Bröstförstoring jul 2014 - Nordiska Kliniken - Stockholm Patrik Höijer - Bärry85
Min resa började med en konsultation på akademikliniken. Jag hade funderat på att förstora brösten sedan de helt och hållet försvann efter två barn. Jag hade svårt att hitta bh då alla bh:ar åkte upp över bysten när jag lyfte upp armarna då det inte fanns något som höll ber bh:n. Att hitta en bikini som inte glipade när jag böjde mig framåt var ett skämt.
Nu hade jag äntligen bestämt mig för att jag tyckte att det var värt att lägga pengar på en operation.
När jag gick på konsultation på akademikliniken var jag inte alls påläst men jag hade bestämt mig för att jag ville ha anatomiska implantat då jag ville ja naturligt resultat. Jag sa detta till sköterskan och hon berättade då bara om anatomiska implantat. Jag var rätt nöjd med de implantat vi kom fram till men kände mig inte helt nöjd med bemötandet.
Efter att ha läst mycket bra berättelser om Patrik höijer på laser & estetik så bokade jag en konsultation där. Då hade jag hunnit läsa på en hel del och tittat på bilder och hade lite bättre koll på hur jag ville ha det. De flesta av de bilder jag fastnade för visade sig vara runda implantat så nu var jag öppen även för detta. Min man och min mamma följde med på konsultation och wow vilket bemötande!! Patrik berättade om samtliga implantat, risker, mina förutsättningar m.m. Efter att ha berättat om mina önskemål sa Patrik att han trodde att runda implantat skulle bli bäst. Så det fick bli allergan responsive. När det kom till storlek sa jag att jag ville att det skulle se proportionerligt ut till min kropp och hellre lite för små än för stora. Jag provade ut inlägg i bh tills jag var nöjd och fick se 3D bilderna. Sen fick jag veta vilken storlek det var på de implantat jag provat i bh och sett på 3D bilderna- 415cc!!?? Oj, det lät stort!! När jag hade tittat på bilder innan tänkte jag att ca 380cc kunde tänkas bli bra. Patrik förklarade att jag har ganska bred bröstbredd (13cm) och rätt breda axlar och höfter. Om jag skulle välja 380 så skulle det också funka och det skulle inte vara så stor skillnad förutom formen så 415 fick det bli!
Så till op-dagen!
Dagen innan op kunde jag inte tänka på annat, jag var så nervös inför narkosen.
Natten blev lång och jag ville bara få det överstökat, kändes som att jag skulle svimma av nervositet. På morgonen åkte jag och lämnade barnen, kramade dem länge och sa att jag älskade dem. Jag var så orolig för narkosen och var inte alls säker på att jag skulle vakna upp även om man hör att det är en baggis! Jag började ifrågasätta mitt val och funderade på om det var så smart att som jag kände det då- riskera livet för en estetisk operation. Jag kunde inte sluta tänka på barnen men visste att jag ändå skulle genomföra detta. Nu ville jag bara åka och få det gjort!! Väl framme på kliniken blev jag och min man mottagna av en supergullig sköterska, vi fick gå till omklädningsrummet där jag fick byta om. Sen fick vi vänta i en halvtimme, en halvtimme som kändes som en evighet. Jag blev bara mer och mer nervös ju längre tiden gick och jag blev orolig för att jag skulle bli så nervös att jag skulle hinna ångra mig. Jag var inte ett dugg nervös för smärtan eller resultatet. Jag tänkte knappt på att jag skulle operera brösten, bara att jag skulle sövas. Sen kom Patrik och då gick det undan. Han ritade på mig och sen kom Ove- min räddare i min narkosrädsla!! Ove, narkosläkaren satte sig vid mig och frågade hur det kändes, jag sa bara att jag var nervös men att det var lugnt, jag kände att ju mer jag pratar om hur nervös jag är desto värre blir det, dessutom ville jag bara få det gjort! Ove tittade på mig och sa med den mest övertygande rösten: det här kommer inte vara några som helst problem, det kommer gå jättebra. Han daltade inte med mig utan sa det så självklart att även jag för första gången kände att det faktiskt kommer gå bra. Han förklarade vad jag skulle få för preparat innan jag fick lugnande tabletter.
