Efter operations-depression

Neej vad jobbigt!! :(

Tror du inte att du bara måste vänta lite?!?!

Det har ju inte gått såå lång tid lixom, tror att du måste släppa det negativa och typ tänka på det positiva!

Skriv ner saker som du tycker är bra eller som känns bättre och PÅMINN dig själv om varför du gjorde op! :)

Som du säger så är du ju en träningsnarkoman, så försök att tänka på vad det är som får dig att tänka så, eftersom du säger att du inte kan träna så kan det vara därför!

Tänk positivt och fråga läkaren om det finns någon form av träning du kan utföra, eller tjejer här på POF?!

har inte op:at mig så kan inte säga av erfarenhet :/ men finns massa tjejer här som vet det där mer!

Kan bara stötta dig!

Och du är INTE fet, även om du känner dig fet så är du inte det <3

Du klarar detta! <3

Kramar <3

Tusen tack för ditt svar - kändes skönt att bara få skriva av sig lite... Alla andra verkar så lyckliga efter sina operationer ochs jälv ville jag bara slita ut mina implantat igår! Även om jag VET att jag inte vill det på riktigt så ångrade jag allt där och då.

Hoppas att det blir bättre efter att jag tagit en lång promenad imorgon iklädd träningskläder för att "lura" mitt psyke att jag har tränat (även om en promenad eller power walk aldrig räknas som riktig träning enligt mig!) ;)

haha det är lugnt <3

Jaa kan tänka mig att man känner så, är ju inte träningsnarkoman men spelar väldigt mycket och när man inte får spela så blir man lite smått galen!! ;)

 Jaa det låter som en utmärkt ide! :D Haha joo lite träning är det väl, du får tänka att det är träning, för du rör ju dig! ;)

Det är ju bättre än att sitta och göra ingenting!! :)

Tänk positivt!! <3 :3

Du känner väl i princip vad jag är rädd, redan nu, att börja känna. Inte allt dock, för jag vet redan att jag kanske får hiva saker från garderoben, och det känns okej. Men att folk kommer tycka och tänka om mig. Jag vet att det är stört på sitt dätt, för jag gör det här, bara för min skull, men det som känns jobbigt är det att alla kommer inte veta/förstå varför jag gör det utan dom kommer ha sina fördomar och det kommer jag att få leva med.

Det, känns nog tyngst, för min del. Och man ska ju inte bry sig, det vet jag. Men det är så himla svårt att inte tänka på det, ändå.

Jag har idag exakt en vecka kvar till min operation.

Tidigare var jag så himla uppspelt och glad, nu är jag mer...ja, jag vet faktiskt inte. Men det kan vara det att jag itne bestämt nånting alls annat än tid just nu. Har ingen som helst aning om hur stort, vilka, vad profil osv..kommer ha konsultationen samma dag som op, det känns lite stressigt. :/

Sen har jag en släkt som kommer märka och som jag vet kommer säga elaka saker och det känns skitjobbigt, trots att jag är 28 år så tar jag åt mig, för jag bryr mig om dom. Sånt oroar jag mig också för.

Sen vet jag att det tar lång tid innan det kanske ser bra ut, det tiden känns också jobbig, jag vill inte att det ska vara föruppenbart. Men det kanske bara är jag som kommer känna så, det vet jag inte. Men med tanke på att det är tomt nu..och inte lär vara det sen, så kommer det synas. Trots mina bombshells bh:ar. ^^

Jaja, jag vet inte vad jag ville med det här.

Men jag kan iaf förstå att det inte bara är "guld och gröna skogar", efter, också.

Hoppas det går över fort och att du kan vara bara glad för ditt beslut. <3

Kram.

Jag var också som du extas innan och efter blev jag super deppig, min pojkvän höll på bli galen på mig! Jag hade så starkt mål me denna operation och blev en sorg när den va över. Ett väldans ältande om jag valt rätt stolek också. PUH..  Har gått drygt en månad och jag har nu kunna tänka mer  på annat och börja vänja mig och tycka om de nya brösten, men de skiftar fortfarande från dag till dag.<3 Dock kan jag ha samma kläder som tidigare..

Hej! Jag opererades den 10/4 och var precis som du orolig över vad folk skulle tycka och tänka. Man tror ju att det ska bli en jätteskillnad och att alla ska snacka bakom ens rygg... Men tänk på att andra har fullt upp med sig själva och sina egna liv.

Ingen av mina kollegor eller bekanta som jag ej berättat något för har märkt något! Och tro mig - det skulle jag känna av om de gjorde. Nu klär jag mig diskret för att dölja min sportbh men ändå!

Jag träffade en släkting till mig några dagar efter OP och jag tänkte - åh nej, hon kommer se att jag har bröstband under tröjan och se att de är betydligt större... (De var ju även väldigt svullna då) Var helt säker på det och förberedde mig för att förklara. Men det kom inte en enda reaktion utan vi surrade på som vanligt.

Visst - det syns en stor skillnad när jag är naken.. eller testar en bikini jag har hemma tex. Men det ser så sjuukt snyggt ut och just nu känns det som att jag inte bryr mig ett dugg om folk skulle stirra på dem om jag är på stranden i sommar. Jag är ju snygg och KVINNLIG och jag tänker inte försöka dölja dessa som jag gjort hela mitt liv hittils.

