Johan Thorfinn

Hej!

Jag förstår att det här känns trist. En bröstoperation handlar inte bara om milliliter och mått, utan också om en målbild man har haft med sig in i operationen. Om man efteråt känner att resultatet inte motsvarar den bilden kan det bli påfrestande, även om operationen i sig har läkt normalt.

Rent medicinskt är det ofta möjligt att byta implantat efter ungefär fyra till sex månader, förutsatt att läkningen varit okomplicerad. Det betyder däremot inte alltid att det är klokt att bestämma sig för ett byte så tidigt. Efter en bröstförstoring med lyft förändras brösten ytterligare under en tid . Svullnaden går ned, implantaten sätter sig, ärren mognar och man vänjer sig också gradvis vid den nya kroppen. Den första känslan man har efter en operation kan ibland ändras med tiden, åt båda håll.

Med det sagt ska man inte heller bortförklara en tydlig upplevelse av att man valt för liten volym. Om känslan finns kvar över tid är det rimligt att boka en ny konsultation och gå igenom detta ordentligt.

Du kan absolut vända dig till en annan klinik för en bedömning. Det finns inget som säger att samma klinik måste göra en eventuell ny operation. Samtidigt kan det ibland vara praktiskt att börja med den klinik som opererat dig, eftersom de känner till din utgångspunkt, operationen och vad som diskuterades inför ingreppet. Om du däremot känner att du inte riktigt vågade uttrycka vad du ville vid första processen, kan det vara värdefullt att få en ny bedömning någon annanstans där du känner dig helt fri att prova storlekar och formulera dina önskemål tydligt.

Prismässigt kan det skilja sig en del eftersom många kliniker ger rabatter på implantatbyten för egna patienter. Om ett implantatbyte görs på samma klinik som den första operationen kan det ibland bli ett annat upplägg än om man kommer som ny patient till en ny klinik. En ny klinik behöver ofta betrakta det som en ny operation, med egen konsultation, operationsplanering, implantat, narkos och eftervård. Om det bara handlar om ett implantatbyte är det vanligtvis mindre omfattande än en första operation med både lyft och implantat, men om fickan behöver ändras eller lyftet behöver korrigeras kan ingreppet bli mer omfattande igen. Därför går det inte att säga en generell kostnad utan undersökning.

När det gäller storlek brukar man också behöva tänka lite praktiskt. En liten ökning i implantatvolym kan kännas viktig på pappret men göra ganska liten skillnad när implantaten väl sitter i kroppen. Om man ska känna en tydlig skillnad brukar jag ofta resonera att man behöver gå upp åtminstone cirka 30 procent. Från 405 ml innebär det teoretiskt att man hamnar omkring 525 ml, alltså ungefär 500–550 ml eller mer beroende på implantatmodell och mått.

Med dina kroppsmått är det att betrakta som ett stort implantat. Det betyder inte automatiskt att det är fel, men det är något man bör tänka igenom noga. Större implantat innebär mer vikt och mer belastning på hud, ärr och bröstvävnad. Det kan på sikt öka risken för att vävnaderna tänjs, att brösten sjunker, att implantatkanter syns eller känns mer, att ojämnheter blir tydligare eller att man längre fram behöver ytterligare kirurgi. Det är inte sagt för att skrämma, utan för att väga din önskan om större volym mot de konsekvenser som mycket stora implantat kan ha över tid.

Mitt råd är därför att du bokar en uppföljning och är väldigt tydlig med det du skriver här: att du önskade återskapa en tidigare volym och att du upplever att ni inte landade där. Be att få prova större storlekar i lugn och ro, gärna även med diskussion om implantatets bredd, profil och hur ett större implantat skulle påverka just ditt lyft och din vävnad. Om du inte känner dig trygg i den dialogen är en second opinion helt rimlig.

