Bröstförstoring jan 2017 - Proforma Clinic - Stockholm Örjan Gribbe - sofia_

Då kommer jag till skott med att skriva min egna operationsberättelse, till slut så! Jag opererades den 26/4-12. Det börjar nu närma sig 3 månader sen jag opererades av Örjan på Proforma och tiden går väldigt fort när man väl slutat ha ont!

Klev upp runt kl 6 för att äta min "sista måltid" innan fastan. Det blev lite fil och frukt, sen duschade jag med descutan och behövde inte tvätta håret med det hade Örjan sagt. Jag hade en lång resväg med flyg och sen taxi till kliniken och blev lovad att jag inte skulle få en tid innan kl 13. Min sambo följde med mig till Stockholm och när vi satt på flyget undrade han om jag var nervös, men det var jag inte, jag fick mest intala mig själv att det faktiskt var påväg att hända, det jag tänkt och drömt om i så många år! Haha. Däremot var han väldans nervös!

Och jag var nog mer kollrig än jag kände själv, för jag stängde av min mobil och insåg sen på flyget att - Fan, jag kan inte komma på min pin-kod!!! Det stod verkligen sitll i huvudet. Åh vilken panik och depp jag fick, jag som lovat höra av mig till min familj och närmsta vänner efter operationen för att dom inte skulle behöva vara oroliga! Så flygresan gick åt att planera hur jag skulle få igång den jädra mobilen, haha. Så den snälla taxichauffören gav oss en hel genomgång av vilka bussar vi kunde ta till Telia och tillbaka och släppte sen av oss vid kliniken så jag kunde liksom "checka in" och åka till Telia för att få min pin-kod.

Tillbaka på kliniken fick jag mitt rum (längst bort till vänster). Gick på toa och träffade några andra tjejer som också skulle opereras av Örjan. Och också skulle opereras ungefär samma tid! Det störde mig och min sambo ganska mycket, vi såg liksom framför oss hur dom radar upp oss alla när vi är sövda och sen gör hela laget runt därinne i op-salen! Haha. Man märkte att dom var väldigt stressade alla som jobbade, iofs har Örjan aldrig gett mig ett "lugnt och stilla" intryck så det förvånade inte mig så mycket, men detta var när Örjan blev plötsligt pappaledig och fick klämma in en massa op-tider samma dag och komma in från sin ledighet enkomt... När Örjan kom in i mitt rum tyckte min sambo att det var som han inte ens kände igen mig och undrade vad vi överhuvudtaget kom överens om på konsultationen och det kändes inte direkt bra för nån av oss två.

När han skulle rita på mig skulle jag bestämma mig för 375, 400 eller 425 cc. Jag tog beslutet att lägga in 425 cc eftersom det var det största han kunde rekommendera mig för min smala muskulatur och han trodde jag skulle känna mig mest nöjd med den siffran, och jag litade på hans omdöme (vilket nog var rätt beslut!). 

Vid halv två-två tiden kom narkosläkaren in (fast vi knappt förstod att det var min tur), och gav mig några tabletter. Sen skulle jag följa med honom och min sambo skulle till sitt hotellrum på Alexandra (eller vad det hette, han gillade inte det hotellet alls men det dög i krig typ), och han förstod inte alls att det var dags för mig! Så jag fick säga Det är ju min tur nu, du måste gå! Vi hörs sen älskar dig. Och allt sånt gulligt. Jag är så glad att han var med så jag fick fint stöd :)

Gick förbi uppvaksrummet där en tjej just verkar vaknat som hälsade mig lycka till och sa att allt kommer gå bra. Det kändes bra! Kom in i ett sterilt rum med en stereo med lugn musik på, la mig som jesus på britsen med armarna utåt. Vi pratade lite och jag sa att jag var lite stickrädd, men det gick bra. Jag förstod inte att dom sövde mig. Så kom John Mayers låt "waiting on the world to change" på och jag började berätta att det var bra att den låten spelades för då kändes det som att jag bara var i butiken och jobbade för den jämt spelas där. Under den meningen började allt bli suddigt och jag blev lite yr och sömnig.

