Bröstlyft - Ankarlyft jan 2017 - Proforma Clinic - Stockholm Örjan Gribbe - anonym

Kvällen innan min operation satt jag i många långa samtal med mamma och några kompisar. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle lägga framför eller bakom muskeln. Vägde för- och nackdelar mot varandra och diskuterade i evigheter. När jag var på konsultationen så var jag övertygad om att jag ville ha framförbröst, men veckan innan operationen blev jag osäker igen. Tog den första Descutan-duschen, och med tanke på allt man har läst om hur hud och hår blir efter det så var det med viss vånda, men det var ju tvunget att göras. Dock så kände jag inte av något obehag efteråt (torr hud, svintohår) och började undra om jag verkligen hade gjort allt rätt… Åt en sista tallrik fil och flingor, kröp ner i min renbäddade säng och somnade utan problem.

 

Hade ställt väckarklockan på 06.00 så att jag skulle hinna med det sista fixet innan det var dags att bege sig mot kliniken. Skulle vara där klockan 11.00, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Vet hur jag kan vara om jag inte får äta, så jag hade hellre sett att jag fick en tidigare tid, men det var ju inget att göra något åt. Jag packade min väska (hade även packat en annan väska, som jag lätt skulle kunna ta med mig om jag skulle behöva sova hos min kompis i några dagar efter operationen), bäddade sängen, duschade med Descutan igen. Fortfarande inget svintohår eller torr hud, förutom på händerna. Fuskade lite och smorde in dom, även fast man inte fick… Insåg att jag hade gått upp alldeles för tidigt (så typiskt mig, är värsta tidspessimisten), så jag satt och rullade tummarna ett tag innan jag bestämde mig för att åka in till Stockholm. 

 

Anlände till kliniken typ 10.30 och förberedde mig på att få sitta och vänta ett bra tag innan jag skulle få komma in på rummet. Som tur var slapp jag det, fick komma in nästan på en gång, blev tilldelad rum nummer 1. Fick en morgonrock och tofflor att byta om till, informationspapper om kapselförsäkringen, ett presentkort på en gratis behandling och en hälsodeklaration som skulle fyllas i. Installerade mig på rummet, packade om väskan så att kläderna jag skulle ha dagen efter fanns lättillgängliga, lade upp alla viktiga saker på nattduksbordet (mobil, försvarets, bok).

 

Jag skulle dela rum med en annan tjej, men hon hade redan blivit ivägrullad till operation, så henne träffade jag inte förrän senare. Var dock sjukt imponerad över att hon hade lämnat typ allt vatten kvar i vattenglaset hon fick när det var dags att svälja tabletterna, kommer ihåg att jag satt och tittade på det länge…

 

Nu började jag känna av nervositeten jag hade sluppit tidigare, och även ångesten över att inte ha bestämt placering. Kände mig riktigt liten och ensam där jag satt på rummet :/ Kröp upp i fåtöljen och försökte läsa lite i väntan på Örjan. Han dundrade in i rummet vid 11.30-tiden med ett glatt “Hejhej, och här var det 600cc bakom muskeln va?”. Vi småpratade lite och jag sa som det var; att jag var osäker på placeringen. Han bara tittade på mig och sa “Men lilla gumman, nu MÅSTE du verkligen bestämma dig, du kan inte vara osäker nu!”. Så medans han mätte och ritade och ritade och mätte i vad som kändes som en halv evighet så diskuterade vi placering (nåja, det var mer en monolog från min sida). Men det som fick mig att bestämma mig var när han sa att han tyckte att jag skulle lägga framför - eftersom jag hade varit så bestämd på det vid konsultationen. Då fick det bli så. Fast efter att han hade gått så funderade jag på om jag inte skulle ändra mig ändå… Jäkla obeslutsamhet! 

 

Passade på att fota mina gamla (och nerklottrade) bröst en sista gång, och sen kröp jag upp i sängen med boken, försökte hålla tillbaka tårarna och väntade på narkosläkaren. Minns inte riktigt när hon kom, tror det var runt 12.30. Då helt plötsligt gick allt med en hejdundrande fart! Jag fick 5 tabletter att svälja med yttepyttelite vatten (har jättesvårt att svälja piller), men jag behövde bara ta 2 av dom - dom andra läkemedlen kunde hon ge mig intravenöst sen. Trodde jag skulle bli lämnad på rummet igen så att den lugnande tabletten skulle hinna verka, men icke! Det var bara att följa med henne. Precis när vi var på väg ut ur rummet rullade dom in min rumskompis som jag bara snabbt hann heja på.