Det viktigaste är inte att byta så snabbt som möjligt, utan att nästa beslut blir mer genomtänkt än det första kändes för dig.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Först och främst: jag tror att jag kan säga att alla plastikkirurger som arbetar med estetisk kirurgi har som sitt yttersta mål att det resultat som blir efter en operation ska bli bra. Sen kan det i vissa fall bli så att man ändå inte når hela vägen fram. Hur detta ska hanteras måste avgöras från fall till fall, men jag tror även här att alla plastikkirurger har en målsättning att patienten ändå efter en korrigering ska vara nöjd på så sätt att man känner att det blev så bra som möjligt och att man har gjort så gott man kan utifrån de förutsättningar som finns.

Det är svårt att svara säkert på hur vanligt olika upplägg är, eftersom det inte finns något objektivt sätt att jämföra klinikers olika policy när det gäller korrigeringar. Det viktiga är egentligen inte bara vad som är vanligast, utan att man som patient får tydlig information innan operationen om vad som gäller om resultatet senare behöver diskuteras eller eventuellt korrigeras.

Många kliniker har någon form av tidsgräns för när en korrigering kan bedömas som kostnadsfri. Det är därför viktigt att höra av sig till kliniken/kirurgen inom den tiden om man har frågor om resultatet.

Det kan också finnas villkor kring vad som räknas som en korrigering, vad som räknas som en ny operation, och vilka kostnader som i så fall ingår. En del kliniker skiljer till exempel på själva kirurgens arbete och andra kostnader, som operationssal, narkosläkare, narkossköterska, läkemedel och uppvakning. Därför kan en mindre korrigering i lokalbedövning ibland erbjudas utan kostnad, medan en korrigering som kräver narkos innebär att patienten får betala en självkostnad. Det behöver inte automatiskt vara orimligt, men det bör vara tydligt förklarat i förväg.

Vissa kliniker erbjuder också extra försäkringar eller trygghetspaket för problem som kan uppstå efteråt. Även sådana upplägg har villkor, precis som andra försäkringar, och det är viktigt att ta reda på vad de faktiskt omfattar. En försäkring eller garanti har dessutom bara praktisk betydelse om kliniken och ansvarig kirurg finns kvar och är tillgängliga när man behöver använda den.

När det gäller själva korrigeringen behöver man också skilja på missnöje, komplikation och ett resultat som ligger inom ett normalt spann. Ibland kan en patient känna att målet inte har uppnåtts därför att förväntningarna från början inte stämde helt med vad som faktiskt var möjligt att uppnå. I andra fall finns det en tydlig asymmetri, ojämnhet eller annan sak som faktiskt kan vara rimlig att korrigera.

En korrigering måste också vara medicinskt och kirurgiskt motiverad. Även en liten operation innebär en ny läkningsprocess och därmed risk för infektion, ärrproblem, ojämnheter eller att läkningen inte blir som man tänkt. Därför har plastikkirurgen också ett ansvar att inte göra en ny operation bara för att “göra något”, om man inte tror att åtgärden har goda förutsättningar att förbättra situationen. Då utsätter man sin patient för en risk i onödan, och dessutom bygger man upp en förväntan på en förbättring som sannolikt uteblir.

Samtidigt tycker jag att man som patient ska kunna känna sig trygg med att ta upp frågan om resultatet. Om du inte är nöjd bör du gå tillbaka till din opererande plastikkirurg och be om en tydlig genomgång: vad är det man ser, går det att korrigera, vilken typ av bedövning krävs, vad ingår i klinikens ansvar och varför uppstår i så fall en kostnad?

Min uppfattning är att många större och etablerade kliniker försöker vara generösa med korrigeringar inom en viss tid efter operationen, men exakt hur generöst upplägget är varierar. Det är sannolikt också vanligt att man kan frångå regler och policys i enskilda fall. På min klinik har vi t ex ett åtagande om korrigering inom ett år för vissa ingrepp i lokalbedövning men vi genomför ändå korrigeringar kostnadsfritt i narkos om det anses vara motiverat.

