Bukplastik - full - stor mar 2013 - Nordiska Kliniken - Stockholm * - Lotusia

Operationsberättelse

 

Jag kämpade i 8 mån för att nå min vikt som jag hade innan barnen och tränade Pilates i ett år för att stärka bukmuskelaturen. Men inget hjälpte. Magen putade som en riktig gravidmage och folk frågade ständigt om jag var gravid, vilket kändes jättetråkigt.

   

Jag började misstänka att jag fått delade magmuskler, vilket jag googlat på. Efter ett besök på vårdcentralen fick jag remiss till en kirurg på ett sjukhus. Det visade sig att jag mycket riktigt hade

delade magmuskler, uttöjd bukhinna och vävnader runt de tvärsgående musklerna samt ett navelbråck. Det första sjukhuset ville inte operera mig så jag fortsatte att undersöka om Landstinget kunde betala min operation. Efter fyra sjukhus bröt jag ihop. Landstinget skulle inte betala för min sorts problematik. Man var tvungen att ha hängande hud mm för att få den betald, vilket jag inte hade. Trots rygg ont, problem med tarmarna och navelbråck så fick jag alltså inte operationen betald.

Dagen efter sista kirurgbesöket kände jag mig stark igen. Jag skulle göra operationen ändå men med egna medel. Min man höll med, operationen måste göras om jag verkligen ville det. Jag sparade, lånade och fick pengar.

 

Innan operationen

 

Innan operationen var jag rädd för smärtan efteråt. Eftersom jag har låg smärttröskel och haft två kejsarsnitt med mycket smärta, lång återhämtningstid och några komplikationer så var jag rädd att en bukoperation skulle bli smärtsammare. Ingen operation är riskfri och många olika komplikationer kan uppkomma efteråt, även om risken är liten.

 

Dagen innan operationen skulle kroppen tvättas noga med bakterielltvål och alla smycken skulle plockas av. Väskan packades och rena kläder och sängkläder fick endast användas. På morgon skulle samma tvättning göras på nytt och rena kläder tas på. Sedan skjutsade min man in mig till kliniken.

 

På kliniken

 

Nervös och förväntansfull får jag byta om till morgonrock och tofflor. Jag fick svälja några piller och sedan ritades det på magen följt av fotografering. Jag skulle fotograferas naken, kände inte så avslappnat att bli fotad utan kläder. I en lyxig operationsal fick jag ligga på en brits. Emblasalvan avlägsnades bort (vilken jag strykt på hemma då jag har sprutfobi) och sömnmedel sprutades in i armen.

 

Jag vaknar upp i ett patientrum med fyra sängar, varav de andra står tomma. Det är elegantare än på sjukhus. Runt magen och höfterna har jag två sorters korsetter som pressar så hårt att jag har en aning svårare att andas än normalt. Det känns som om jag har en brutal kramp i magmusklerna men det gör inte ont. Det svider lite i det sydda såret som är sytt. Jag får genast mer smärtlindring och somnar en stund. Sköterskorna kommer mellan jämna mellanrum och ser till mig. Jag får, smörgås, Festis, te, yoghurt och banan på ett vackert silverfat. En sköterska ger mig en kräkspåse eftersom det är vanligt att man kräks efter operationen. Jag slapp som tur var det. Vill hosta men vågar inte. Har precis haft Bronkit och äter fortfarande antibiotika. Har två påsar på golvet kopplade till mig, en med urin och en med blod och sårvätska. Skönt att slippa gå upp och kissa med den här magen.

 

Ända sedan barnsben har jag haft problem med förstoppning och efter min ena graviditet var jag tvungen att åka in och spola tarmen pga en fruktansvärd förstoppning. Nu råder andra förhållanden men jag är nervös ändå. Ska ta laxerande droppar så ska det nog gå bra. Äter yoghurt och dricker te med mjölk och socker. Är så hungrig men vill inte fylla tarmarna onödigt mycket. Alla här på kliniken är supertrevliga, informativa och professionella. På kvällen får jag en blodförtunnande spruta. Jag har ju sprutförbi och har alltid haft men läkaren var inte så pjoskig. Det tog en sekund och kändes knapps. Sedan sved det en stund men det kan jag ta. Det är bara nålen som skrämmer skiten ur mig. Trots att jag är vuxen. Vet inte vad det kommer ifrån faktiskt. Min mamma var alltid lugn när det skulle tas sprutor eller blodprov.

 

Jag har fria sms på min mobil så jag smsar vänner och familj och ”facebookar” i flera timmar. Läser några skvallerblaskor som min kära man köpt åt mig. Fick en tablett att somna in på men vaknade likförbannat kl 4.00 på natten. Det är obekvämt och svårt att sova på rygg men det finns såklart inga andra alternativ.  

Dagen efter vaknar jag med ett hårt tryck under byst och i magen. Har lite tungt att andas. Det drar och molvärker i magen. Har ont i axlarna för att jag spänt mig. Jag får smärtstillande och all smärta i axeln försvinner och jag blir alldeles varm i kroppen och yr i huvudet.   

 

Dränagepåsen gömmer jag i en påse som hänger på en krok på trosan eller byxan. Jag klär på mig och sedan kommer min underbara man och hämtar mig med bil. Det togs bort 400 g hud, fettsögs 4-5 dl fett och musklerna syddes nästan ända upp. Kirurgen sa att han inte tidigare sett så delade magmuskler och att jag gått runt med dem så länge att musklerna bredvid var förkortade. De hade blivit så korta att de vertikala musklerna var svåra att få ihop. Han kunde inte lova att det skulle hålla tyvärr. Om det går upp skulle han skriva en lång remiss till något sjukhus som får göra om operationen och lägga in ett nät för bättre stabilitet. Kändes inte så kul att höra såklart. Jag måste vara försiktig och hoppas på det bästa. Det gör knappt ont på hela vistelsen på kliniken. Jag blir glatt överaskad eftersom jag var så rädd för smärtan innan operationen.

Hemma efter operationen

 

Det är skönt att komma hem men känner mig besvärad och äcklad av slangen och påsen som jag måste bära med mig och tömma en gång om dagen i ett par dagar. Samtidigt skulle det vara hemskt att samla på sig massa sårvätska som sedan vara tvungen att suga ut dem med en nål.

Jag är noga med att ta alla smärtstillande tabletterna de rätta klockslagen för att slippa ha ont. Tyvärr så blir man otroligt trött av dem så jag somnar alltid avdomnad i soffan en timme efter att jag tagit dem. Till natten så passar det ju ypperligt. Har så ont i ryggen. Försöker att inte belasta den så mycket men det är svårt då man måste gå böjd för att inte påfresta det som är sytt. I tio dagar måste min man ta blodförtunnande sprutor i mina ben. Jag ligger i sängen och håller krampaktigt i en kudde. Önskar att jag inte var så rädd för sprutor.

 

På dagarna äter jag mest flytande föda såsom soppa och Proviva men har börjat lägga till kokt ägg och keso. Har tagit laxerande droppar men tarmen har fortfarande inte kommit igång. Min man köper andra laxermedel på beställning av mig. På kvällen blir det fart. Känns avslappnande. Blir så stressad och mår dåligt av att vara förstoppad.

 

Efter fyra dagar får jag ta bort dränet. Då har jag 25 ml sårvätska per dag och det är max för att få ta bort dränet. Sköterskan klipper upp några stygn som verkar vara fastsydda runt slangen. Det känns knappt när slangen avlägsnas och går på någon sekund. Jag fick veta att jag från och med nu bara behöver ha korsettbodyn på mig så det känns otroligt befriande även om den trycker mycket den också. Sköterskan lägger om snitten och naveln. Jag ser att naveln har en del grå vävnad som ser död ut och frågar om det ska se ut så. Han tittar länge och kallar in en kirurg som försäkrar om att det kommer att bli bra.

Det kliar under korsetten men kan numera tvätta den då den andra korsetten kan verka som vikarie. Tvättar av mig med blöta handukar och tvättar håret i badkaret men längtar efter en riktig dusch. Det är fruktansvärt jobbigt att sova på rygg. Det är svårt att somna trots att jag är jättetrött på kvällen. Och på natten vaknar jag flera gånger. Sprutorna gjorde ont men nu är alla färdigtagna så det känns skönt. Om tre dagar är det återkontroll och borttagande av stygn om det finns några kvar. Jag längtar till dess. Jag är fortfarande orolig för naveln men får se vad de säger. Blir det fult eller infekterat så förväntar jag mig att de fixar till den. 

 

Nu har det gått drygt 3 veckor och jag har börjat arbeta. Första dagen gick bra men jag känner mig trött i kroppen. Naveln är fortfarande inte helt läkt men den ser fin ut. Ingen död vävnad eller så.

 

Slutligen så vill jag säga att jag känner mig så glad och lycklig att ha gjort den här operationen. Att ständigt tänka på om magen putar ut i tröjan eller om folk tittar på min mage och undrar om jag är gravid är tidsslösande och psykiskt påfrestande för att inte tala om hur jag mår när jag ser mig i spegeln. Nu kan jag fokusera på livet och allt som händer runt omkring istället för den ständigt putande magen. Jag är så lycklig att min man förstod hur viktigt det här var för mig.