Efter operations-depression

Instämmer med dig..Nästan alla får det i någon form och ingen vet vad det är.Finns säkert q00 trådar om ämnet här på POF.Jättekasst återigen av kirurgerna att inte informera om nåt så viktigt..Tänk vad do glömmer att informera om mkt ;)

Hhmmm, undrar varför;-)

Jag har oxå kvar smärtan i mina bröst och de är strutiga, svullna, hårda och konstiga. Jag kan typ inte göra ngt nu, har bara vart hemma och tittat på tv... Har inte ens kunnat ta ut hunden :( kan inte heller sova då de sticker så fruktansvärt i mitt högra bröst :( så just nu så känner jag mig som dig, nere och tung i kropp å själ :( helt ärligt så känns de inte värt de alls just nu men jag hoppas verkligen detta kommer ändras :/ jag håller tummarna för dig o mig att allt släpper snart och blir lättare! Många kramar till dig <3

Det jag främst är besviken över är att jag inte blev informerad om detta innan operationen. Jag inser att det finns hur många risker/komplikationer som helst och att de inte kan informera om alla men att nämna att man kan påverkar psykiskt av det här känns ändå som något som är viktigt att poängtera, annars när man läser på så tänker man ju logiskt mer på fysiska komplikationer.

Och jag tror väl lite att det beror på flera olika faktorer; hur man påverkas av hormonrubbningar i kroppen (jag har tidigare inte påverkats på detta sätt vid exempelvis utprövning av p-piller osv), hur "tagen" man blir av operationen (jag la in mycket och hade stor inre bröstmuskel vilket gjorde att de efteråt sa att det här var en lite extrem situation och att jag skulle ha väldigt, väldigt ont - mycket mer än normalt just pga det) och i mitt fall kanske främst hur beroende man är av att röra sig.

Jag är som sagt elitidrottare och har hela min vardag och identitet på ett sätt, uppbyggt kring träning. Jag ägnar i princip nästan hela min vakna tid åt att planera, laga matlådor, tvätta träningskläder, träna eller åka till/från träning!

Att då helt plötsligt ha oceaner av tid, känna mig väldigt ensam och handikappad och dessutom ha ett distansförhållande blev helt enkelt för mycket.

Jag har personligen inte gått på antidepressiva mediciner men jag tror att det inte är någonting man ska göra i första taget.

Vad tillhör du eliten i för idrott? :)

Håller med dig Vitchoklad. Detta jag skrivit här under är inte menat att ifrågasätta dig Vitchoklad. Ja funderar lite över hur tjejer/kvinnor här inne förbereder sig psykiskt... Många skriver om hur oförberedda de varit på smärtan! Själv förstod o visste ja att det skulle göra jävligt ont efter, de var självklart. Ja undrar om en del människor blundar för det faktum att de faktiskt blir mer eller mindre uppskurna under op. Att muskler, nerver o vävnad skärs av. De e väl självklart att det gör ont? O lika självklart att man måste ta det lugnt efter op, en lång tid. Detta får man ju veta innan op att det kommer att bli så. Jag har svårt att förstå hur man kan "gnälla"över det efteråt. Sen förstår jag att man blir psykiskt påverkad av smärtan o man blir frustrerad över att de gör så ont... Bara lite tankar....

Jag tror att förutom hormonförändringarna som man faktiskt inte har blivit informerad om och därför inte kunnat mentalt förbereda sig på så förstår man inte riktigt hur psykiskt påverkad man blir av att vara så fysiskt begränsad.. Jag förstod också innan att det skulle göra helvetiskt ont, men jag har inga problem med smärta så det var inte heller problemet, utan just att inte vara fysiskt stark under så lång tid.. Det var något som jag helt tog miste på.. Inga problem! Sa jag till min kirurg som upplyste mig om att många tycker det är väldigt jobbigt att inte kunna gå och träna på flera veckor.. Jag tränade inget innan så jag fattade inte, att gå ut bland folk och kura i hörnen i rusningen för jag var livrädd att nån skulle stöta till mig, att inte kunna bära matkassar, att inte kunna ta ner något på översta hyllan, att inte kunna cykla när det blev varmare, att inte få svettas, att inte kunna ta emot sig när bussen krängde, gud va folk trängdes och stressade plötsligt och jag kände mig bara hjälplös! Hela min självbild blev wack.. Stora starka kompetenta jag liksom.. :) det var nog värst för mig i alla fall.. Och hela tiden oroa sig.. Kan jag göra det eller det nu? Är det ok, förstör jag något? Att vara tvungen att känna efter när man är en person som inte gör det i vanliga fall..

Åh herregud vad jag känner igen mig!

Just det där att vara rädd för att människor ska stöta till mig, att åka buss/tunnelbana, bära/lyfta saker - allt gör att man känner sig "mindre stark/värd" som människa. Framförallt om man, som jag, sätter ett stort värde på att kunna klara sig själv, att vara självständig liksom.

För mig är smärtan inget problem, ja det gör ont. Extremt ont i början i mitt fall. Men det är inte ens i närheten av den psykiska omställningen att gå från att känna sig som en Amazon till typ... en handikappad tant.😐

Måste dock slå ett slag för träning.

Jag var som sagt på gymmet igår och att bara få gå dit, hälsa på coach, ha på mig mina träningskläder och lyssna på min träningsmusik var sååååååå upplyftande!

Jag struntade i om jag typ sittcyklade i promenadtempo. Jag var där. Jag tog ett steg framåt i att bli "hel" igen.

För andra kanske det handlar om andra aktiviteter, saker som man behöver i sin vardag och som man ser som en del av vad som är "jag". För mig är det gymmet och att bara få gå dit var det bästa jag gjort. Idag är jag gladare än någonsin och för första gången känns det som att jag är "ute ur tunneln".

Så TACK alla ni som uppmuntrade mig att gå till gymmet.

Det blev som någon här sa, likadant som att bara vakna upp en dag och känna att nu mår jag okej!🙂

Vad skönt Vitchoklad :) bra namn på den här tråden, den kommer att få besökare om och om igen :)

Fenomenet är ju egentligen känt och det är helt obegripligt att inte det också blir omtalat vid konsulation. Vi har det som en del av infon under "Förberedelser inför plastikoperation" (menyn Av Intresse):

Mycket viktigt är det, tycker jag (Marina), attinte fokusera helt på operationsdagen. Den är bara ett viktigt och nödvändigt steg på vägen mot ditt mål. Ha realistiska förväntningar på resultatet av plastikoperationen och var helt inställd på att det följeren period, då du kommer att ha ont, vara beroende av hjälp, inte osannolikt drabbas av nedstämdhet och då operationsresultatet kommer att se allt annat än lovande ut, med svullnader, torkade blodrester i ärren och blåmärken. Kom ihåg detta, och att det går över, för den insikten kommer sannolikt att hjälpa dig igenom veckorna efter operation.

Ta gärna bilder, (även enbart för eget bruk, du kan alltid välja att dela med dig av dem sen, om/när du känner dig mogen för det) och gå tillbaka och se dina "före-bilder", och sedan utvecklingen under läkningsprocessen, vecka för vecka, när detkänns tungt, för att se att du trots allt är på väg mot det mål du hade satt upp.

Jag citerar en bit av VitChoklad: allt gör att man känner sig "mindre stark/värd" som människa. Framförallt om man, som jag, sätter ett stort värde på att kunna klara sig själv, att vara självständig liksom.

Nu pratar hon om att vara tillfälligt fysiskt "handikappad", men det är lustigt hur väl det kan sättas i relation till hur rädda många av oss är för att diagnosticeras med en riktig depression. För det är som påtalats skillnad på nedstämdhet av tydliga orsaker och en klinisk depression, och jag förespråkar inte alls en för skyndsam medicinering. Men just för att många kanske blundar för en diagnostiserbar depression, kanske det finns skäl att lyfta fram möjligheten att få hjälp även för de få som inte blir av med nedstämdheten av sig själva.

Jag kan inte nog mycket för att veta vem som ska söka hjälp när, men visst är det så att vissa individer är "skörare" , (eller man kan se det som att de redan fått den dos av påfrestningar de orkar med på obestämd framtid...) och löper större risk att "fastna".

Men bara vetskapen om att man kan bli nedstämd är ju till hjälp, att man i vart fall inte behöver undra om man "är riktigt klok". )

Spar till framtiden