Johan Thorfinn

Hej!
Tack för en viktig och konkret fråga. BBL har blivit säkrare när tekniken har inneburit att man helt och hållet undviker att injicera fett i den stora sätesmuskeln (gluteus maximus). Men det är fortfarande ett ingrepp där säkerhet måste väga tyngre än pris. Det avgörande är inte i första hand vilket land man opereras i, utan om kirurgen använder modern säkerhetsteknik och om hela vårdkedjan håller hög nivå.

Det som framför allt skiljer modern BBL från den äldre, farligare tekniker är som sagt att fettet ska läggas i underhudsfettet ovanför muskelfascian, inte i eller under muskeln. Det är den djupa placeringen som har kopplats till de fettembolier som orsakat dödsfall. Ultraljud är därför en viktig säkerhetsåtgärd, eftersom man då kan följa kanylens spets under injektionen och kontrollera att den ligger på rätt nivå. Det går däremot inte att utgå från att alla kliniker arbetar likadant oavsett om du väljer att opereras i Sverige eller utomlands, så detta kan man som patient fråga om uttryckligen när man undersöker var operationen ska utföras..

En del av prisskillnaden i Sverige handlar ofta om mer än själva operationsdagen. Det gäller till exempel specialistkompetens, narkos- och operationssäkerhet, noggrann patientselektion, uppföljning och ansvar om något avviker efteråt. I Sverige kan man också kontrollera via Socialstyrelsen att den läkare som opererar har rätt specialistkompetens, vilket inte alltid är lika enkelt utomlands.

Det betyder inte att utländska plastikkirurger generellt håller lägre nivå. Däremot finns praktiska risker med kirurgi utomlands: språkproblem, längre avstånd till kliniken, svårare eftervård om komplikationer uppstår när man kommit hem och att svenska kliniker ibland får hantera problem i efterhand. Det kan också bli dyrt. Dessutom finns en ökad risk att få med sig multiresistenta bakterier efter operation utomlands, särskilt om man behöver inneliggande vård.

Min åsikt är att man ska vara försiktig med att låta sig opereras utomlands såvida man inte har klargjort samma aspekter som om man opereras i Sverige oavsett vilken operation det rör sig om: är det en specialistutbildad plastikkirurg som utför ingreppet på mig, får jag träffa operatören på ett besök/konsultation i förväg när jag är på plats, vad har kliniken/plastikkirurgen för möjlighet att hantera komplikationer efteråt, och kan jag stanna i närheten av kliniken tillräckligt länge (några veckor) för att vara så pass läkt att man minimerar risken för att behöva låta nån annan ta hand om en eventuell komplikation, och - slutligen - vilka försäkringar finns som täcker eventuella problem. Svenska kliniker måste enligt lag ha en patientförsäkring.
För BBL så tycker jag att det är dessutom är särskilt viktigt att höra med den som ska operera vilken teknik man faktiskt använder (ovanpå eller i/under muskeln), och hur de säkerställer att fettet injiceras om fettet i rätt plan.
OM man ska opereras utomlands på en klinik som man inte har varit på innan så tycker jag att man ska kräva en direktkontakt (videosamtal) med den som ska operera (inte en patientkoordinator, eller liknande) för att få svar på sina frågor. Får man tydliga och skriftliga svar är det ett gott tecken. Om svaren blir vaga eller man lovar för mycket så bör man vara försiktig, och sen ska man slutligen alltid väga in de andra aspekterna såsom risk för svårbehandlade infektioner och långt resavstånd till kliniken.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det du beskriver är en vanlig men för många också en svår sak att prata om. Efter flera vaginala förlossningar, särskilt om någon skett med sugklocka, kan man få både en försvagning av bäckenbotten och en mer anatomisk förändring i mellangården och slidöppningen. Det kan ge minskad friktion vid samlag, känsla av att det blivit vidare och ibland besvär med att det kommer luft vid träning eller rörelse.

Fortsatt bäckenbottenträning är fortfarande värdefullt, särskilt om den har gett viss förbättring. Träning kan förbättra muskelstyrka, kontroll och stöd. Däremot har träning sina begränsningar om problemet till stor del beror på att vävnaderna har tänjts ut eller att det finns en bristning eller defekt i mellangården som inte återfått sitt ursprungliga stöd. I sådana fall kan man nå en platå där fortsatt träning inte förändrar anatomien särskilt mycket.