 

 Snabba steg i korridoren, in i operationssalen, på med mössa, av med tofflor och morgonrock, upp på operationsbordet. Det var en till tjej där inne som kom och presenterade sig och lade på mig ett varmt täcke. Minns att jag tyckte att hon skulle få ta hand om mig istället, hon verkade så mycket rogivande än narkosläkaren ;) Fick nål i armen och något skönt medel insprutat. “Det här är riktigt schyssta grejor” sa jag, och dom bara skrattade åt mig. Sa till narkosläkaren att jag ville att nån skulle hålla mig i handen när dom sövde mig (kan vara lite sjåpig ibland) - “Inga problem” sa hon och sen blev allt svart.

 

Vaknade på uppviket (tror klockan var typ 14.30-15.00). Det kom en sköterska och frågade om jag hade ont och gav mig smärtstillande. Sen somnade jag nog om igen. Var nog rätt groggy efter narkosen, minns inte riktigt när dom rullade tillbaka mig på rummet eller så… Var iaf både hungrig och kissnödig redan då. Pratade med min supergulliga roomie om lite allt möjligt tror jag, tuttar, POF, jobb och facket (haha, SÅ typiskt mig!). Minns iaf att jag fick en kaka av henne som jag låg och knaprade lite på :) Och kaxig som jag var så skulle jag prompt gå upp och kissa. Fick hjälp av en sköterska till toaletten, och vid det här laget så mådde jag rätt illa. Lyckades iaf pinka och allt det där själv, men efter det var jag inte så stursk längre… Hade nog bara tagit några steg utanför toaletten när jag började må kalasdåligt, blev kallsvettig och spyfärdig. Sköterskan ledde tillbaka mig till toan så jag fick sitta på toalocket ett tag, jag rev åt mig en såndär spypåse för säkerhets skull. Fick badda pannan med en blöt handduk medans hon sprang iväg och hämtade något mot illamåendet som hon sprutade in i nålen i armen. Hann knappt räkna till 10 så var illamåendet borta! Värsta mirakelmedlet :D

 

Jag är lite oklar i vilken ordning allt hände, men det första SMS:et efter operationen skickade jag iaf vid 16.30 till en kompis som ville komma och hälsa på. Sen hörde jag naturligtvis av mig till mamma också. Fick besök vid 17.30 av min underbara vän som hade köpt med sig skvallertidning och CHOKLAD! Efter att hon hade gått slocknade jag ett litet tag, och när jag vaknade igen var jag vrålhungrig. Har ett svagt minne av att min roomie åt köttbullar typ när jag somnade, så det var det enda jag kunde tänka på. Så vid 20-tiden så åt jag köttbullar med potatismos, lingonsylt och sås, och det var nog det godaste jag hade ätit i mitt liv (tyckte jag då iaf). 

 

Sen kom nattsköterskan och presenterade sig. Jag var lite orolig att det skulle vara den där barska sköterskan man hade läst om på POF, men ack så fel jag hade. Vi fick världens roligaste och snällaste nattsköterska (dock så fuckade hon upp min teve, det var typ glapp i sladden så det blev en massa störningar i bilden :/ ). Hon kom med värmeljus och piggelin iaf! Och piller som skulle tas vid olika tider och hej och hå. Man blev ju alldeles förvirrad… Hon berättade också att hon skulle komma tillbaka imorgon bitti för att ta bort dom vita plåstren som satt över tejpen, och jag var tvungen att fråga om man fick se tuttarna då :) Hon sa att jag kunde få titta på dom redan där och då, men då blev jag lite skraj för att ta av mig behån, så jag struntade i det…

 