Om du inte känner dig nöjd med förklaringen du får finns alltid möjligheten att söka en second opinion. Då är det ofta klokt att berätta det för den opererande kirurgen och be om journaluppgifter och operationsinformation, så att den som gör den andra bedömningen får ett så korrekt underlag som möjligt.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Jag förstår verkligen frågan. Om man går till en klinik för att diskutera en fettsugning och sedan får ett förslag på en mer omfattande behandling som dessutom gör ingreppet betydligt dyrare, är det rimligt att fundera över om det verkligen behövs.

Det korta svaret är att hudsammandragande behandling efter fettsugning vanligtvis inte är nödvändigt. Däremot kan det i många fall vara ett sätt att optimera resultatet. Jag har på min klinik skaffat Quantum som är en del av IgniteRF-plattformen. Jag är nöjd.

För att resonera om det här behöver man förstå hur en fettsugning fungerar.

Resultatet efter en fettsugning beror inte bara på hur jämnt fettet tas bort, utan också på hur väl huden drar ihop sig efteråt. Den förmågan varierar mycket mellan olika personer.

Hudens elasticitet påverkas bland annat av ålder, tidigare viktpendling, graviditeter, hormonella förändringar och genetiska faktorer. Hudbristningar kan vara ett tecken på att huden har sämre elasticitet. Generellt har en 20-åring ofta bättre förutsättningar för hudsammandragning än en person i 40-årsåldern, men åldern ensam avgör inte. Det finns 40-åringar med bra hudkvalitet och yngre patienter med sämre hudelasticitet.

Så måste man göra huduppstramning i samband med fettsugning? Nej, definitivt inte. Kan det vara ett bra tillägg? Ja, i många fall tycker jag det, särskilt om huden bedöms ha nedsatt förmåga att dra ihop sig eller om man vill försöka förbättra förutsättningarna för ett jämnare och stramare slutresultat.

Quantum är en radiofrekvensteknik. Förenklat kan man säga att man värmer upp vävnaden kontrollerat under huden, vilket leder till en läkningsprocess där vävnaden gradvis blir stramare. Det är alltså inte i första hand något man ser fullt ut direkt på operationsbordet, utan en effekt som utvecklas under läkningstiden. Renuvion har jag ingen personlig erfarenhet av men den metoden bygger på samma princip, dvs att skapa en kontrollerad uppvärmning punktvis.

I enstaka fall kan sådan huduppstramning också användas utan fettsugning, om problemet framför allt är lös eller slapp hud och det inte finns så mycket fett att ta bort. Men ofta diskuteras det just som ett tillägg i samband med fettsugning.

Det är också bra att förstå att modern fettsugning inte alltid är samma sak som en enkel, traditionell fettsugning. På många kliniker används till exempel power-assisted liposuction, alltså ett motordrivet handtag där fettsugningskanylen rör sig snabbt fram och tillbaka för att underlätta ett jämnt arbete. I vissa fall används även Vaser, där ultraljud hjälper till att mjuka upp fettet innan det sugs ut. Sen jag skaffade Vaser på min klinik för några år sedan så använder vi den standardmässigt på i princip alla fettsugningar. Idag skulle jag ha svårt att tänka mig att vara utan den.

Huduppstramning med energi typ Quantum är ytterligare ett verktyg i den arsenalen, men det betyder inte att alla patienter behöver alla tekniker.

För att svara på frågan om det bara är en gimmick eller merförsäljning: nej, så skulle jag inte se det. Det är en metod som kan tillföra något när den används på rätt patient och av rätt skäl. Däremot ska den inte presenteras som något som alltid är nödvändigt. Det avgörande är om just din hud, ditt utgångsläge och ditt mål gör att tillägget är rimligt.

