Att berätta för sina nära och kära

Ja, det är inte lätt alltid... Läste precis i denna tråden som också handlar om det du beskriver lite:

https://plastikoperationsforum.se/plastikoperationer-plastikkirurgi-forum/kropp/brostforstoring/skonhetsoperationer-inte-fint-nog

kan kanske hjälpa dig lite

Fråga dig själv VARFÖR du skall berätta i så fall.

Jag har nära kontakt med min familj och träffar dom varje vecka. Jag har gjort valet att INTE berätta. Jag har gått från noll till 375 till 500cc och ingen har märkt något.

Stoppa din bh redan nu lite i taget och öka en kupstorlek i taget.  bär lite större plagg ett tag.

Folk har mindre koll på ens bröststorlek än du tror.

Och skall du inte göra extremt stora så kommer du komma undan med det. Du behöver ju inte gå o trycka upp dom nyopererade brösten i små linnen det första du gör. Så tänk bara lite på hur du klär dig i början så går det säkert bra.

Jag är ju som du förstår väldigt av den uppfattningen att en bröstförsoringen är något i högsta grad privat och anser inte att man behöver berätta det för någon.

Har lite samma problematik - men fyrdubblad.

Min mamma har sett när jag varit gravid tidigt och kommer nog inte att låta två-trekupstorlekar passera. Mitt förstahansval var också att inte göra stora utan bara göra om skinnpåsarna till faktiska bröst. Nu har jag fått rekommendationen att ge dem volym för bästa resultat. Det innebär att jag måste berätta.

Jag är konsult vilket betyder att jag har såväl ordinarie arbetskamrater samt återkommande och regelbundna kundkontakter. Detta känns väldigt personligt.

Sen har jag kompisar som jag inte berättat för ännu. Speciellt min bästa väninna tror jag kommer att bli besviken. Inte av avundsjuka utan mer för att det inte riktigt stämmer överrens med min självbild. Egentligen skulle jag vilja visa mig naken så att alla förstår att jag faktiskt ser helt stympad ut. Vet inte om det skulle förändra något. Sen har jag vänninor som bara skulle rycka på axlarna och säga: "bra gjort!" Det blir något att ta tag i.

Dessutom är jag föreningsaktiv. Vi har aktiviteter ungefär en gång i veckan. Det känns som att även om jag förmodligen kan mörka för dessa så kommer inte min klädsel att passa...

Jag har svårast att berätta därför att jag själv dömer mig. Annars har jag inget problem att stå för det jag tror på. Finns det någon som känner likadant?

Smary: Tack!

Casiopeia: Tack för svar. Ja, anledningen till att jag vill berätta är väl för att jag tror att jag inte kan leva med mig själv med att "ljuga" om det. Även fast det ju är privat, som du säger. Vi står varandra så nära.. Tänker mig in i situationen direkt efter operation också, när man har ont. Man kan ju säga att man är sjuk osv, men jag har lite svårt med det där att ljuga. Bra tips ändå! Och du har nog rätt i när du säger att de inte reflekterar så mycket över ens bröststorlek som man tror.

Varfor: Jag är nog kanske också i den sitsen att jag dömer mig själv. Alla har vi fördomar...

men vadå ljuga om det?

Är det att ljuga att inte berätta att man förstorat brösten?

Om du köpte en ny sexleksak skulle du då berätta det för dina föräldrar? Om du piercade dig någonstans intimt, eller tatuerade dig, måste du då berätta det? Om du gjorde en brasiliansk vaxning måste du då berätta det?

I mina ögon är brösten lika privat som mitt sexliv och inget jag har någon skyldighet att berätta om för någon. Mitt sexliv är något som är för mig och min man. Och inget jag har skyldighet att berätta om för någon. det är så privat att det inte ingår i ljuga kategorin på något sätt om man väljer att inte berätta.

Jag skulle ändå testa att försöka komma undan. börja med attt köpa en bh som är en storlek för stor och fyll ut den med inlägg eller skumgummi eller vad du själv känner är bra. låt det gå en månad eller två och köp sen en bh som är ytterligare en storlek större och se om någon märker något.

Sen skulle jag genomgå operationen. inte skylta med brösten utan försöka klä ner dom första månaderna i allafall. Om någon säger något så kan du ju faktiskt bara svara att du anser att det är privat och inte vill diskutera dina bröst med andra lika lite som du vill diskutera deras sexliv.

Stå på dig för din rätt till att vara privat med det du vill vara privat om.

Jag har inte tänkt på det på det viset.. Tack för en ny infallsvinkel på det hela! Jag antar att jag hade snöat in mig på att jag måste berätta, men inte riktigt tänkt till VARFÖR jag egentligen måste - precis som du sa.

har lite samma problem som du ; 

jag ska snart opa mig , och har inte berättat för någon mer än min sambo. 

och jag har bestämt mig att inte berätta något för mina föräldrar 

För att dom skulle som du tror att dina - försöka övertala mig att inte göra det och bara säga alla negativa saker som finns omkring en bröstförstoring - och varför låta dem förstöra min lycka? 

jag tänker heller inte berätta något efteråt - utan undra dom så få dom fråga ;) 

Jag tycker att göra en bröstförstoring är en stor grej så därför tycker jag det egentligen är en sjklarhet att berätta för sina närmaste, även om man kommer få blandade svar....

Jag berättade för mamma men där stannade det. De jag inte träffar dagligen och som jag därför inte behövde förklara varför jag var lite orörlig osv tycker jag inte hade med det att göra. Lite kul sen när ämnet kommer upp på tjejmiddagen osv.

Då kan man plötsligt prata lite mera detaljerat om det och väljer ju själv om man vill spela in sitt triumf genom att berätta ATT man fatiskt gjort det själv också.

Lite roligt kan man ju få ha ;-)