Bröstförstoring sep 2020 - Nordiska Kliniken - Stockholm Patrik Höijer - Agnes96

Jag har varit så tacksam för alla operationsberättelser som jag kunnat läsa innan min operation och på så vis vetat mer vad jag haft att förvänta mig under operationsdagen. Därför vill jag även dela min egen om det kan vara till hjälp för någon annan som har sin operation framför sig. Jag är i skrivande stund väldigt trött och en del av minnena är lite suddiga men jag hoppas att någon kan dra nytta av min berättelse ändå och ha lite överseende med hur jag skriver. Det är nu 3 dagar sedan jag gjorde min bröstförstoring och jag ligger nerbäddad i soffan med ett kuddberg rund mig som en tron. Här har jag legat mestadels av tiden sen jag kom hem från operationen. Jag tänker att jag tar det från början och berättar ifrån dagen innan min operation. Om du undrar över något eller önskar fler detaljer är det bara att skriva till mig, jag kommer säkert missa en hel del nu.

Min operationsberättelse
Dagen innan min operation var jag lugn, i alla fall i tankarna, dock kände jag av att min kropp var stressad. Jag hade under veckan haft ett känsloliv som åkt bergochdalbana, jag gick från förväntansfull och tacksam till livrädd och osäker. Ena stunden ville jag bara att tiden för operation skulle vara här och den andra undrade jag om det verkligen var rätt beslut att genomföra operationen. Men där när jag bara var ett halvt dygn ifrån min operation var psyket lugnt men jag kände att jag hade hög puls och mina händer darrade som om jag frös. Jag gick av och an och försökte förbereda allt jag kunde här hemma, städa, diska, tvätta och packa operationsväskan. Till slut frågade min sambo mig hur det egentligen var fatt och igen brast det, jag grät och kände mig rädd inför morgondagen. När jag bölat klart var det som att allt släppte, jag behövde helt enkelt bara få ut lite känslor så lättade allt. Känslan av förväntansfullhet var tillbaka och jag plockade fram rena kläder och bäddade rent sängen, det var dags för hibiscrub-duschen och sedan se till att sova.

05.45 ringde alarmet och jag gick upp för att duscha en andra gång med hibiscruben. Jag var så beredd på att huden skulle svida då jag i vanliga fall blir så väldigt torr av att inte smörja in mig efter jag duschat men det var inte alls så farligt som jag förberett mig på. Jag tog på mig rena kläder och försökte svälja tabletterna som jag sjuksköterskorna bett mig ta 2 timmar innan operation. Som väntat så lyckades jag inte. Jag hade sedan innan berättat för kirurgen om att jag inte kunde svälja tabletter med bara vatten och visste att det gick att lösa på annat vis på kliniken. Jag gick till tåget och var framme på kliniken 07.15, min operationstid var 08.00. Jag möttes av en supergullig och varm sköterska som frågade hur jag mådde och jag fick direkt komma in till ett eget litet omklädningsrum med tv och tidningar. Där skulle jag byta om till morgonrock, tofflor och en nätmössa. En sköterska kom in och frågade hur det gått med förmedicineringen och om jag var fastande. Jag berättade att jag försökt men inte fått i mig något samt att jag varit fastande i 8 timmar. Ove, narkosläkaren, kom in och berättade hur allt skulle gå till och sa lugnande att det inte var några problem att jag inte fått i mig tabletterna innan. Han skulle se till att jag inte hade ont och att jag mådde bra under hela ingreppet, han sa även att jag på uppvaket skulle se till att våga be om smärtstillande för att jag skulle slippa ha ont i onödan. Jag förstår verkligen varför Ove blivit hyllad av så många här på forumet, redan från att han kom in i rummet kände jag mig trygg och i goda händer. Efter ett tag kom Patrik och hämtade mig, vi gick in på hans rum och tog förebilder på brösten. Jag hade inte än bestämt mig vilka implantat eller vilken storlek jag ville ha och han tog sig tid att svara på alla mina frågor samt gav sin egen åsikt. Det slutade med att jag bestämde mig för Motiva Ergonomix 300cc. Sedan gick vi tillsammans till operationssalen och nu var det dags, jag fick ta av mig tofflorna och lägga mig på britsen med morgonrocken som täcke. Ove satte en infart i ena armen, en annan trevlig läkare satte en blodtrycksmätare runt den andra och en tredje log och sa att han skulle sätta en platta på mitt lår. Jag frös om fötterna och den tredje bäddade omsorgsfullt in dem i något täcke. Ove satt sedan vid mitt huvud och höll en lustgas(?)mask framför min mun och näsa och det är det sista jag minns.