Sen sa jag hejdå till min man och gick in i op-salen. Även här var Ove en ängel! Allt gick så fort så oron hann inte riktigt infinna sig, precis som jag ville ha det. Jag tog av mig morgonrocken, hoppade upp på britsen och fick varma täcken över mig samtidigt som Ove satte en nål i min arm. Han sprutade in något och förklarade att det var mot illamående. Sen fick jag en mask över näsa och mun, i samma stund sprutade han in narkosmedlet och så sa han: nu kommer du känna dig trött- jag kände mig inte ett dugg trött och tänkte att jag måste tåla narkosen väldigt bra......... Sen vaknade jag med ett par bröst!!
Jag har ett vagt minne av att jag vaknade till och var förvirrad, det första jag hade mumlat var: jag måste ringa min mamma nu, hon är jätteorolig. Sen har jag nåt minne av att jag var lite arg och sa: men, jag fick inte räkna till 10 när jag sövdes, det ska man göra, det har jag sett på tv!!
Ja, jag tror nog att jag betedde mig ganska lustigt där i början av uppvaknandet.
När jag vaknade till på riktigt kände jag mig lite groggy men fick ganska snabbt ringa min mamma och min man. Det tog ett tag innan jag kom på att jag vid det här laget måste ha fått ett par bröst så jag tog min hand på mitt ena bröst och fick en chock!! Herregud vad stort!!!
Jag hade inte ett dugg ont men jag besvärades av en tryckkänsla över bröstet som gjorde det tungt att andas. Plötsligt kände jag mig rätt klar i huvudet och bad om att få gå och kissa. Sen fick jag något att äta. Sköterskan fick en mindre chock när han kom in ca 4 minuter efter att ha ställt brickan med mat på mitt bord- den var tom!! Jag hade tryckt i mig två smörgåsar med ost och skinka (jag äter aldrig ost på smörgås annars), en kaka och en kexchoklad. Han stannade upp, tittade på brickan och sen på mig: oj, här var det en som var hungrig! :) han la en spypåse intill mig och trodde väl att jag skulle få ångra att jag vräkt i mig allt i den hastigheten. Jag har inte mått ett dugg illa sedan operationen. Vid halv tre frågade jag om jag kunde ringa min skjuts och det gick bra, vi skulle bara titta på brösten först och jag skulle få lite info. Jag gick med en sköterska till ett annat rum för att titta på skapelsen. Jag drog en lättnadens suck när jag såg att de inte alls såg så där gigantiska ut som de kändes! Jag var väldigt nöjd med resultatet, jag vet ju att de kommer ändras en hel del men jag tyckte mig kunna se att det kommer blir riktigt bra!
Sen fick jag åka hem. I bilen på väg hem kände jag att de började göra ont men jag hade ingen känsel i själva brösten utan det var trycket över bröstkorgen som gjorde ont så när jag kom hem tog jag smärtstillande och då kändes det mycket bättre.
Det var min inte så korta operationsberättelse, hoppas att någon orkar läsa den:)
Åh vad härlig berättelse. Är också såå nervös inför narkosen. Men klarar andra det ska jag med klara det!!! :) lycka till med dina nya bröst!!
Nyaboobs- tack! du kommer klara det galant! Oron innan är värre än själva upplevelsen så står du ut med oron så sköter kirurgen och narkosläkaren resten:)
Tack för dem orden!!! Det ska jag komma ihåg till min op dag :)
Grattis Bärry85 till en lyckad operation :) en av anledningarna till att jag inte opererat mig än är fr att jag är LIVRÄDD för att sövas :( usch.
Tänk om jag inte vaknar igen och så har jag varit så "korkad" och utsatt mig för en operation som inte är nödvändig ur medicinskt syfte. Är också orolig för att jag stunden innan operationen är så rädd att jag drar mig ur. Jag har ju liksom ingen kontroll över sövandet så det är väl det som skrämmer mig samt att jag är rädd för att inte vakna upp igen. Skönt att Ove kunde lugna dina nerver!