Det som kan vara bra att förstå när det kommer till prissättning av operationer är att teknologier såsom till exempel Quantum och Vaser innebär stora investeringar i maskinen, extra kostnader för engångsmaterial samt mer tid i operationssalen, och det är därför som det måste bli en tilläggskostnad. En klinik som enbart erbjuder traditionell fettsugning med enklare utrustning kan konkurrera med ett lägre pris, men de har å andra sidan inte samma möjligheter till individanpassade behandlingar.

Om priset nästan fördubblas är det fullt rimligt att be kirurgen förklara varför behandlingen föreslås i ditt fall: vad man ser i din hudkvalitet, vilken förbättring man realistiskt hoppas uppnå och vad alternativet är om man bara gör fettsugning på ett traditionellt sätt. Då blir det lättare att förstå om det är ett genomtänkt medicinskt tillägg eller något som mest känns som en extra produkt på fakturan. I slutänden är det sedan du själv som avgör.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Din oro är helt rimlig. Klitoris och området runt klitorishuvan är mycket känsligt, och därför tycker jag att man inte ska se klitorishuvplastik som ett “litet tillägg” som bara görs av estetiska skäl utan en noggrann plan.

En klitorishuvplastik innebär normalt att man tar bort eller formar om överskott av hudveck runt klitorishuvan, inte att man opererar i själva klitoris. När ingreppet görs försiktigt, ytligt och med god anatomisk förståelse brukar risken för bestående känselförlust vara låg. Men den är inte noll. Det finns en vetenskaplig studie från 2015 på 37 patienter som specifikt undersökte känselproblem efter klitorishood-operation, och de kunde inte påvisa några statistiska skillnader (författarna heter Placik & Arkins, och den är publicerad i tidskriften Plastic & Reconstructive Surgery). Jag tycker därför inte att man kan uttala sig om hur många procent risken är. För egen del har jag inte stött på problemet med långvarig, permanent känselnedsättning hos någon av de patienter som vi har haft.
Men möjliga problem är till exempel minskad känsel, ökad känslighet, ärrstramhet, obehag vid beröring eller att för mycket hud tas bort. Just överkorrektion är något man ska vara särskilt försiktig med, eftersom det kan vara svårt att rätta till. Överkorrektion kan leda till att klitorisvävnaden blir för mycket exponerad och att det känns obehaglig med skav etc.

Jämfört med en vanlig blygdläppsförminskning ligger klitorishuvplastik närmare de mest känsliga strukturerna. Det betyder inte automatiskt att den är farligare, men den är mer tekniskt känslig och kräver större försiktighet. En bra princip är att hellre göra lite för lite än för mycket.

Det finns, såvitt jag känner till, ingen separat svensk utbildning för klitorishuvplastik eller ens för intimkirurgi. Däremot bör kirurgen ha tydlig erfarenhet av intimkirurgi och kunna förklara exakt vad som ska tas bort, vad som ska lämnas orört, hur känseln skyddas och vilka risker som finns. Det är också rimligt att fråga hur ofta kirurgen gör kombinationen blygdläppsförminskning och klitorishuvplastik, och hur komplikationer hanteras.

Ett gott tecken är om kirurgen inte försöker sälja in ingreppet, utan också kan säga när man bör avstå eller göra en mer begränsad korrigering. Om du känner dig osäker är det helt rimligt att be om ett nytt samtal, eller en second opinion, innan du bestämmer dig.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi
Plastikakademin

Linköping

Hej!

Det är en bra fråga. Preservé har fått mycket uppmärksamhet den senaste tiden, och det är lätt att få intrycket att det är en helt ny typ av implantat. Det är det egentligen inte. Preservé är framför allt en operationsmetod där implantatet placeras framför bröstmuskeln genom ett relativt kort snitt, med målsättningen att påverka vävnaderna så lite som möjligt.

Implantatet som används är Motiva Ergonomix2. Det är ett mjukt silikonimplantat som är utformat för att ändra form något beroende på kroppsläge. När man står upp blir det något mer droppformat, medan det blir rundare när man ligger ner. Tanken är att implantatet ska följa kroppsrörelser och den egna vävnaden mer naturligt.