Slocknade innan 22.00, och vaknade strax efter 04.00, och var hur pigg som helst! Tog mina alvedon och fipplade lite med mobilen. Vågade inte tända lampan eller sätta på teven, visste ju inte om roomien var vaken och ville inte väcka henne… Men efter ett tag så hörde jag att hon också var vaken, så jag viskade ett tyst “Hallå? Är du vaken?” Och det var hon ju! Så då tände vi lamporna och sparkade igång dagen. Naturligtvis var jag vrålhungrig IGEN. Nattsköterskan var in en sväng och pratade lite med oss, jag var lite orolig eftersom rumskompisen hade fått antibiotika, men inte jag. Frågade henne massor av gånger under morgonen varför inte jag också skulle få det, men hon kunde inte svara på det. Till slut så kom hon tillbaka och sa “Jo, vi har tabletter som du kan få. Dom kallas avundsjukepiller - men dom får man bara om man är under 5 år”. Haha! Då blev det tyst på mig ett litet tag…

 

Sen sa hon att det började bli dags för frukost. Äntligen! Och vi väntade, och väntade, och väntade… Jag var ut i korridoren typ tusen gånger för att kolla vart dom höll hus med frukostvagnen - såklart så började dom i andra änden! När jag är hungrig och vet att det vankas mat så får jag typ panik om jag inte får äta på en gång. Tyckte det tog evigheter innan vi fick äta, och jag är rätt säker på att roomien min hann ledsna både en och två gånger på mitt tjat om frukost ;) Plus att jag blev lite stressad, eftersom jag hade bokat taxi till klockan 09.00, och innan det skulle vi hinna träffa Örjan och gå på apoteket. 

 

Nåja. Frukosten smakade himmelskt! Nattsköterskan kom in och tog bort plåstren, och äntligen fick man titta på tuttarna! Jag hade jättesvårt att fatta att dom var mina, att dom skulle sitta där nu, och jag kunde inte få en bild i huvudet av hur dom skulle se ut när dom var klara. Men dom satt där dom satt, svullna, stenhårda och ömma. Jag hade även fått en bandagerulle att stoppa mellan tuttarna för att undvika tentning eftersom huden var så spänd och utsträckt. Ännu en sak som jag frågade tusen gånger om, varför jag hade en och inte min rumskompis. 

 

Till sist så fick vi träffa Örjan och en annan sköterska. Han sa inte så mycket, kollade om vi hade några frågor, berättade att vi kunde hämta ut våra recept på apoteket tvärs över gatan innan vi åkte hem, sa åt oss att boka återbesökstid och sen var det klart typ. Vi klädde på oss och med försiktiga steg och nya tuttar gav vi oss ut i världen! Först till apoteket och sen tog jag en taxi raka vägen hem.

 

Var jättepigg och glad när jag kom hem, satte genast igång att bädda med lakan i soffan, för jag antog att det var där jag skulle tillbringa mina närmsta dagar och nätter. Lite senare på dagen åkte jag ner till ICA med en kompis till mig och handlade lite, insåg att jag behövde havandeskapsolja eller liknande (lätt att vara efterklok), och allt gick helt utan problem :)

 

Tog Tradolan till natten dom två eller tre första nätterna, sen ledsnade jag på dom. Jag blev alldeles för yr och trött dagen efter av dom. Tog maxdos alvedon om dagarna, slutade väl med det efter ca 7-10 dagar eller nåt, och egentligen tror jag att jag skulle kunnat sluta med dom tidigare. Har inte haft problem med magen, varken trög eller gravidsvullen som man har hört att många har blivit efter operationen. 

 

Lite mer än två veckor efter operationen, när jag skrev denna berättelse, hade jag verkligen mått super hela tiden. Är i princip helt smärtfri, det kan värka lite i ärren om underbandet på behån trycker på eller nåt, i övrigt ingenting. På återbesöket ca 2 v. efter operationen sa både sköterskan och Örjan att allt såg hur bra som helst ut, och att jag förmodligen skulle kunna börja med bygelbehå ca 1 månad senare.  

 

Så - för att avsluta denna operationsberättelse (kan det vara den längsta som någonsin lagts ut på POF?), så kan jag säga att även om Örjan är lite knepig, så är han en ytterst skicklig kirurg. Och nog för att jag stör mig lite på dom överdrivet sockersöta brudarna i receptionen, men man får ha lite överseende med det. Jag rekommenderar iaf Proforma Clinic varmt!