Det man brukar bedöma inför en eventuell operation är just om det finns en tydlig anatomisk förklaring till besvären, till exempel en vidgad slidöppning, svag eller defekt mellangård, ärr efter förlossning eller samtidig prolaps. Om besvären är tydliga, påverkar samliv eller funktion och kvarstår trots väl genomförd träning, då kan kirurgi vara motiverad. Vanligtvis handlar det då om att man bygger upp stödet igen i mellangården (perinealkroppsplastik) och ofta kombinerar detta med att man gör slidan snävare genom att minskar bredden på det bakre slidväggen. Man behöver anpassa detta utifrån vad man hittar vid undersökning så exakt vad man behöver göra kan variera mellan olika personer.
Det jag brukar råda mina patienter som vill diskutera en vaginalförsnävning är att det är viktigt att man inte har någon komplicerad, obehandlad förlossningsskada, t ex skada på slutmuskler i ändtarmen. Detta ska enligt min mening alltid bedömas av en gynekolog först för att se om det är något som ska behandlas av dem istället. Man ska inte heller ha en allvarlig inkontinens eftersom detta också är något som ska bedömas av en gynekolog i första hand innan man överväger en vaginalförsnävning hos en plastikkirurg, enligt min mening. Små defekter efter förlossningar såsom slemhinneflikar eller skada på inre blugdläppar kan dock många gånger korrigeras samtidigt.

När det gäller effekt brukar kirurgi kunna ge mer än fortsatt träning om huvudproblemet är just den anatomiska vidgningen. Däremot ska man vara försiktig med att lova en exakt grad av “försnävning” eller att känslan blir som före graviditeter och förlossningar. Resultatet beror på vävnadskvalitet, eventuell muskelskada, ärrbildning och hur stor del av besvären som beror på att det har blivit en anatomisk töjning av vävnaderna och hur mycket som kan ha andra orsaker. En alltför aggressiv försnävning är inte heller önskvärd, eftersom det kan ge smärta eller spänning vid samlag eller göra att mensblod samlar sig på in sidan..

Resultatet är ofta relativt hållbart om läkningen blir god och man inte genomgår nya vaginala förlossningar, men det är inte att betrakta som helt oföränderligt. Vävnader påverkas fortsatt av ålder, hormonella förändringar, bindvävskvalitet och långvarigt tryck nedåt, till exempel vid uttalad förstoppning, kronisk hosta, övervikt eller tung belastning över tid. Det betyder inte att man inte kan träna efteråt, men man brukar vilja att läkningen får stabiliseras ordentligt och att man samtidigt fortsätter tänka på bäckenbottenfunktion och tryckkontroll.
En vaginalförsnävning kan med fördel kombineras med annan intimkirurgi om man har sådana önskemål. Detta kan t ex vara inre blygdläppsplastik, eller fettsugning av venusberget.

Sammanfattningsvis, det här är min egen uppfattning efter att ha jobbat med denna typ av operationer i flera år: Det är ett bra ingrepp för att återställa den normala töjning som blir efter vaginala förlossningar, men inte ett ingrepp man ska göra för att reparera en allvarlig förlossningsskada.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det är vanligt att börja fundera igen när operationen närmar sig, särskilt om man står mellan två närliggande storlekar. I många fall går det att justera storleken relativt sent, men det beror inte bara på det medicinska utan också på hur den enskilda kliniken arbetar praktiskt.

Det är olika på olika kliniker hur många implantat som finns i lager. Ju fler olika typer, märken och modeller en klinik arbetar med, desto svårare är det ofta att ha många storlekar tillgängliga vid varje operation. Därför är det egentligen bara den enskilda kliniken som kan svara på hur tätt inpå operationen man kan ändra sig.