Förresten, jag har tänkt på den här tryckkänslan alla beskriver när man vaknar efter operation, är det som att det är svårt att få luft eller hur känns den? Skulle vara hemskt att vakna och typ få panik direkt för att man tror att man inte kan andas.
Lintott- jag hade samma rädsla som du inför att sövas. Kände ibland att jag ville strunta i operationen på grund av att jag var orolig för narkosen. Det spelade ingen roll hur mycket jag läste om att det är sån liten risk att nåt händer, jag kände ändå den där oron. Statistik har aldrig riktigt lugnat mig, jag tänker alltid att även om det skulle vara 1 på miljonen som råkar ut för något så är den statistiken inte värd någonting om jag är den där enda på miljonen:) lite nojit, jag vet:)
Det som ändå gjorde mig lite lugn var faktiskt att läsa om narkos och de risker som finns. Jag uppfattade det som att de få narkoser som inte slutar bra beror antingen på att patienten inte har meddelat om sjukdomar eller mediciner de tar och i vissa fall har läkarna slarvat med bevakning under sövning och uppvak. Faktorer som jag kände att jag kunde kontrollera! All personal jag möttes av på L&E var otroligt professionella och noggranna!
Mitt tips till dig är att fundera över vad du tror skulle kunna få dig att känna dig lite mindre orolig inför narkosen. Är man så pass orolig att man faktiskt funderar på att avstå en operation enbart på grund av rädsla för narkosen så tror jag inte att det hjälper så mycket att höra om hur liten risk det är.
Nu var ju jag fortfarande väldigt orolig när jag sövdes men jag lyckades ta mig förbi den där känslan av att inte vilja opereras på grund av rädsla för narkosen och det är jag väldigt glad för nu!!
Jag skulle väldigt gärna vilja säga: det är inget att oroa sig för, det kommer gå bra, risken är så liten osv.. För det var så jag kände när jag vaknade upp, det var ju inte alls några problem- men det hjälper inte den som oroar sig för narkosen:)
När det gäller trycket över brösten så upplevde jag inte det som panikframkallande på något sätt, det var inte så att jag kippade efter luft, det var mer en tyngd på bröstet som gjorde det svårt att ta djupa andetag. Jag var i allmänhet väldigt lugn när jag vaknade upp (bortsett från allra första gången jag vaknade upp då jag var så förvirrad men det är inget man minns då man är så borta) eftersom man har en hel del lugnande i sig så det var långt ifrån panikkänslor:)
Jag hoppas att du lyckas övervinna din rädsla för narkos så pass att du kan genomföra operationen!!
Bärry85- Tack snälla för ditt utförliga svar :)!! Jag är exakt likadan! Känner igen mig helt och hållet, även om någon säger "äsch det är bara 2% chans att ditt och datt händer" så tänker jag inte åh vad skönt att det är en sån liten risk utan, tänk om jag tillhör de där 2%?!
Så siffror och statistik har inte någon lugnande effekt på mig ;). Däremot gillade jag verkligen ditt tips med att kolla vad det är jag själv faktiskt kan kontrollera. Typ det bästa någon sagt till mig :D för det är just det, jag känner mig utelämnad och som att mitt liv ligger helt i deras händer. Då är det viktigt för mig att känna någon form av kontroll.
Åh vad skönt :) skulle bra hemskt att känna panik när man varit så nervös redan innan liksom. Men det är ju som du säger, man har ju fått så mkt lugnande så det är nog svårt att ens känna sig orolig.
Stort tack för ditt svar, helt ärligt så har det hjälpt mig faktiskt, du skrev så himla konkreta och bra tips :) ska läsa på lite mer om narkos nu.
La du framför eller bakom muskeln?
Solsken på dig!
Lintott- vad kul att jag kunde hjälpa lite! Det värmer! När du läser på om narkos, tänk på att kolla fakta och inte en massa skriverier från personer som har varit med om diverse saker, det kan få motsatt effekt:)
Jag la bakom muskeln, kände att det passade mig bäst, dels för att jag i princip inte hade någon egen vävnad själv och dels för att jag kände att jag hellre tar komplikationerna som kan uppstå med bakombröst än de som kan uppstå med framförbröst:) men det finns ju skilda åsikter om det där och för en del är framförbröst att föredra men både jag och min kirurg kom fram till att delvis bakom var bäst för mig:)
Bärry85- ja precis då kan jag nog bli ännu mer avskräckt ;) du råkar inte veta någon vettig sida såhär på rak arm?
Jag ser alla fördelar med alla lägga bakom muskeln men har en till rädsla, kraftig muskelpåverkan :( har för lite vävnad för att lägga framför samt att jag personligen skulle tycka att bakom var ett bättre alternativ för mig. Bara det att jag är typ lika livrädd för att få sån kraftig muskelpåverkan, att jag inte ens kan torka bordet utan att brösten pressas ut så det syns genom kläderna :(, som jag är för att sövas. Har du någon aning om det är en lägre risk för MFD när man lägger delvis bakom istället för helt bakom?
Skulle bli totalt förkrossad om jag inte kunde träna överkropp alls efter op. Vad är det för liv, ha ett par fina bröst men inte
Kunna ägna mig åt min favorithobby, de tankarna har jag.. Samtidigt vet jag att det kan gå bra men tänk om jag är det där olyckliga undantaget ;(. Är rädd för att jag inte är rätt kandidat för en bröst op :( vill ju så gärna se proportionerlig och kvinnlig ut!!
Lintott- jag googlade bara på narkos och gick in på såna sidor jag tyckte verkade vettiga, typ sjukhus som hade info om det och så. Sen googlade jag på risker vid narkos och gjorde samma sak där. Det ska nog inte gå till överdrift så när du känner dig lugnare ska du nog sluta googla:)
När det gäller muskelpåverkan så är jag tyvärr inte så insatt. Det är nog lite så med komplikationer, att man får ta lite risker. Jag skulle också tycka att det vore trist att inte kunna träna bröstmuskler och så men jag känner att jag tar den risken, om det händer får jag ta det då. Just nu är jag så nöjd med mina bröst att det skulle mycket till för att jag skulle vilja ändra på dem :)
Varför tror du att du inte är rätt kandidat för en bröstop? Är det för att du oroar dig?
Har du varit på konsultation? Annars kanske det vore bra att boka en konsultation så att du får höra vad kirurgen säger, då kanske du känner dig säkrare?
Lintott- upptäckte att jag missade en av dina frågor. När det gäller helt/delvis bakom så sa min kirurg att det nästan alltid är ta om delvis bakom. Helt bakom lägger man oftast bara i de fall där muskeln är skadad på någon sätt (typ efter canceroperation). Så han sa att oftast när folk pratar om bakomplacering så är det delvis bakom.
Bärry85- ok då vet jag vad jag ska söka på :) så ska jag undvika typ Flashback och andra forum. Det är ju som när man googlar sjukdomssymptom, trodde man hade fått något lindrigt och helt plötsligt är man döende :P ungefär.
Ja precis, oroar mig så mycket. Känns som att jag typ får välja mellan att kunna träna eller ha ett par snygga bröst :/.. Och som att alla som opat sig varit liite nervösa men jag har en genuin oro. Känns mest som alla bara tycker det är kul och jag överväger alla tänkbara risker så pass att jag inte vågar göra det.
Har träffat Gabriella Sellman på plastikkirurgigruppen (?) sabbatsbergs sjukhus iaf samt Magnus Hober på Improva. Gabriella fick jag inte det minsta förtroende för, stämde inte alls bara fast jag vet folk som blivit nöjda hos henne. Vad gäller Magnus litar jag på hans kompetens till 100% men skulle gärna vilja att det klickade med min eventuella kirurg, då skulle jag känna mig betydligt lugnare och jag har inte alls kännt så med någon av de. Funderar på att träffa Paolo på AK samt Gabriella Rudbeck Wattin på sabbatsberg.
Jaha ok vad bra att få veta det :) tack!!
Jag är också livrädd för narkosen. Tänker precis som du, tänk om man inte vaknar.
Sjufemnoll - ja visst är det en hemsk tanke? Och när man väl har tänkt den är den svår att få bort. Däremot tyckte jag att Bärry85 gav väldigt bra tips som jag ska testa. Läs gärna inläggen ovanför, förhoppningsvis kan du också få känna dig lite lugnare :) har du varit på konsultation än? I så fall, hos vem :)?
Sjufemnoll- det är så jobbigt att tänka så, att inte kunna glädja sig åt att man ska få nya bröst. Det här är ju en operation man väljer själv för att man så gärna vill förändra något. Jag tror att det är det som gör det hela jobbigare, det är egentligen ingen nödvändig operation i det avseendet att man faktiskt klarar sig utan en op. En livsnödvändig operation är ju inget man kan välja bort så risken med narkos är knappt något att tala om då, om du förstår vad jag menar. Läs gärna ovanstående inlägg som jag skrev till lintott, kanske finns det nåt som skulle kunna lugna dig?
Något jag glömde nämna tidigare var att man får lugnande tabletter innan, jag tror att det var väldigt bra då iaf jag inte alls fick den paniken eller ångesten jag trodde att jag skulle få på opbordet. Det i kombination med den underbara narkosläkaren var nog bra förutsättningar för att jag trots allt var ganska lugn när jag la mig på opbordet.
Bärry85- det är nästan så jag funderar på en konsultation hos din kirurg också, har läst mycket positivt om Patrik. Har du något negativt att säga om honom överhuvudtaget :)?
Lintott- jag tycker absolut att du ska gå på konsultation hos Patrik!! Jag har inget negativt alls att säga om honom. Min man och min mamma var med på min konsultation hos honom och även dem var så imponerade på hans bemötande och hans kompetens. Jag hade tänkt gå på konsultation hos Örjan gribbe på proforma och Paolo på akademikliniken också men efter att ha varit hos Patrik så fanns det inga tvivel. Jag var på konsultation hos en sjuksköterska på akademikliniken och bokade sen konsultation hos Paolo men jag avbokade den efter att ha träffat Patrik så jag tycker absolut att du ska gå till honom på konsultation!! Jag har läst väldigt mycket om honom är på POF och har inte sett någon skriva nåt negativt om honom så med facit i hand skulle JAG aldrig välja en annan kirurg :) ett plus med L&E är också att de har en otroligt skicklig narkosläkare (enligt mig) :)
Bärry85- ja jag har sett många som skrivit positivt och gott om honom här i forumen :) så pass att jag faktiskt blivit intresserad av att gå på en konsultation och se om det goda ryktet stämmer ;)
Blir nästan misstänksam när man inte hittar det minsta negativt om honom :P vilket märke på implantaten har du? Visst kör han med Allergan också?
Lintott- ja, jag har allergan responsive så de använder han sig av, även mentor, silimed och perthese:)
Va skönt att et gick bra :) Jag k operera mig hos patrik jag me snart och det jag oroar mig mest för e särtan eftråt och om jag kommer kunna jobbasom normalt ete då jag själv jobbar inom vrden och det kan vara ganska tungt i bland.
Softish- du är i trygga händer hos Patrik! När det gäller smärtan efteråt tror jag att det är bäst att inte tänka på det för mycket innan. Det är inget du kan göra nåt åt nu ändå och får du inte så ont så har du oroat dig i onödan och får du jätteont så har oron innan inte hjälp dig nåt:) jag vet att det är svårt men jag tog en dag i taget så innan op och på opdagen tänkte jag bara på själva operationen, resten tog jag vartefter det kom. För mig var smärtan inte outhärdlig på något sätt och kände jag att jag fick ont tog jag smärtlindring och det hjälpte bra. Nu har det snart gått två veckor och jag har kunnat göra mer än bad man får så jag får tvinga mig till att inte göra för mycket. Sen finns det dem som har jätteont efteråt så det kan ju bli så också men hur det än blir så kan man ju inte ändra de förutsättningarna innan mer än vara beredd på att man kan få ont efteråt.
Stort lycka till när det är dags!!