Jag blev väckt inne på operationssalen av att de sa att allt gått bra och att operationen var klar nu. Förvirrad och nyvaken sa jag att jag inte ens minns att jag somnat, jag hade ju hört att man skulle räkna till tre men det gjorde jag ju aldrig. Jag tittade ner och blev nästan tårögd, där såg jag mina nya fina bröst. Operationen var verkligen klar! De reste mig till sittande och satte på mig en BH, sedan rullade de mig till uppvaket. Väl på uppvaket kände jag mig sådär nyvaken som man kunde känna sig när man som barn hade somnat i bilen, alternativt lite lullig som när man druckit några glas vin. Jag berättade för alla sköterskor hur söta dem var och att de var så snälla som kollade till mig hela tiden. Jag mådde väldigt bra på uppvaket och kände mig omtöcknade men jag hade inte ont. Min syremättnad var inte tillräcklig så jag fick lite medicin för det samt fick ha en syrgasmask i ungefär en timma. När värdena såg bra ut fick jag den omtalade frukosttallriken med massor av gott. Det tog ungefär en och en halvtimme för mig att äta upp, allt gick väldigt långsamt och jag fick mer och mer ont. De fyllde på med smärtstillande i min infart och någon timma efter det fick jag ytterligare smärtstillande i infart samt tabletter. Jag fick ta en promenad genom korridoren och sedan prova att kissa, vilket gick bra. Jag hade väldig yrsel när jag skulle resa mig men när jag väl varit uppe ett tag så släppte det. Jag fick lägga mig och vila igen och efter ett tag började det bränna rejält i ena bröstet, jag ringde dit en sjuksköterska och hon sa att nu hade lokalbedövningen släppt och jag skulle få morfin. När det börjat verka sa jag att jag ville åka hem, de tyckte jag verkade tillräckligt pigg och jag fick åka när jag ville. Jag fick sällskap till ett omklädningsrum samt hjälp att klä på mig och bära min väska. På vägen ut mötte vi Patrik och frågade hur jag mådde och han sa att allt hade gått jättebra och att han var glad över att se att jag såg så pigg ut. Min sambo mötte mig och vi åkte hem i taxi, resan gick bra och jag hade inte alltför ont.

Efter att ha gått de 4 trapporna upp till lägenheten var jag dock helt slut och la mig på den förbäddade soffan med en kuddhög bakom och bredvid mig. Jag var inställd på att jag skulle sova mestadelen av det följande dygnet men jag var vaken till sent på kvällen. Sen jag kom hem har jag ätit all ordinerad smärtstillande medicin och ibland lagt till en snabbverkande morfin vid behov. När jag ligger stilla har jag knappt någon värk men när jag försöker resa på sig eller lyfta saker säger kroppen stopp och jag måste be om hjälp. Är tacksam för min sambo som varit hemma sedan min operation och hjälper mig med det mesta, allt från att resa mig upp när jag legat ner till att laga all mat och serva mig. Jag har mindre ont än jag hade räknat med och försöker att ta det så lugnt som möjligt för att hjälpa läkningen på traven. Mitt största problem är att inte råka överanstränga mig de stunder jag är pigg och inte har ont samt att jag börjar bli rejält uttråkad här i tv-soffan.

Allt som allt en jättebra upplevelse från operationsdagen och framåt. Jag opererades på Nordiska kliniken av Patrik Höijer och jag kan hittills varmt rekommendera både honom och kliniken.