blir jag. Om jag slutgiltligen väljer att lägga mig under kniven kommer det att vara ett tveeggat beslut, precis som det kommer att vara det att gå därifrån. Hoppas bara att fatta rätt beslut. 

Hur går det för dig fade to pretty? Känns det lika jobbigt fortfarande?

En sak till bara: push up-bh med massa fyllning känns ju inte jättenormalt heller när man kramas?? Kanske något att trösta sig med.

jag känner också redan att jag ångrar mig en hel del. i alla fall att jag la in implantat spec eftersom att det blev mycket större än vad jag ville..... vill också ha det ogjrt, iaf implantaten som sagt.. men tror mycket det har att göra ed att dem blev för stora och jag var nöjd med min storlek innan. gjorde op för att få finare bröst hade typ tubulära innan.... men ville absolut inte ha så här stora och planerar om op om dem inte blir mindre ... 

Nu när jag tagit tag i det här med mina bröst, bestämt mig för en operation och bokat tid har jag börjat vela massor.

Jag tycker inte att det är snyggt med stora bröst. Tycker dock att mina är på tok för små, men hellre för små än för stora...eller? Vad tycker jag egentligen?!

Detta är det enda jag tänker på och jag har redan avbokat op-tid en och sedan bokat den igen.

Mste nog avboka den igen. Fyra veckor kbvar idag, men jag måste ju vara säker. Kan man bli helt säker?

Och jag är hellre nästan nöjd med min naturliga kropp, än nästan nöjd med en opererad kropp.

Nej, jag undrar om det är en tid hos psykolog kan hellre skulle boka 😉

Gud vad tråkigt att höra! Min syster har gjort en bröstförstoring för snart 6 år sedan och hon sa det att den första tiden så var det inte henns bröst. Hon hade absolut inga problem med att visa de för andra, låta andra känna på dem med mera. Men efter en tid så la det där sig. Nu säger hon att det är det bästa som hon har gjort. Jag har själva en inbokad operationstid i september och när man läser här i forumet så vinglar man fram och till baka. Ska jag? Ska jag inte? Tror nog dock att du, precis som man gör med mycket annat, lär dig acceptera det du har. Om du inte gör det, eller om du inte vill acceptera dem, så kanske du ska kontakta din klinik och tala om möjligheten att plocka ut dem.

Jag håller tummarna för att det löser sig för dig! (och för er alla som känner likadant)

Tänkte bara uppdatera alla med att jag mår så mycket bättre nu dryga 4 veckor efter operation.  Vilken skillnad det blev när svullnaden i kroppen lagt sig.  Nu har jag min fulla C-kupa som jag ville ha och känner att detta kan bli riktigt riktig bra... :-)

/Liverpool

Vad tråkigt att du känner såhär. Min brors flickvän opererade sig för ca fem år sedan och beskrev liknande som ditt fall men nu fem år senare känner hon att brösten är hennes och att dom är ett med henne. Förhoppningsvis är det bara en period du känner såhär och att det går över snart. Annars tycker jag du ska ta kontakt med någon du kan prata med.

Hoppas det löser sig!

Här har ni en till som ångrar sin op. Tyvärr, var det inte något för mig, även om jag e ny opad så mår jag extremt dåligt och kan inte sova min enda tanke i huvudet e att dom måste bort, till vilket pris som helst. Faan vad jag ångrar mig!

Hej på er alla!

Ursäkta mitt sena svar, men det har tagit lite tid att få perspektiv på det här...

Jag känner fortfarande att mina bröst inte är en del av mig, och jag saknar fortfarande känslan av att vara 100 % stark och frisk i kroppen. MEN, med det sagt vill jag också säga att känslan inte alls är så stark som den var innan. Den har avtagit gradivs. Jag har vant mig vid min nya kroppsform och nu accepterar jag den på ett helt annat sätt än vad jag gjorde i början. Jag tror verkligen att det är som vissa av er sagt här innan, det tar tid innan man landar i sig själv igen, det är ju inte precis som ett galet besök hos frisören. Det här ska man ju leva med ett bra tag. Gick igenom mina före- och efterbilder häromdagen, och det var lite som att få en uppenbarelse: Jag vill inte tillbaka till hur jag såg ut innan, så jag kan lika gärna börja njuta av att utseendet jag har nu. När jag tänker efter hade jag nog lite samma upplevelse när jag tatuerade mig, kanske är det just grejen med en permanent förändring, något "oåterkalleligt" som ger en kalla fötter?

Jag har också börjat se det lite som ett äventyr. Det här med att klä sig är verkligen svårt! Jag har ett helt livs vana av att välja kläder enligt en viss kroppsform, men nu kan jag inte ha de kläderna längre utan måste "lära om" vad jag kan ha på mig. Och häromveckan när jag var ute på slarv kom en kille fram till mig och pratade utan att hålla en enda sekunds ögonkontakt, han tittade BARA ner i urringningen. Har aldrig upplevt det innan, och har aldrig riktigt begripit varför mina kompisar blev så upprörda när det hände dem. Jag förstår lite bättre nu :)

Jag tror dock att det här är något som bör tas upp till diskussion oftare. Jag trodde att det bara var jag som kände såhär, skönt att veta att andra också känner samma sak. Även en lyckad operation har en del psykiska påföljder, för att inte tala om fysiska.

Ta hand om er alla!

// Fade to Pretty