Bröstförstoring apr 2011 - Art Clinic - Uppsala Anders Liss - _Nikita_

Den här op:berätellsen kommer inte att bli så lång då jag skriver den med telefonen, men det är iaf nått litet för er som går i tankar att genomföra en operation. Så, let's start...

Till att börja med så kan jag berätta att jag är en väldigt smal tjej med mina 167cm och ynka 45kg. Efter att ha försökt gå upp i vikt i flera år utan att lyckas för att få lite mer former och se ut så som jag var övertygad om att jag skulle ha gjort så bestämde jag mig för att trotsa riskerna en operation innebär och genomföra den. Tankarna på det har snurrar till och från i säkert sju års tid, men det gick trots det väldigt fort när jag väl bestämde mig.

Den sista Mars tog jag mitt första steg mot den kropp jag önskade då jag styrde bilen mot Uppsala och den så omtalade Ansers Liss som bara några dagar tidigare opererat två av mina vänner. Redan innan jag åkte ner hade jag läst väldigt mycket om implantatstyper, storlekar, former, smärta, eventuella problem som kunde uppkomma och mycket mycket mer - detta för att vara väl påläst inför mitt besök som för mig mer handhade om det estetiska och vad jag kunde uppnå för resultat än smärta och tillvägagångssätt som jag la helt i kirurgens och framtidens händer.

Konsultationen med Anders gick bra och kliniken kändes både fräsch och hemtrevlig, något som var viktigt för mig som hållt till mycket på sjukhus och är van med vad man ska titta efter. God hygien, fräscha lokaler, ljusa ytor och kunnig personal... Ett perfekt ställe för att få utföra operationen och efterförloppet i mina ögon.

Då jag är en sån som gärna vill göra saker direkt när jag väl bestämt mig så frågade jag op plats när den första tiden fanns och fick svar att jag kunde bokas in redan den 19/4. Detta var underbara nyheter och när jag styrde bilen hemåt igen var det med ett stort leende trots att jag under hela den här tiden som jag bestämt mig för att genomföra en operation bara mötts av ogillande och motstånd innan jag kom till kliniken. Jag visste redan då att jag skulle få åka ner och opereras helt utan stöd, men det kunde jag ta om det innebar att jag fick se ut så som jag visste att jag skulle må bra av.

Tyvärr klaffade inte riktigt ekonomin så den 19/4 blev istället den 27/4 vilket kändes som en evighet efter att ha ställt in sig på ett tidigare datum. Dock så gav det mig bra med tid att ta ledigt från jobbet och fixa allt praktiskt som tvätt och nästintill klinisk städning hemma innan vilket nu i efterhand ses som ett plus då jag var rädd att bli sängliggande i flera veckor av smärtan. Något jag långt ifrån blev...

Operationsdagen kom och jag sa hejdå till mitt ex på tågstationen i Sundsvall strax efter åtta på onsdag morgon den 27/4. När jag satt mig på tåget tittade jag upp på klockan framför mig och kände den flesta fjärillen i magen av nervositet som jag snabbt tänkte bort med lite bra musik i lurarna. Eftersom SJ är lite känd för sina förseningar så hade jag bokat in ett tåg som skulle visa sig ta mig till kliniken 45 minuter innan bestämd in-checkning då det visade sig komma i tid. Detta gjorde dock inget för sköterskorna som var precis lika trevliga ändå och bad mig sätta mig i ett jätte mysigt litet väntrum med tv och tidningar en stund. 10-15 min senare kom en tjej och visade in mig till mitt rum där jag fick hänga av mig kläderna och få en morgonrock och ett par strumpor ifrån kliniken. Mina saker stängdes in i ett skåp förutom telefon och hörlurar och jag fick sedan lägga mig och vänta lite på en sköterska som kom in och ställde lite frågor om min hälsa och berättade vad som skulle hända. Därefter fick jag svälja lite lugnande piller innan det var dags för det jag fasat för - dropp. Något som tydligen inte var ett dugg ovanlig vilket kändes bättre då sköterskan berättade då hon var väldigt snäll och både satt en liten nål som inte ens kändes och pratade mig igenom hela min 'skräck'.

Väl med droppet i armen så dröjde det inte lång stund innan Anders kom in och presenterade sig igen och du bröllopet så att han hade alla uppgifter rätt (300cc, mentor, high profil, runda, mjukast) och började rita på mig. Då jag var tidig så trodde jag att jag skulle få ligga och vänta en jäkla stund tills det var dags men det dröjde inte alls lång tid innan narkosläkaren även han kom in och började ställa frågor och gå igenom hur operationen skulle gå till från hans sida. Alla sköterskor och läkares bemötande var extremt bra då dom både var lugna, sakliga, förklarade bra och tog sug tid vilket fick mig att känna mig lugn och säker.

Operationen var planerad till strax efter två när jag ringde på vägen ner, men npgon minut efter två eller tre så vaknade jag återigen i min säng på kliniken av att tre personer bar över mig från operationssängen jag precis tyckte mig ha blivit inlaggd på. Jag kommer ihåg att jag tittade ner på mig själv när dom sa att operationen gått bra och tyckte att jag såg platt ut för jag hade så mycket täcke och bh på mig. Att jag inte kände någon smärta alls gjorde mig lite förvirrad så det dröjde inte lång stund innan jag tryckte på knappen till sköterskan och frågade henne om det var okej att jag tog med mig droppställningen och kissade INNAN operationen. Sköterskan såg lite förvånad ut när jag satt mig upp utan problem och gick iväg och det var nog först halvvägs till toaletten med det mysiga ljuset som brann som jag tittade ner och insåg att jag kände ett tryck av sport-bh:n som kramade åt mina nya bröst.

Timmarna som följde så kom sköterskan in lite då och då för att kolla till mig och ge mig Liye extra smärtstillande för säkerhetsskull och pratade på. Det var nog därför först när jag fick i mig lite fika som jag började känna av narkosen och började spy som en liten galning. På plussidan hade jag dock väldigt lite att spy upp och sköterskorna var snabbt på plats med spypåsar, blöta handdukar, papper och tabletter mot illamående så några timmar senare fick min kompis som kört upp ifrån Stockholm komma in och hämta mig.

De första två dagarna kändes, det ska jag inte sticka under stolen - men det var miltals ifrån det jag förväntat mig! Det här med att en elefant satt sig på revbenen, att det smärtar och bränner så man inte kan sova eller röra sig stämde inte i mitt fall som var ute och gick på stan (i väldigt lugn takt förvisso) redan dagen efter. På tredje dagen började jag dra ner på dom smärtstillande kraftigt och nu såhär en vecka och en dag senare tar jag dom endast när jag lägger mig för att enklare ta mig upp om det händer nått då jag sovit själv en del, eller vid behov om jag är ute.

Jag tror inte att jag kan köra ännu då vissa rörelser som att stänga tunga bildörrar och resa sig ur sängen fortfarande kan göra ont, men inom en vecka eller två känns det inte som att det kommer vara några problem heller.

På min första efterkontroll här i Sundsvall mindre än en vecka efter operationen konstaterades det att mina ärr läkte jätte fint och att mins bröst redan var mycket mjukare än de 'brukar' kunna vara. Så med andra ord - This body was made for Plastic-surgery! ;)

På minussidan så kan jag säga att blåmärkena speciellt vi smala brudar kan dra på oss under en sån här operation inte är att leka med! Både mellan tuttarna och på sidorna av kroppen gör det fruktansvärt ont att hs tryck av BH:n men det är som dom säger - man kan tänka bort det! Och det kommer att gå över dessutom...

Bilder kommer så fort jag får tag i en dator! :)