Rent kirurgiskt finns det också en gräns där jag tycker att det knappt lönar sig att ändra storlek, även om det tekniskt skulle gå. Det gäller om man överväger en mycket liten förändring i implantatvolym, typ en storlek upp eller ner. Det gör ofta ingen eller mycket liten faktisk skillnad. Mellan två närliggande storlekar skiljer det i regel bara några få millimeter i bredd eller höjd, ofta omkring 2–4 mm, och en sådan skillnad är vanligtvis ganska svår att uppfatta när implantaten väl sitter på plats.
Samtidigt så brukar jag oftast rekommendera att om man väljer mellan två olika storlekar så ska man välja den större av de två. Detta eftersom det enligt min erfarenhet är vanligare att man ångrar att man tog en för liten storlek än en för stor storlek.

Men sammanfattningsvis brukar rådet vara att försöka att inte få alltför stor beslutsångest över mycket små storleksskillnader. Det viktigaste är oftast att man har valt ett storleksområde och profil som passar kroppen och det mål man har, snarare än exakt vilken av två mycket närliggande storlekar man landar på.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Mig veterligen fins det inte något generellt krav på antibiotika inför vanlig tandbehandling eller tandstensborttagning bara för att man har bröstimplantat. De råd som ibland cirkulerar om antibiotika under 6–12 månader efter operation bygger så vitt jag vet inte på någon allmänt accepterad standard för bröstimplantat. Det verkar ju också ologiskt att en sådan rekommendation bara skulle gälla under 6-12 månader; om det var ett verkligt problem så skulle det alltid gälla oavsett hur länge implantaten har suttit.

I många fall brukar man därför inte ge förebyggande antibiotika till en i övrigt frisk patient som ska göra en vanlig tandkontroll eller ta bort tandsten. Den typ av bakteriespridning som kan uppstå vid tandbehandling kan också uppstå i mindre grad i vardagen, till exempel vid tandborstning om tandköttet är inflammerat. Därför är god munhälsa i sig en viktig del.

Det som kan motivera en mer individuell bedömning är om man haft sårproblem, infektion eller vätska kring implantatet efter operationen, om läkningen fortfarande inte är stabil, om man har nedsatt immunförsvar eller om det planeras ett mer omfattande dentalt ingrepp i infekterad miljö. I sådana fall kan man stämma av med opererande kirurg inför behandlingen.

Utifrån det du beskriver, 9 veckor efter operation och inför en årlig kontroll, låter det alltså vanligtvis inte som något som rutinmässigt kräver antibiotika. Om du däremot fortfarande har kvarstående läkningsproblem, rodnad, ömhet eller svullnad i brösten bör det bedömas separat.

Johan Thorfinn
överläkare / docent i plastikkirurgi
Linköping

Hej!

Tack för din fråga, det är vanligt och fullt förståeligt att man som patient önskar så klara besked som det går hur resultatet blir efter ett byte av implantat.

Min åsikt är att om målet framför allt är mer fyllighet och tydligare överpol brukar ett runt implantat oftast ligga närmare det önskemålet än ett anatomiskt (droppformat). Anatomiska implantat ger i många fall en mjukare och mer naturligt sluttande övre del, medan runda implantat vanligen ger mer fyllnad upptill, särskilt om man väljer högre projektion.

Det betyder dock inte att ett visst implantat automatiskt är ”rätt”. Det som brukar vara avgörande är framför allt bröstkorgens bredd, hur mycket egen vävnad som täcker implantatet, hudens elasticitet och hur den nuvarande fickan ser ut.

Min rekommendation till patienter som vill byta storlek för att de ska få en märkbar skillnad i volym är att man ökar volymen med 30-50%. Det är samtidigt viktigt att ta med i beräkningen att stora implantat kan innebära ökad risk för komplikationer och att det blir tyngre att bära. Vävnaderna kommer tänjas snabbare och det är större risk att brösten med tiden får ett häng, vilket betyder att det är ännu viktigare med bra stöd i BH.

I ditt fall skulle 615 cc vara en tydlig ökning från 400 cc som stämmer väl in med resonemanget att öka ca 50%, och hos en person med slank kroppsbyggnad kan det absolut ge mer fyllighet men också öka risken för att kanter känns eller syns, även om implantaten ligger bakom muskeln. Muskeln täcker främst den övre delen, medan ytter- och underkant fortfarande kan bli mer framträdande om vävnaden är tunn. Hur det är i ditt fall behöver man ta ställning till i samband med en undersökning på mottagningen eftersom det är svårt att veta annars.

Det är också vanligt att implantatkanter syns mer med större och mer projicerade implantat, och det beror ofta mer på tunn mjukvävnad än på att implantatet är runt. Anatomiska implantat kan ibland ge ett mer diskret intryck upptill, men brukar inte ge samma markerade överpol som ett runt implantat om det är just det man söker.

Det man brukar bedöma inför ett byte är därför inte bara märke eller modell, utan också om fickan behöver justeras och om vävnaderna klarar en tydlig storleksökning på ett stabilt och estetiskt bra sätt.

Slutligen så är det också viktigt att framhålla att även om det har stor betydelse att man noggrant tänker igenom sina val såsom du gör, så är det svårt att veta exakt hur slutresultatet blir. Det är alltid en viss osäkerhet som beror på faktorer som varken du eller den som opererar dig helt och hållet kan styra över.

Sammanfattningsvis så skulle jag rekommendera de runda implantaten framför de anatomiska om det är fyllnad i den övre polen som du är ute efter.

Johan Thorfinn
överläkare / docent i plastikkirurgi
Linköping

Hej!

Det är en viktig fråga, och du är inte ensam om att ha dessa funderingar.

Det behöver inte betyda att implantaten måste bytas bara för att de suttit sedan 2011. Den gamla uppfattningen att alla implantat ska bytas efter ungefär 10 år stämmer inte riktigt. Däremot är implantat inga livstidsprodukter, och ju längre tid som går desto viktigare blir uppföljning och bedömning av eventuella förändringar.

Det du beskriver med mindre fyllnad i övre polen, lite mjukare känsla och en viss veckning när du böjer dig framåt kan i många fall bero på att den egna bröstvävnaden och huden förändras med åren. Man får ofta mindre egen volym upptill, viss tänjning i vävnaden och ibland mer synlig eller kännbar rippling, särskilt i vissa kroppslägen. Det behöver alltså inte i sig betyda ruptur eller att något är farligt.

Samtidigt är det rimligt att låta detta undersökas, särskilt när implantaten suttit länge och känslan har ändrats det senaste året. I de flesta fall är ultraljud ett bra första steg. Om ultraljudet är oklart kan man gå vidare med MR. Det är viktigt här att förstå som patient att enbart en undersökning av brösten "med händerna" av en plastikkirurg inte är en säker metod att avgöra om det finns misstanke på om implantaten har gått sönder.

Ultraljud är inte heller 100%-igt men det ger klart bättre resultat än en "hand-undersökning" om den som utför ultraljudet har vana och erfarenhet. Däremot så ersätter det inte en mammografi som görs på bröstvävnaden (se längre ned).

Ultraljud kan vissa privata, plastikkirurgiska plastikkirurger utföra själva, medan MR vanligen kräver remiss till ett sjukhus som i så fall den undersökande plastikkirurgen får ta ställning till.

För egen del har jag arbetat med ultraljud på implantat i flera år och har utfört flera hundra undersökningar. Jag slås av att det förekommer - även om det är ovanligt - att det i samband med rutinundersökningar hittar enstaka implantat med ruptur på bröst med gamla implantat utan några tecken på att det skulle vara trasigt. Jag vill understryka att det är viktigt att man som patient med gamla implantat inte ska gå runt och vara orolig i onödan, men det kan vara bra att med jämna mellanrum (t ex varannat år) kontrollera dem på en privat klinik.

Tecken på att det är något problem med implantaten är annars till exempel nytillkommen hårdhet, stramhet, smärta, tydlig asymmetri, att ett implantat hamnar högre eller lägre än tidigare, plötslig storleksförändring, ojämnheter eller generell svullnad.

Om ultraljudet visar misstanke på ruptur så ska man inte vänta med att genomgå en operation. Det finns inga officiella, svenska riktlinjer men jag brukar rekommendera att man blir opererad så snart det är praktiskt möjligt men inte senare än inom 1-3 månader. Om det visar sig finnas ökad mängd vätska kring implantaten så kan det vara anledning att göra en punktionsundersökning av vätskan. För detta krävs ofta remiss till sjukhuset.

Uttalad kapselbildning utan misstanke om ruptur är också en vanlig orsak till att gå vidare med en operation relativt snart, mest beroende på att det kan vara besvärligt för patienten med ömhet och obehag. Felposition av implantaten eller andra mer estetiska förändringar som du som patient själv inte längre trivs med är inte lika bråttom att åtgärda, här är det hur bråttom du som patient har som avgör.

OBS: Oavsett om man har implantat eller inte så är det viktigt att alla kvinnor som upplever problem med bröstvävnaden såsom t ex ihållande ensidig svullnad, nytillkomna knölar, rodnad, svullna lymfkörtlar eller ökande smärta måste kontakta vanliga vården (t ex bröstmottagningen eller vårdcentralen) så att man kan ta ställning till om det krävs mammografi. Detta kan man göra parallellt med att man kontaktar en privat plastikkirurg för att få sina implantat undersökta.

Sammanfattningsvis låter detta inte akut utifrån det du beskriver, men det är absolut ett rimligt läge för en kontroll och jag tycker att du ska välja en plastikkirurg som kan utföra ultraljudsundersökning på dina implantat. Då får du ett bättre underlag för att avgöra om det rör sig om naturliga åldersförändringar eller något som faktiskt talar för att du bör gå vidare med en operation.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det är svårt att säkert avgöra på en bild om det verkligen rör sig om ett keloidärr eller ett hypertrofiskt ärr. De kan se ganska lika ut, men det finns en viktig skillnad. Ett hypertrofiskt ärr är ett för tjockt och upphöjt ärr som håller sig inom området där såret eller operationen varit. Ett keloidärr växer däremot utanför det ursprungliga ärret, som att ärret fortsätter att breda ut sig i frisk hud.

Den skillnaden spelar roll för behandlingen. Hypertrofiska ärr kan ibland lugna sig med tiden och blir ofta på behandling som kortisoninjektioner, silikon och ibland tryckbehandling. Om ärret efter mognad fortfarande är mycket tjockt eller besvärande kan det vara värt att prova att operera bort ärret.

Keloidärr är ofta mer svårbehandlade. Där stämmer det att enbart kirurgisk borttagning innebär en stor risk att keloidbildningen kommer tillbaka. I värsta fall blir det värre än innan.

Därför brukar man vara försiktig med att operera ett misstänkt keloidärr utan en plan för tilläggsbehandling. För att minska risken för återkomst kombinerar man ofta kirurgi med till exempel fortsatta kortisoninjektioner, silikonbehandling, tryckbehandling och i vissa utvalda fall annan förebyggande behandling.

Utifrån det du beskriver med klåda, ömhet och att kortison hjälpt något men inte tillräckligt, tycker jag att en läkare med erfarenhet av ärrbehandling borde titta på det. Det kan vara en plastikkirurg men det finns även hudläkare som är specialintresserade av att behandla ärr.

Det viktigaste först är att försöka avgöra om det mest liknar ett hypertrofiskt ärr eller ett keloidärr, eftersom det påverkar både om operation är lämplig och hur man bäst minskar risken för att det kommer tillbaka.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Det går ofta att kombinera bröstoperation, bukplastik och ibland fettsugning i samma operation, och i många fall kan det göras säkert. Det är dock inte automatiskt rätt för alla. Det man framför allt brukar ta hänsyn till hur omfattande ingreppet behöver vara. Om det räcker med en liten bukplastik och bröstförstoring så är det ett mindre omfattande ingrepp jämfört med om man ska göra en stor bukplastik kombinerat med bröstlyft samt förstoring och fettsugning av midja/ryggslut. Här spelar också andra faktorer roll såsom allmänt hälsoläge, eventuell rökning, viktstabilitet, eller andra sjukdomar.

Många plastikkirurger arbetar utifrån en generell begränsning att en operation inte bör ta med än 6h totalt för att kunna utföras säkert, men även andra faktorer som hur stor mängd fett som man tas bort vid en fettsugning som kan vara begränsande. Här är det dock viktigt att påpeka att det finns faktorer hos den enskilda patienten som gör att säkerhetsgränsen både kan vara kortare och längre än 6h - det är ALLTID den plastikkirurgen som utför ingreppet som tillsammans med ansvarig narkosläkare som ansvarar för säkerheten och avgör vilka åtgärder som kan kombineras och hur lång tid en operation bör ta ur ett säkerhetsperspektiv.

Själva tanken med att kombinera ingreppen är att man får en narkos och en sammanhållen återhämtning i stället för flera separat ingrepp. Nackdelen är att operationen blir längre och att belastningen på kroppen blir större. Det är till exempel fler och längre hudsnitt som ska läka, och risken för att det blir något läkningsproblem är större ju mer man opererar. Det är enligt min åsikt ofta bukplastiken som avgör hur återhämtningen blir, mer än bröstlyftet, men om bröstlyftet kombineras med implantat så kommer detta också i sig begränsa hur mycket du kan lyfta, framför allt om implantatet läggs bakom bröstmuskeln.

Hur pass begränsad man blir efter en operation beror på hur omfattande den är. Efter stor bukplastik I många fall brukar man räkna med att de första 1–2 veckorna är tydligt begränsande, och att det sedan gradvis blir lättare. Däremot bör man vanligtvis undvika tunga lyft i ungefär 6 veckor. Det är därför svårt att säga att du kommer vara så pass återhämtad efter tre veckor att du kommer kunna återgå till en normal vardag med ett litet barn hemma som kan kräva att man lyfter det eller på annat sätt måste "rycka in" för att ta hand om. Min gissning är att du efter en stor "mommy makeover" som innebär en stor bukplastik, fettsugning och bröstingrepp t ex med implantat behöver hjälp mer än tre veckor, och i så fall kan det vara bättre att dela upp det. Att dela upp kan också vara rimligt om man vill hålla nere operationstiden av säkerhetsskäl, och detta måste du diskutera med din plastikkirurg utifrån din hälsosituation..

Det är ganska vanligt att patienter har önskemål om att göra så mycket som möjligt på en gång. Det är naturligt att det för en lekman kan kännas som det bästa alternativet. Man ser framför sig endast en sjukskrivningsperiod, och att "bli klar" så snart som möjligt, och i vissa fall också ekonomiska aspekter om man erbjuds kombinationsrabatt på flera ingrepp/åtgärder samtidigt. Men det viktigaste är alltså inte att göra allt samtidigt, utan att välja en omfattning som är medicinskt rimlig och praktiskt hanterbar. Man måste tänka på att det är resultatet i slutändan som är det viktiga, även om man behöver fördela det på ett par operationer.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Det du beskriver är en vanlig situation vid kvarstående gynekomasti efter puberteten, och för många handlar det minst lika mycket om livskvalitet som om själva bröstets storlek.

Inför en operation kan man behöva kontrollera hormonprover så att det inte finns någon bakomliggande sjukdom som orsakar gynekomastin. Den klinik som utför fettsugningen brukar kunna hjälpa till med hänvisning till t ex vårdcentralen för provtagning. Om förändringen är ensidig, nytillkommen, ömmande eller om det finns sekretion från bröstvårtan bör det bedömas medicinskt innan man planerar kirurgi, och då kan det vara bra att man som patient börjar med att vända sig till sin vårdcentral för att få hjälp innan man går till en plastikkirurg. Nästa steg är att bedöma hur mycket som är körtel, hur mycket som är fett, och hur huden kommer att dra ihop sig.

Om det mest är fett kan fettsugning ibland räcka. Om det finns tydlig körtelvävnad bakom bröstvårtan behövs ofta också ett kirurgiskt avlägsnande av körteln. I många fall kombinerar man därför fettsugning för att jämna ut konturen med ett snitt i kanten av vårtgården för att ta bort den fasta körtelvävnaden. Precis som vid annan fettsugning så är ofta uppmjukning av fettet med t ex VASER en fördel, och i vissa fall kan även efterföljande huduppstramning med radiofrekvens (Quantum) eller J-plasma (Renuvion) vara aktuell. Detta avgörs från fall till fall och är också beroende av vilken teknologi kliniken som utför ingreppet har tillgång till.

Exakt hur operationen utförs avgörs av storleken. Vid mycket omfattande gynekomasti med stort överskott av hud så kan det behöva göras ett större ingrepp som leder till större ärr. Detta är dock ovanligt och oftast endast nödvändigt för patienter som har genomgått massiv viktnedgång eller liknande förändringar.

Ärr kan aldrig bli osynliga men vid "vanliga" gynekomastioperationer som genomförs med fettsugning +/- borttagning av körtelvävnad via ett litet snitt i vårtgården så brukar ärren oftast bli relativt diskreta. Det vanligaste är ett ärr i övergången mellan vårtgården och omgivande hud, där det ofta syns ganska lite när det läkt. Om fettsugning görs tillkommer ibland små ärr vid sidan av bröstkorgen. Hur synliga ärren blir beror bland annat på hudtyp, läkning och hur omfattande ingreppet är.

Riskerna vid ingreppet är inte stora men man behöver känna till dem innan man bestämmer sig. De är beroende på omfattningen och individuella faktorer, men till exempel så är infektion, blödning/svullnad, sidoskillnad, ojämnheter, s k disc deformity (när det blir en grop bakom vårtgården där körteln har suttit) mm saker som plastikkirurgen som utför ingreppet bör informera om.

Efter operationen brukar man bära en kompressionsväst under de första veckorna. Lättare aktivitet och promenader går vanligtvis tidigt, medan gymträning får trappas upp successivt. Många kan börja med lättare kondition efter cirka 2 veckor, men tyngre styrketräning och särskilt bröstträning brukar man oftast vänta med i ungefär 4–6 veckor. Observera att detta beror på faktorer såsom hur omfattande ingreppet är och hur läkningen går.

Slutligen så är det viktigt att ha rätt förväntningar på vad man kan uppnå med en gynekomastioperation. Ingreppet syftar till att minska konturen, inte ta bort all vävnad helt och hållet. I princip har alla män någon form av bröstvävnad även om man är magerlagd, och att vara helt platt på bröstkorgen påverkar ofta helhetsintrycket på ett negativt sätt.

Utifrån din beskrivning och de besvär som du beskriver så brukar det dock vara ett ingrepp som leder till en klar förbättring av både utseende och livskvalitet.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Att brösten blivit mer hängiga efter många år behöver i sig inte betyda att implantaten har gått sönder. Ofta handlar det om att hud och egen bröstvävnad töjts med tiden, och det kan man se oavsett om implantatet ligger under eller över bröstmuskeln.

Samtidigt är implantat från 2001 så pass gamla att en kontroll kan vara rimlig, särskilt när formen har förändrats. De flesta moderna implantat ska inte bytas inte automatiskt efter ett visst antal år, men risken för ruptur och andra förändringar ökar över tid. Här har olika tillverkare olika rekommendationer, och det bör framgå av den dokumentation som du fick i samband med din förra operation om det finns några tidsgränser att ta hänsyn till från tillverkarens sida. Har du inte kvar dokumentationen så kan det väga ytterligare i vågskålen för att göra en kontroll nu.

Vanlig mammografi är bra för bröstcancerscreening, men den är inte en bra undersökning för att avgöra om ett silikonimplantat är helt. Vid frågeställning implantatruptur brukar ultraljud ofta vara första steg, och MR är i många fall den säkraste metoden om man verkligen vill bedöma implantatets integritet.

Om man bor där ultraljud inte görs brukar den praktiska vägen vara via vårdcentral eller annan läkare som kan skriva remiss till röntgenavdelningen på närmaste sjukhus med tydlig frågeställning, till exempel förändrad form, asymmetri eller misstanke om implantatruptur. Jag skulle dock bli förvånad om det verkligen inte finns någon privat plastikkirurg i Skåne som utför ultraljud på implantat?

Om det bara handlar om hängighet utan övriga symtom är det ofta inte bråttom, men en konsultation hos en plastikkirurg kan vara rimlig för att avgöra om det främst rör sig om åldersförändring i vävnaden, kapselbildning eller en implantatfråga.

Till sist: Om du får nytillkommen ensidig svullnad, tydlig hårdhet, smärta, knöl eller snabb asymmetri ska det kontrolleras tidigare, vilket gäller alla kvinnor oavsett om man har implantat eller inte. Då ska man vända sig till antingen sin vårdcentral eller bröstmottagning där man bor i första hand.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping