Annons

Bröstförstoring, Bröstlyft - Ankarlyft Feb 2023 - Nordiska Kliniken - Stockholm Patrik Höijer - DrömBrösten

DrömBrösten's picture
DrömBrösten

2 barn, 28 år, 151 cm, 50 kg 

Bröstförstoring
Konsultation 24/01 - 23 Jan Jernbeck, Akademikliniken
Konsultation 26/01 - 23 Patrik Höijer, Nordiska Kliniken
Operation 22/02 - 23 Patrik Höijer, Nordiska Kliniken, Polytech Mesmo Anatomiska MP 320cc
Strl före op: 65D
Strl efter op:  ?

Läkare Terapeut: 
OP-datum: 
Wednesday, 22 February, 2023

"Vad håller jag på med?" var min huvudtanke dagen innan operationen. Jag hade inte kunnat sova bra på en vecka. Låg bara och grät, darrandes. Jag hade funderat på att operera brösten i flera år, men nu kändes det plötsligt som om jag var på väg att göra illa dem. Jag minns när de började växa. Jag brukade känna på dem för att undersöka, försökte föreställa mig hur stora de skulle bli, hur de skulle se ut när jag blir vuxen. De såg så fina ut och var en av de sakerna jag inte hade komplex över. Och nu ska de skäras. De ska skäras för att jag i åldern som jag teoretiskt borde känna mig som snyggast känner mig som en gammal gumma, med två tomma hängande hudpåsar. Jag är så rädd, men vet att det måste göras. Gör jag inte det kommer jag ångra det och fortsätta fundera på det. De kommer inte bli bättre av sig själva, de kan bara hänga mer och mer. Så det måste göras.

Jag förberedde massa matlådor för barnen veckan innan operationen. Den skulle bli den 15:e februari, men jag blev förkyld och Kliniken tyckte att den i så fall borde skjutas upp. Ironiskt, det första datumet jag fick som förslag (på en annan klinik) var den 22:a februari, men på NK kunde jag opereras redan den 15:e och så blir det den 22:a ändå. Det var som ett slag i huvudet, jag kände plötsligt att operationen inte skulle bli av alls, att det säkert skulle dyka upp ännu fler hinder. Inför den 15:e försökte jag att dricka minst 3 glas vatten varje dag, öva på att sova på ryggen, äta nyttigt, fixa allt, grät konstant...Nu orkade jag inte längre.

Två dagar innan köpte jag alla mediciner samt Descutan. Dan innan tog jag på mina favoritkläder för att bli på bra humör, tvättade allt möjligt (även handväskan), diskade, fyllde på kylskåpet. Jag var dock lite dum. Jag steg upp tidigt för att hinna tvätta och torka allt och bli tillräckligt sömnig för att lyckas somna tidigare än vanligt, men så var tvättstugan upptagen. Jag borde ha stigit upp sent istället.

Operationsdagen
Jag kan inte säga vilken tid jag steg upp, för att jag lyckades inte somna alls. Jag la mig runt kl. 1-2, tänkte vakna kl. 7, men fortfarande vid 5 låg jag vaken, så jag började titta på tv med min sambo istället. Sen tog jag den andra Descutan-duschen, tog på mig snygga kläder för att inte va så rädd och så åkte vi. Strax innan 8:00 var jag på plats. Receptionisten hänvisade mig direkt till väntrummet, där jag fick byta om till en fin grå morgonrock och vita tofflor och lämna mina saker i ett skåp. Sen kom en sjuksköterska, vägde mig och gåv mig tabletter - Targiniq, Alvedon och en till som jag inte minns namnet på. Jag kände mig inte lika nervös som igår, men började ändå gråta när narkosläkaren Ove kom. Han berättade hur narkosen skulle gå till, lyssnade på mina oroliga tankar och försökte lugna mig. Jag måste säga att han lyckades faktiskt. Jag var fortfarande rädd, men när han sa att narkosen var något mycket bättre än sederande medel och lokalbedövning som jag fick vid en annan operation, att jag skulle visst kunna andas själv under operationen, att jag inte alls skulle vara nära döden och att narkosmedlet skulle vara borta ur kroppen redan 10-15 min efter operationen tänkte jag "Jaha? Det låter ju inte alls så farligt som jag trodde." Efter att han hade gått kom kirurgen Patrik Höijer. Vi gick till hans rum där han fotade mina bröst, mätte och ritade på dem samt upprepade några saker som vi pratade om via mejl. Två dagar innan hade jag skrivit till honom att jag ville byta till hög profil, men nu sa han att han inte var säker om han hade den i den storleken, att Mesmo MP putade ut lika mycket som Motivas Full Profil och att vi kunde byta från 280 till 320cc. Jag gick med på det, vilket jag ångrar lite nu, för mellanprofil är ju breda och jag är orolig att de kan bli för breda. Ångrar dock inte att jag tog större. Och så går det ju inte att förutse hur de kommer att se ut ännu iom att de kommer förändras mycket närmaste månaderna, så vi får se. Än så länge ser de bra ut.
Det kändes lite stressigt i rummet, allt gick så snabbt och strax stod Ove bredvid mig och tog mig till operationssalen. Jag fick ta av mig tofflorna och lägga mig på operationsbordet med morgonrocken som filt. Det var musik på. En sjuksköterska hälsade på mig och mätte mitt blodtryck. Ove stack mig med ett nål och började spruta in narkosmedlet. Jag var förvånad över hur snabbt allt gick till.
De flesta berättar att de fick räkna till tre, men jag fick istället tänka på något trevligt och berätta om det. Jag hann säga att jag älskade min sambo och mina barn och sen sov jag. Känslan av att somna var helt annorlunda än jag trodde. Jag kände mig inte alls hög, utan allt började se mer och mer otydligt ut, som ett foto som inte blev skarpt. Verkligen inte ett dugg läskigt! Och det säger jag som var såpass orolig för narkosen att jag till och med funderade på att åka utomlands för att bli opererad i lokalbedövning och sköt upp operationen i flera år pga rädslan. Så ni som är oroliga - var inte det! De är verkligen proffsiga på NK.
"Strax efter" (det kändes så) att ha somnat vaknade jag på uppvaket. Klockan var kort efter 11. En sjuksköterska sa att operationen hade gått bra och jag frågade "Är den redan över?". Jag vet att de väckte mig inne i operationssalen, men det minns jag inte. Jag måste dock ha sagt nånting om att jag inte hade sovit alls förra natten, för att sjuksköterskan sa "Nu får du äntligen sova, du som inte fick så mycket sömn innan" 😅 Jag hade ont, pep av smärtan och bad av mer smärtstillande, vilket jag fick. Sen behövde jag be om det några gånger till - jag har ganska låg smärttröskel. Trots allt kände jag mig förvånansvärt pigg, så jag bad om fika direkt. Det blev en macka med ost, kalkonskinka, paprika och gurka, en yoghurt med granola och blåbär, te, saft, vatten, en kexchoklad och en bit mörkchoklad. Jag hade svårt att sätta mig. Plötsligt när jag drack lite te började jag kräkas. Jag kräktes sammanlagt 5 ggr på uppvaket :/ Det var inte så att jag mådde illa. Varje gång jag ställde mig upp eller gick en bit behövde jag plötsligt kräkas. Vissa hade det värre - en tjej som låg nånstans nära svimmade.
Ibland berättar folk att de fick en känsla av att personalen ville få dem därifrån så snabbt som möjligt. Det blev verkligen inte så i mitt fall. Tvärtom, ibland kände jag mig lite bortglömd. Kort innan kl. 15 frågade jag om jag fick gå kissa, för att jag ville åka hem. Det gick bra, men jag kräktes på toaletten också. Efteråt ringde jag min sambo och bad om att han skulle hämta mig. Det gjorde han och jag är så glad över att ha fått hans hjälp! Vet inte hur folk som tar sig hem på egen hand lyckas med det. Det var svårt att ta på jackan, att gå, att sätta mig in i bilen...
Jag trodde inte jag skulle känna mig så handikappad. Nu är jag hemma och har svårt att ta på mig byxor efter toabesök (det går bättre om man drar en sida åt gången, inte använder båda armarna samtidigt, märkte jag), trycka på pumptvålen (där är det bättre att använda båda armarna samtidigt), lyfta upp vattenkokaren eller öppna dörren. Att sätta sig, ställa sig upp, ändra positionen lite är helt hemskt! Att ta hjälp av ryggen funkar inte - får då ont i hela kroppen. Min sambo lyften mig när jag vill sitta. Det är till och med svårt att sträcka armen till nattduksbordet för att dricka vatten.
Vill så gärna lägga mig på sidan...Tack å lov är det dock inte svårt att somna, för att jag är så trött.

Dag 2
Mår mycket bättre. Det sägs att andra dagen brukar vara värre, men än så länge än den helt ok. Brösten är fortfarande jättesvullna såklart, men jag har inte lika mycket ont som igår och det känns inte längre som om de skulle explodera strax. Eller kanske vande jag mig vid känslan?
Det gör fortfarande ont att ställa mig upp och göra saker, men jag lyckades gå på en 40-minuters promenad.
Jag är inte lika trött längre, mår inte illa och - vad förvånar mig mest - behöver inte ens ta starka smärtstillande. Jag har klarat mig på bara Alvedon hela dan. Innan läggdags tänker jag dock ta en långtidsverkande tablett. Bara för säkerhetsskull, för att inte vakna av smärtan - man vet ju aldrig.

Dag 3
Vaknade efter typ 10-timmars sömn. Har inte ont längre. Jag känner trycket såklart och brösten ser ut att vilja spränga min bröstkorg igen. De verkar inte nå ända till nyckelbenet, de ÄR vid nyckelbenet. Annars känns det dock ok. Min sambo hjälpte mig att tvätta håret. Det gör inte lika ont att ställa mig upp längre. Snart ska jag ta en promenad. Längtar efter att få gå till jobbet igen. Sitter och tittar på tv, har diskat lite. Det är såååå tråkigt att sitta ensam hemma! Särskilt när man inte får överanstränga sig.

Dag 4
Inte så många förändringar. Tog inga smärtstillande idag (inte ens Alvedon), det behövdes inte. Känner bara tryck över brösten, som om nån hade hållit om min bröstkorg. Rörelserna är fortsatt begränsade, kan inte ta på en tröja själv, behöver hjälp i duschen, har svårt att sätta mig. Måste dock säga att jag är helt chockad över att återhämtningen har gått så snabbt.

Så hur kan jag summera hela upplevelsen? Operationen var inte ett dugg läskig! Man märker verkligen inte ens när man somnar och plötsligt är allt klart. Narkosläkaren är den bästa möjliga.
Personalen var väldigt professionell, de svarade på alla möjliga frågor, särskilt kirurgen Patrik Höijer för vilken jobbet verkar vara hela livet. I framtiden när jag vill operera något annat tänker jag gå till honom igen.
Återhämtningen går finfint, jag har inte ont och är nöjd över bröstens utseende. Det känns som att drömmen blev uppfylld.

Några tips: försök äta mycket proteinrik mat, särskilt sådan som innehåller kollagen. Lever, oxsvans, långkokt buljong är några bra exempel. Drick mycket vatten och godis.
Första dagen är hemsk, så be någon att hämta dig från Kliniken och vara till hjälp under natten.

2023, March 1 - 18:39
Moojs
Moojs's picture
Offline
Last seen: 8 months 3 weeks ago
Silver
Joined: 2023-02-20 12:44

Tack för din ärliga och fina berättelse :) Så glad för din skull att du blev nöjd :) För mig är det dags på Tisdag - GALET nervös :( Men det kommer säkert gå bra :) Önskar dig all lycka till med dina nya bröst!

2023, March 1 - 23:17
DrömBrösten
DrömBrösten's picture
Offline
Last seen: 11 months 3 weeks ago
Silver
Joined: 2023-01-04 01:31

Tack, Moojs :) Lycka till du med!
Var ska du opereras?

2023, March 2 - 18:51
Bridetobe
Bridetobe's picture
Offline
Last seen: 4 months 3 weeks ago
Silver
Joined: 2022-08-09 18:46

Tack för din berättelse! Känner mig lite lugnare över narkosen nu!

Annons
2023, March 6 - 10:50
heyholedtsgo
heyholedtsgo's picture
Offline
Last seen: 7 months 1 week ago
Brons
Joined: 2023-01-19 20:00

tack, tack, tack för din berättelse! sådana här ärliga/detaljrika är de som hjälper mig mest inför min operation. ska inte ljuga när jag säger att det där om att du kräktes 5 gånger skrämmer livet ur mig... har spyfobi :/

2023, March 7 - 18:23
1xxx1
1xxx1's picture
Offline
Last seen: 4 months 2 weeks ago
Silver
Joined: 2021-03-19 09:16

Tack för att du delar din berättelse, så intressant att läsa hur du kände dig samma och efterföljande dagar. Hoppas din läkning går bra och du mår bättre och bättre för varje dag.

2023, March 16 - 02:39
DrömBrösten
DrömBrösten's picture
Offline
Last seen: 11 months 3 weeks ago
Silver
Joined: 2023-01-04 01:31

Tack, tjejer :) Jag mår helt bra nu, brösten känns redan som en del av min kropp.
Hoppas det har gått/kommer gå bra för er också!

Annons
2023, October 23 - 16:09
Therese_S
Therese_S's picture
Offline
Last seen: 1 week 1 day ago
Silver
Joined: 2023-08-03 18:12

Tack för din berättelse. Nu känner jag mig lugnare inför narkosen som ju alltid känns lite olustig.
Ska också opereras på nordiska av Patrik i december. Bokat buss hem (tar 5 timmar att åka hem) till 6 timmar efter operationen. Hoppas det inte är för optimistiskt av mig. Har iaf med mig en kompis som bär min väska och kan serva mig.

Annons
Annons

Nya operationsberättelser

Annons