Det jag minns sen är att jag vaknar upp i ett annat rum med att någon ropar mitt namn. Jag fattade ingenting av vad som hänt eller hände. Såg massa sköterskor springa åt olika håll. Sen började jag fatta, jag har just blivit opererad!! Jag var riktigt groggy och helt borta och snurrig, och jag kände inte om jag hade ont eller om jag blivit typ förlamad haha. Så fick jag frågan Hur mår du? som jag svarade med - Jag måste säga att jag mår nog oförskämt bra med tanke på omständigheterna!

(haha what the..??)

Sköterskorna skrattade. Och i efterhand ser jag också det komiska i det. Där ligger jag helt borta och just blivit opererad, ser förmodligen helt miserabel ut, helt groggy och ger ett sånt svar. Man måste ju vara lite oförutsägbar ;)

Sen var det en tjej som låg en bit ifrån mig jag såg i ögonvrån som hade ett jättetufft uppvak, låg och skakade som spasmer i hela kroppen och tuggade och lät konstigt, så sköterskorna hade sitt fokus där. Hörde att dom skrek "Rebecka, HALLÅ Rebecka, VAKNA!!" så även jag hade börjat skrika från där jag låg - REBECKA, HUR MÅRRUUU???? 

Sköterskan undrade "känner du henne sen innan?" - Nej men hon verkar må dåligt :(

Sen rullade dom in mig tillbaka på mitt rum. Då fick jag coca-cola och vatten. Jag drack väldigt mycket och mådde inte särskilt illa, jag började dock känna hur ont jag hade. Och så fick jag min mobil så jag kunde ringa eller smsa min sambo att han kunde komma tillbaka om han ville. när han senare kom så tittade han och sa "Åh vad skönt, jag var så rädd att du skulle få alldeles för stora för dig!!" Haha... Och han var inte den enda som var rädd för det. Jag minns faktiskt inte så värst jättemycket från timmarna efteråt. Jag var hungrig, åt god kycklingrätt på kvällen, tittade på tv. Hade jättesvårt att sova på natten och minns att jag inte alls gillade nattsköterskan. Det blev för svårt med henne,hon var sarkastisk i sina svar och ibland rentav dumförklarande när jag undrade om saker gällande mitt mående efter operationen, och jag som var så svag efter en sån op och groggy blev bara ledsen och orkeslös av det. Det var faktiskt jättejobbigt. Jag minns också att jag tyckte det var jobbigt att bara använda min röst, jag var svag på rösten och fick anstränga mig för att avsluta meningar. När min sambo till slut kom tillbaka på morgonen brast jag ut i gråt av dom anledningarna, jag kände mig väääldigt ensam och oförstådd pga sånt som hänt under kvällen och natten. Man blir såklart extra känslig och sårbar direkt efter en operation, vilket sköterskor borde veta och förstå väldigt väl!

Iallafall var jag mer än beredd på att bara få komma hem igen. Örjan kom tillbaka vid 9tiden på morgonen och då satt jag och sminkade mig. Han tyckte att jag verkade jättepigg, men jag hade nog mycket mer ont och mådde sämre än jag verkade. 

Vid receptionen fick vi lite tips av Ylva hur jag skulle sköta brösten och sånt, och hur jag skulle ta bort tråden själv hemma, eller att min sambo kunde ta bort det (vilket inte var ett alternativ för honom) eller att jag kunde göra dte hos min vårdcentral (jag kom att välja det senare alternativet). Sen hämtade jag ut smärtstillande på apoteket mittemot och så satte vi oss på en bänk en bit ifrån och jag försökte njuta av solen. Jag gick som en gammal person som skulle behöva en rullator men som vägrar använda en haha, och jag minns känslan så väl att det verkligen kändes som att jag hade två träplankor fastspikade över bröstkorgen som har ståltrådar som drar på sidan av ryggen när jag gick! Och så kändes det i två veckor efter operationen. Dagarna efter operationen tittade vi mest på säsonger av Big bang theory och jag tittade en del på Real housewives of Atlanta. Haha, smärtan blev så mycket mer värre upp till tre dagar efter operationen då smärtan var som mest. Då kunde jag knappt tala och storgrät men i tystnad, jag kunde bara kvida ur mig "hur kunde jag göra såhär mot mig själv, jag ååångrar miiig!" haha men jag visste att det förhoppningsvis var övergående... jag hade några deppsvackor efter operationen och tyckte inte alls om brösten. Jag visste att jag inte borde titta så mycket på dom första veckorna, men när man är sjukskriven och bara sitter hemme pga sina bröst så kan man ju fasen inte tänka på mycket annat än just brösten och hur dom ser ut!

Jag gillade inte utseendet på dom i fleraflera veckor. Men ju mer vardagliga saker jag kunde göra detso mer fick jag tankarna på annat, och sova på sidan kunde jag göra en vecka efter operationen. Jag gick promenader och rörde på armarna och gjorde mina stretchövningar jag skulle göra. 

Dom senaste veckorna börjar jag tycka om mina bröst! Jag vågar visa upp dom till mina närmsta vänner som tycker dom är jättesnygga och skulle velat ha såna själv haha... Vilket jag förstår, för om jag var som jag var innan operationen och nån hade mina bröst jag har nu skulle jag bli jätteavundsjuk! Haha och det är en härlig insikt :) storleken är jag nöjd över. Till en början tyckte jag dom såg lite små ut då dom inte hängt till sig nåt alls, sen tyckte jag dom såg väldigt stor ut naken, och nu är jag såpass van att jag helt enkelt tycker dom passar min kropp! Och det är nåt jag fått höra väldigt mycket med, att dom passar fint till kroppen. Min familj var jätterädda att jag skulle skaffa så stora att man knappt kan se något annat medan jag var rädd för att dom skulle bli så små att jag känner att dom är för små ändå, men alla är nöjda och glada haha :) och jag tycker mina bröst blir finare för varje vecka nu, och ärren har läkt jättefint.

Nu har jag just gjort en beställning från Asos på Freya deco och massor av Wonderbras, min första order av vanliga snygga bh-ar :D vi får se hur dom är! Det är så skönt att kunna beställa kläder med såndär urringning jag bara önskat att jag kunde klä snyggt i innan och nu veta att jag skulle se snygg ut i dom! Det jag längtar efter nu är att kunna träna normalt, men ska ta det lugnt med det ett tag till. Jag har knappt nån känsel nedanför bröstvårtorna, men det var något jag var förberedd på att det kan hända. Jag har också fått lite kännbar rippling på sidorna av brösten, men det är inget man kan se sig till. Det är inget som stör mig särskilt mycket alls. Jag kan ibland glömma helt att jag faktiskt har opererat mig.

Det här var min långa berättelse! Jag är jättenöjd och glad att jag faktiskt gjorde det, jag hade funderat över det så länge och väntat enkomt på att se om jag fortfarande ville det efter några år. Innan operationen brukade jag försöka "bortse" från brösten när jag tittade i helkroppsspegeln eller typ föreställa mig hur det skulle vara att faktiskt ha bröst till min annars kruviga kropp. När jag ser mig i helkroppsspegel nu är brösten bland det första jag "plockar fram" för att beundra dom och titta från olika vinklar och allt! Det jag märkt är att jag blivit mer pigg på sånahär typer av kroppsändringar. I framtiden har jag tänkt mig göra läppinjektion, och det känns inte ett dugg skrämmande att göra det när jag läst på om det och kollat upp olika kliniker för sånt. Men det är också nåt jag ska se om det bara är en grej jag fått för mig som är övergående eller om jag faktiskt vill göra det om nåt år också :)

Är det något nån undrar så är det bara att fråga! Ha det fint!