Vilka passar då bäst för Preservé? Enligt min uppfattning är det framför allt patienter som önskar en måttlig förstoring, vanligtvis upp till omkring 280-300 ml, som har tillräckligt med egen bröstvävnad för att täcka implantatet och som vill undvika att bröstmuskeln påverkas. Metoden kan också vara bra för personer med en aktiv livsstil eller för den som vill ha ett kortare ärr. Eftersom vävnaderna sannolikt påverkas mindre finns det också skäl att tro att implantatet kan bli mer stabilt över tid, men där behövs fortfarande längre uppföljning innan man kan dra säkra slutsatser.

Preservé passar däremot inte alla. Om man önskar större implantat, har mycket tunn egen vävnad, nedsatt hudelasticitet eller ett större hudöverskott är andra metoder ofta mer lämpliga. I de situationerna kan placering bakom bröstmuskeln och/eller ett traditionellt bröstlyft ibland ge bättre förutsättningar för ett bra och hållbart resultat.

Vi ska också komma ihåg att bara för att det finns en möjlighet att lägga in mjuka implantat med den här ”ballongmetoden” som Preservé innebär, så betyder inte det att de mer traditionella metoderna eller annat såsom t ex att gå via armhålan plötsligt har blivit dåliga. Man ska därför inte känna det som ett nederlag om man inte är en lämplig kandidat för Preservé även om man skulle vilja, eller som att man får en dålig bröstförstoring bara för att man blir opererad på det traditionella sättet.

Det är också viktigt att komma ihåg att Preservé inte är det enda sättet att lägga ett implantat framför bröstmuskeln. Det finns andra mjuka implantat som också fungerar väl framför bröstmuskeln, och valet handlar därför inte bara om implantatet utan minst lika mycket om patientens anatomi och vilka förutsättningar som finns.

Jag har många patienter som frågar om Preservé, och min egen erfarenhet är att jag gillar Preservé och tycker att metoden fungerar bra hos rätt patient. Samtidigt ser jag den inte som en universallösning. Precis som med all plastikkirurgi handlar det om att välja rätt metod till rätt patient, snarare än att en metod skulle vara bäst för alla.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej! Det här är en typ av fråga som, när den ställs, oftast kommer från media och journalister. Det är bra att media intresserar sig för den här typen av frågeställningar, eftersom vi i branschen tycker att det är viktigt att vi har en seriös diskussion om den här typen av frågor. Självklart kan man även som privatperson och patient ha den här typen av funderingar, och därför är jag glad att du tar upp detta.

Det här är en typ av fråga som, när den ställs, oftast kommer från media och journalister.

Jag kan förstås bara svara för hur jag själv arbetar, men jag vill tro att de flesta specialister i plastikkirurgi resonerar på ett liknande sätt.

En plastikkirurgisk konsultation är inte i första hand ett beställningsarbete där patienten väljer en förändring på samma sätt som en frisyr eller en tatuering. Patientens önskemål är alltid viktiga, men det första vi behöver bedöma är vad som är medicinskt säkert, tekniskt möjligt och rimligt att genomföra.

Det innebär att man ibland säger nej. Det kan vara om ingreppet innebär en orimligt hög risk, om vävnaderna inte klarar det önskade resultatet, om förväntningarna inte går att uppfylla eller om ytterligare kirurgi sannolikt skulle försämra situationen snarare än förbättra den. Det handlar alltså inte främst om att kirurgen ska avgöra vad som är estetiskt rätt eller fel. Om vi i alltför hög grad skulle låta vår egen smak styra vad som är acceptabelt, skulle vi också gå utanför vårt uppdrag.

Samtidigt finns det förstås en gräns. Om önskemålet är så extremt att det inte är medicinskt gångbart eller om det finns tecken på att en operation inte skulle hjälpa patienten på ett rimligt sätt, behöver man avråda. Ibland kan det också vara klokt att avvakta och låta patienten fundera vidare innan något beslut fattas.

Min erfarenhet är dock att de allra flesta som söker till en plastikkirurgisk klinik är vanliga människor med vanliga och realistiska önskemål. De söker sällan extrema ideal. Ofta handlar det snarare om att minska ett besvär, återställa något efter graviditet, viktnedgång eller sjukdom, eller att förbättra något som påverkar självkänslan och livskvaliteten.

Här tycker jag också att medier och journalistik ibland kan ge en sned bild. Extrema önskemål och ovanliga fall får naturligt nog större uppmärksamhet än de många vardagliga konsultationer där en patient har ett genomtänkt och rimligt mål. Det kan skapa en föreställning om att estetisk plastikkirurgi främst handlar om jakt på extrema skönhetsideal, medan verkligheten oftast är betydligt mer nyanserad.

Säkerheten och den medicinska bedömningen måste alltid komma först. Därefter försöker man tillsammans hitta en lösning som ligger så nära patientens önskemål som möjligt, utan att lova något som inte går att uppnå.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Plastikakademin, Linköping

Hej! Det här är en intressant fråga. Faktum är att det antagligen finns nästan lika många sätt att skapa en navel vid en bukplastik som det finns plastikkirurger. När jag var i början av min karriär och ville fördjupa mig i ämnet hittade jag till och med en hel bok som enbart handlade om navelrekonstruktion.

Min slutsats efter många års erfarenhet är att det inte finns en enda teknik som är bäst för alla. Om det hade gjort det hade vi alla använt samma metod. Den kirurgiska tekniken behöver anpassas efter patientens förutsättningar, och det är också dessa förutsättningar som i stor utsträckning påverkar hur slutresultatet blir.

En navel kan från början vara djup eller grund, smal eller bred, och det påverkar vad som är möjligt att åstadkomma. Dessutom är huden inne i naveln ofta något mörkare än huden som hamnar runt omkring naveln när man har gjort bukplastiken. Efter en bukplastik kan därför färgskillnaden ibland bli tydlig, vilket gör att naveln ser mer markerad ut än före operationen.

Även ärret runt naveln har stor betydelse. Den kirurgiska tekniken som används spelar roll, men också hur just du läker. En del personer har en större benägenhet att bilda tjockare eller mer synliga ärr, och en ytlig sårinfektion kan också påverka läkningen.

Kirurgens mål är vanligtvis att placera ärret så nära den naturliga kanten av naveln som möjligt, att skapa ett lagom djup och att forma vävnaden runt naveln så att övergången ser naturlig ut. Hur mycket man kan göra beror dock alltid på den enskilda patientens anatomi.

Naveln kan verka som en liten detalj, men den har stor betydelse för helhetsintrycket efter en bukplastik. Att utveckla detta är en av de saker som gör mitt jobb så intressant; att ständigt leta efter nya, bättre lösningar och att aldrig luta mig tillbaka och känna mig fullärd.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej! Du sätter fingret på något som är vanligt. Många kvinnor har besvär från underlivet men drar sig för att söka hjälp eftersom både samtalet och undersökningen kan kännas utlämnande. Det finns ingen anledning att skämmas för det, och vi som arbetar med intimkirurgi är vana vid att möta patienter som känner precis så.

En konsultation börjar normalt med ett samtal där du får beskriva dina besvär, vad du önskar få hjälp med och vad du hoppas kunna uppnå. Man går också igenom din hälsa, eventuella sjukdomar, eventuella kontakter med gynekologer, läkemedel, allergier, tidigare operationer och eventuella förlossningar.

För att kunna bedöma vilken behandling som kan vara lämplig behövs vanligtvis även en gynekologisk undersökning. Den ska göras lugnt och respektfullt, och du kan när som helst be att man stannar upp. Berätta gärna redan vid bokningen eller i början av besöket att du tycker att situationen känns svår, så att undersökningen kan anpassas efter dig.

Hos oss är det inga problem att ha med en närstående vid samtalet och/eller undersökningen, och vi kan också ordna så att vi har en extra personal närvarande om man känner att det skulle vara ett stöd. Efter undersökningen går vi igenom vad jag har sett under undersökningen, vilka möjligheter som finns, förväntat resultat och risker. Du bestämmer sedan själv om du vill gå vidare.

Besöket och journalen omfattas av samma sekretess och tystnadsplikt som annan hälso- och sjukvård. Du är alltså helt trygg med att dina uppgifter och besök behandlas med diskretion, vilket enligt lag gäller alla vårdgivare.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej och tack för en bra fråga. Det här är något som många män funderar över, särskilt när bröstet inte minskar trots träning och låg fettmängd i övrigt.

Det går att få en viss uppfattning själv, men inte att avgöra helt säkert i spegeln. Om man är relativt slank men ändå har en fast, tydligt avgränsad vävnad som putar bakom vårtgården talar det mer för en större andel körtelvävnad. Fett brukar kännas mjukare och vara mer jämnt fördelat över bröstkorgen. De flesta har dock en blandning av båda.

Valet av metod beror därför på hur mycket som är fett, körtelvävnad och eventuellt hudöverskott. Fettsugning är ofta ett första steg. När man pratar om ”fettsugning” så är det viktigt att man som patient förstår att det har hänt mycket på teknologifronten de senaste åren, och att man därför tar reda på vad just den klinik man vänder sig till använder för metoder.

Fettsugningen kan nämligen kombineras med tekniker som underlättar fettsugningen och sedan hjälper huden att dra ihop sig vilket vi ofta gör genom att först mjuka upp vävnaderna med VASER (ultraltraljud) och efter fettsugningen göra en huduppstramming med QuantumRF (radiofrekvens). Om en fast körtelvävnad trots detta finns kvar bakom vårtgården kan den ofta tas bort genom ett mindre snitt i kanten av vårtgården. Vid ett stort hudöverskott kan man dock behöva göra ett mer omfattande ingrepp.

En undersökning hos en plastikkirurg är ofta vad som krävs för att få en så bra uppfattning som möjligt och välja den mest lämpliga metoden. Vi använder också på vissa patienter ultraljud för som ett komplement om det är svårt med en vanlig undersökning ”med händerna”.

VIKTIGT: Om förändringen är nytillkommen, ensidig eller förenad med en knöl, smärta eller vätska från bröstvårtan bör man först kontakta vårdcentralen för medicinsk bedömning.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Det är en mycket bra fråga, och inte helt ovanlig. Därför fint att du tar upp den här - tack för det.

Ja, det går att operera även om man fortfarande går ner i vikt. Däremot blir resultatet i de allra flesta fall bättre om man först har nått sin målvikt och vikten har varit stabil under ungefär sex månader.

Det gäller oavsett om man tar bort överskottshud genom exempelvis bukplastik, armplastik eller lårplastik, eller om man kombinerar fettsugning med huduppstramande tekniker som QuantumRF eller Renuvion. Om huden fortsätter att förändras efter operationen i samband med en pågående viktnedgång blir det svårare att uppnå ett så bra och långvarigt resultat som möjligt.

Om du däremot bara har en mindre viktnedgång kvar och ligger mycket nära din målvikt kan det i vissa fall vara rimligt att planera en operation ändå. Det behöver bedömas individuellt.

Skulle man välja att opereras och sedan fortsätta gå ner mycket i vikt är det också viktigt att vara medveten om att resultatet kan påverkas. Detsamma gäller om man går upp i vikt efter operationen.

Jag brukar därför rekommendera att man har en realistisk målvikt – en vikt som man tror sig kunna behålla under överskådlig tid. Det tjänar sällan något till att gå ner mer än vad som är hållbart, genomgå operation och sedan behöva gå upp igen. En stabil vikt ger oftast de bästa förutsättningarna för ett långsiktigt bra resultat.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping