hallonbär
Kvinna ·
Att berätta för sina nära och kära
Jahapp, då var man där. I valet och kvalet. Ska jag berätta för mamma och pappa att jag tänker göra en bröstförstoring eller ska jag helt enkelt låta bli? Jag är faktiskt en vuxen kvinna på 22 år, jag bestämmer själv över min kropp. Samtidigt så sitter ju den där moralsmurfen på min axel och slår mig med en hammare i huvudet. "Hallå!? du måste ju berätta!"
Berätta före? De kommer helt klart försöka övertala mig att inte göra det. Farligt, komplikationer, dyrt, ONÖDIGT, "du är ju så fin som du är". Och jag kommer bli arg/ledsen/frustrerad.
Berätta efter? De kommer säkerligen att bli besvikna, ledsna, arga för att jag inte berättat innan.
Både mamma och pappa är emot tatueringar, piercings (storasystern lyckades efter mycket om och men tjata till sig ett "okej" till en navelpiercing för 10 år sedan) och skönhetsoperationer - don't even go there... vi har nog aldrig pratat om det, för det finns inte på världskartan för dem.
Inte berätta alls? Problemet är väl att vi har en nära kontakt och ses relativt regelbundet. Och det kommer att synas att något har hänt i bröstområdet, om man säger så. Det kommer inte att gå att dölja direkt. Jag vill dock berätta för min syster, även fast jag har hintat om det redan och hon också är emot det. Men jag tror att hon har större förståelse (även fast jag blev den av systrarna som fick mest former).
Annan lösning på problemet som sambon föreslog: "skylla på att föräldrarna är skilda"-fenomenet. Rätt smart, men det är minsann en liten fuling. Nämligen, inte berätta för någon. När/om de sen påpekar något så säger man "Jag berätta bara för mamma/pappa (beroende på vem som frågar) eftersom jag visste att du inte skulle förstå/bli besviken." Då känns det som att de inte har så mycket att säga till om.
DILEMMA DELUXE! Jättetacksam ifall någon har råd eller vill dela med sig av egna erfarenheter. Vill inte att det ska skapa problem, eller på något sätt skapa de fina band som vi ändå har i vår familj. Jag är faktiskt lite orolig att det kan göra det... En ny känsla (är ju pappas duktiga lilla flicka). Hjääälp!
Sortera efter
Smulis
Kvinna ·
Cisssi
Kvinna ·
pingeling
Kvinna ·
MiniMee
Kvinna ·
Kanske hoppar in lite väl sent i den här tråden, men jag tycker det är en väldigt viktig fråga att diskutera. Jag själv gick tankarna att jag inte skulle berätta, att det får väl komma fram eftersom. Det kändes som att ingen i min familj skulle stötta mig uatn tycka att det var dumt, onödigt, lägg pengarna på någon annat och så vidare. Men efter mycket tänkande så kände jag såhär; Tänk om det faktiskt händer någonting under operationen, tänk om någonting faktiskt blir riktigt fel så jag blir dålig, då vill jag att mamma är där. Eller om kompilikationer uppstår, att jag blir missnöjd, då är det faktiskt mamma som jag vill prata med.
Jag var i alla fall sjukt nervös då jag berättade det för henne. Men jag var väldigt noga med att redan från början berätta att detta är någonting jag bestämt mig för, att jag inte kommer att ändra mig och att hon får tycka vad hon vill om det men att jag vill ha hennes stöd (jag sa det såklart inte riktigt sådär hårt). Det slutade med att hon faktiskt blev riktigt glad för att jag berättade för henne och hon ska komma och sova på hotell med mig i Umeå där jag ska operera mig, dagen före opreationen. Det känns så himla mycket bättre, för nu kan jag bara fokusera på att vara nervös inför operationen och inte på en massa saker runt omkring. :)
Betrice
Kvinna ·
Nu har jag läst igenom tråden efter att ha oroat mig en del över detta ämne. Det var faktiskt en "eye-opener" att man inte behöver berätta för sina nära och kära. Kanske självklart för vissa, men jag tycker faktiskt att det lät rätt klokt att fundera igenom "varför vill jag berätta det här". För åtminstone jag har känt mig tvingad att berätta av någon anledning. Som när man var liten och måste erkänna något dumt man gjort. Superkonstigt, men det var intressant att inse detta. Nu måste jag fundera lite till ifall jag ska berätta eller inte 🙂