Summan av detta är att jag endast gick omkring och oroade mig i onödan innan operationen. Slappna av och fokusera på varför du väljer att göra detta så blir det huur bra som helst :)

Åh tack för det svaret! Även om jag ändå har svårt att tro att inte släkten kommer se..så småningom kommer dom ju se oavsett..och nu när det blir sommar har man ju i regel mindre kläder. Och som det är just nu är jag platt. Så bara med ett enkelt linne kommer det synas. Men vad vet jag, de kanske inte tänker på det som jag gör ^^

Vi får se, jag ska ha barnkalas nån vecka efter så då kommer nog hela högen, så får ju se hur det går.

Är ju inte så att jag skulle låta bli att göra det, för deras reaktioners skull. Men jag skulle för det önska att jag slapp raktionerna överhuvudtaget. Men så lungt lär det inte gå till. (Vissa i min släkt är välfigt noga med att poängtera hur dålig man är pga val och beslut man tra och gör, så jag vet att jag kommer få heta både det ena och det andra. Samtidigt som det känn som att det kanske är på tiden att jag frigör mig från dem och deras..."makt" över mig. Kanske. Jag vet inte.

Jag har ändå alltid varit den som gjort allt man inte ska. Senast gjorde jag en tatuering...och det fick jag höra :P Så det blir intressant hur de tas emot nu. ^^ Som att dom ens har med min kropp att göra..

Men jag hoppas att jag kommer tänka som du sen..och att slippa gömma sig vore en dröm <3

Som det är just nu går jag inte ens hemma utan bh under linnen/t-shirts för jag mår för dåligt över det.

Så..det hoppas jag att jag kommer kunna göra efteråt..iaf.

Åh vad glad jag blev för ditt svar ska du veta!

Tack <3

Tack alla för svar - på något vis känns det bättre att inte vara ensam...

Tack också till de som tyckte att brösten såg fina ut ändå, jag vet inte riktigt om det var så jag ville ha dem då jag ville ha mer "naturligt häng" liksom... Kanske borde ha valt framför muskeln men men... Svårt nu.

Har försökt styra upp min kost och försöka äta mer som jag gjorde innan, det vill säga inte en 200 gr's tröst-choklad varje dag utan mer clean food. En längre promenad vid vattnet kanske också gör sitt.

Du är inte ensam om dina känslor, Vitchoklad! 👎 Det du upplever är relativt vanligt, även om det inte är så många som pratar om det. Du har säkert drömt om och planerat din operation under en lång tid. Nu har din dröm gått i uppfyllelse och en känsla av tomhet kan infinna sig eftersom du inte längre har något att se fram mot. Dessutom innebär en operation en stor påfrestning för kroppen och smärta kan framkalla depressiva symptom. Om känslan inte ha gått över inom två veckor så bör du kontakta din kirurg för att diskutera detta - vissa behöver tillfällig behandling för att komma på rätt spår igen! 🙂

Hur länge kände du dig deppig efteråt?

Jag känner precis likadant med promenad/träning, går jag i typ pensionärstakt är det ingen fara men går jag lite snabbare så får jag ont i brösten och jag börjar automatiskt spänna mig. Hur känns det i kroppen när du kör benpress osv? Det är ju ändå en väldigt "stor" övning som involverar typ hela kroppen :)

Gjorde som du rekommenderade och håller mig borta från garderoben och att rensa ur haha.

Var lite därför jag ändå startade den här tråden, trots att jag klickade bort allt jag skrivit 3 gånger innan jag vågade posta...

Nu märker jag ju att jag inte är ensam om att känna såhär och det gör så otroligt gott för själen, samtidigt tänker jag på alla som kanske hamnar eller hamnat i samma sits som jag, då känns det viktigt att prata om det.

Tror vi tjejer också är lite extra duktiga på att skambelägga oss själva och när vi nu (helt emot samhällets normer osv) har lagt surt ihopsparade pengar på att kosmetiskt förändra våra kroppar, att då KLAGA och bli deppig - då är det lätt att känna att man får "skylla sig själv". Jag har ju inte bara valt detta själv, jag har dessutom betalat för det, lite hårt uttryckt.

Tur att POF finns och tur att jag har en fantastisk pojkvän, även om jag tror det är svårt att helt sätta sig in i den här sitsen om man själv inte opererat sig.

När du säger tillfällig behandling, vad innebär det? Har du hört talas om folk som fått anti-depp osv efter op? Det hade jag ingen aning om!

Vad klok du är!

Gjorde som du sa och tog massa kort för någon dag sedan i samma vinkel som mina "direkt efter op"-kort och det hade ju hänt saker!!

Blev genast mycket gladare och kände på något sätt att det går framåt, att det läker och förhoppningsvis börjar ploppa ner så jag slipper de här strutarna.

TACK för dina fina ord, betyder konstigt nog mycket när POF-systrar tycker att brösten ser fina ut🙂

Oj, i tre månader?!

Hur kände du då under tiden du var deprimerad? Liksom vilken "grad" av depression hade du? Gick du till jobbet, träffade vänner osv? Det är lite där jag känner mig så nere, jag isolerar mig liksom.

PRECIS så känner jag!! Jag har tidigare älskat att känna mig stark, att jag klarar av allt ensam osv. Nu är jag precis som du säger handikappad och hjälplös och det är "mitt eget fel".

Tack för dina ord, kommer gå tillbaka till denna tråd och läsa alla svar flera gånger om. <3

Och vilka fina bröst du har fått!

Precis, avundsjuka är så vanligt och jag är fortfarande "beredd" med svar på tal om någon skulle säga något haha! Det är ju som du säger, den här tiden är så otroligt kort i det långa perspektivet så man får bara bita ihop även om det är tufft.