Johan Thorfinn

Hej och tack för en bra fråga. Det här är något som många män funderar över, särskilt när bröstet inte minskar trots träning och låg fettmängd i övrigt.

Det går att få en viss uppfattning själv, men inte att avgöra helt säkert i spegeln. Om man är relativt slank men ändå har en fast, tydligt avgränsad vävnad som putar bakom vårtgården talar det mer för en större andel körtelvävnad. Fett brukar kännas mjukare och vara mer jämnt fördelat över bröstkorgen. De flesta har dock en blandning av båda.

Valet av metod beror därför på hur mycket som är fett, körtelvävnad och eventuellt hudöverskott. Fettsugning är ofta ett första steg. När man pratar om ”fettsugning” så är det viktigt att man som patient förstår att det har hänt mycket på teknologifronten de senaste åren, och att man därför tar reda på vad just den klinik man vänder sig till använder för metoder.

Fettsugningen kan nämligen kombineras med tekniker som underlättar fettsugningen och sedan hjälper huden att dra ihop sig vilket vi ofta gör genom att först mjuka upp vävnaderna med VASER (ultraltraljud) och efter fettsugningen göra en huduppstramming med QuantumRF (radiofrekvens). Om en fast körtelvävnad trots detta finns kvar bakom vårtgården kan den ofta tas bort genom ett mindre snitt i kanten av vårtgården. Vid ett stort hudöverskott kan man dock behöva göra ett mer omfattande ingrepp.

En undersökning hos en plastikkirurg är ofta vad som krävs för att få en så bra uppfattning som möjligt och välja den mest lämpliga metoden. Vi använder också på vissa patienter ultraljud för som ett komplement om det är svårt med en vanlig undersökning ”med händerna”.

VIKTIGT: Om förändringen är nytillkommen, ensidig eller förenad med en knöl, smärta eller vätska från bröstvårtan bör man först kontakta vårdcentralen för medicinsk bedömning.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Det är en mycket bra fråga, och inte helt ovanlig. Därför fint att du tar upp den här - tack för det.

Ja, det går att operera även om man fortfarande går ner i vikt. Däremot blir resultatet i de allra flesta fall bättre om man först har nått sin målvikt och vikten har varit stabil under ungefär sex månader.

Det gäller oavsett om man tar bort överskottshud genom exempelvis bukplastik, armplastik eller lårplastik, eller om man kombinerar fettsugning med huduppstramande tekniker som QuantumRF eller Renuvion. Om huden fortsätter att förändras efter operationen i samband med en pågående viktnedgång blir det svårare att uppnå ett så bra och långvarigt resultat som möjligt.

Om du däremot bara har en mindre viktnedgång kvar och ligger mycket nära din målvikt kan det i vissa fall vara rimligt att planera en operation ändå. Det behöver bedömas individuellt.

Skulle man välja att opereras och sedan fortsätta gå ner mycket i vikt är det också viktigt att vara medveten om att resultatet kan påverkas. Detsamma gäller om man går upp i vikt efter operationen.

Jag brukar därför rekommendera att man har en realistisk målvikt – en vikt som man tror sig kunna behålla under överskådlig tid. Det tjänar sällan något till att gå ner mer än vad som är hållbart, genomgå operation och sedan behöva gå upp igen. En stabil vikt ger oftast de bästa förutsättningarna för ett långsiktigt bra resultat.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej! Jag förstår dina önskemål om att få en "normal" platt bröstkorg, det är en bra ingång för att bli nöjd med resultatet. För att kunna besvara dina frågor om att kunna få en operation så finns det nog inget annat sätt än att du går på en konsultation. Det finns säkert många plastikkirurger/kliniker utöver jag själv som diskuterar detta med dig.
Utan en genomgång av dina önskemål mer i detalj i kombination med en undersökning samt genomgång av vad du kan förvänta dig av resultatet, risker mm så kan man inte riktigt uttala sig om sannolikheten att kunna göra en operation eller inte. En sådan bedömning beror alltid på helheten, oavsett vilket ingrepp det rör sig om.
Vänliga hälsningar,
Johan Thorfinn
docent/överläkare plastikkirurgi
Linköping

Hej å tack för din fråga! Det är ganska vanligt att patienter som kommer till mig och vill göra flera ingrepp har önskemål om att göra så mycket som möjligt samtidigt. Det kan kännas som en enkel och effektiv väg att göra så mycket som möjligt vid samma operationstillfälle. Man får då bara en narkos, en sjukskrivningsperiod och en sammanhållen återhämtning. Man kanske också får en möjlighet till rabatter vilket gör att det kan finnas ekonomiska skäl. Så långt är tanken förståelig.

Samtidigt är det inte alltid det bästa alternativet. När man kombinerar flera större ingrepp blir operationen längre, kroppen utsätts för en större belastning och det är fler områden som ska läka samtidigt. Vid bröstlyft med/utan implantat efter viktnedgång finns ofta ganska mycket hud och vävnad som ska formas om, och vid armplastik handlar det också ofta om långa snitt och stora hudområden som ska läka. Man kan i vissa fall komplettera med fettsugning och/eller huduppstramning med särskilda maskiner såsom Quantim eller Renuvion. Görs allt samtidigt kan återhämtningen därför bli mer begränsande för dig som patient, särskilt eftersom både bröst och armar påverkar hur man rör överkroppen och sköter sig själv efter operationen. Om man har otur och råkar ut för en komplikation som är relaterad till lång operationstid så blir sjukskrivningen snabbt längre ändå, och det kan också i värsta fall kosta pengar. Jag tycker därför att ekonomi inte ska väga starkare än säkerhet/återhämtning när man funderar på att göra fler ingrepp samtidigt.

Det finns ingen absolut regel som säger att man alltid måste börja med brösten eller alltid med armarna. Om man delar upp det brukar ordningen i stället styras av vad som besvärar mest, hur omfattande respektive ingrepp blir och hur bra förutsättningarna är för en säker läkning.

Jag brukar ofta rekommendera mina patienter att hellre dela upp större kombinationer, eftersom det kan ge en lugnare läkning och göra återhämtningen mer hanterbar. Men det måste bedömas individuellt. Om båda ingreppen är av mindre omfattning och man i övrigt har goda förutsättningar kan en kombination ibland vara rimlig. Det avgörande är därför en noggrann bedömning av omfattning, hälsoläge, viktstabilitet och vilken total operationstid det handlar om.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det är helt rimligt att fundera över BIA-ALCL när man står inför en bröstoperation. Det är ju en potentiellt allvarlig sjukdom. Det korta svaret är att BIA-ALCL är extremt ovanligt, även om det är en risk som varken ska förnekas eller bortförklaras.

Vad är BIA-ALCL? För det första är det viktigt att inte blanda ihop detta med vare sig kapselbildning (dvs "sjuklig" förtjockning av vävnadskapseln men är godartat) eller Breast Implant Illness. BIA-ALCL är inte bröstcancer, utan en ovanlig form av lymfom som oftast uppstår i vätska eller kapselvävnad runt ett implantat. Det visar sig som en svullnad som kommer successivt (dagar-veckor) och inte går tillbaka. Det ses framför allt hos patienter som har eller har haft texturerade, alltså knottriga, implantat. Sjukdomen brukar dessutom komma sent, ofta många år efter operationen (genomsnitt i vissa undersökningar 8-9 år), inte som en tidig komplikation veckorna efter ingreppet.

Exakta siffror är svåra, eftersom rapporteringen skiljer sig mellan länder och många patienter har haft flera olika implantat under livet. Internationellt rör det sig om drygt tusen rapporterade fall, vilket ska ställas mot det mycket stora antal bröstimplantat som opererats in i världen. I Sverige verkar antalet kända fall vara mycket lågt, i storleksordningen ett tiotal.
För att hålla koll på antalet fall av BIA-ALCL i Sverige så har vi sedan 2014 ett nationellt bröstimplantatregister (BRIMP). Sverige är ett av få länder i världen som arbetar för nationell registrering av alla bröstimplantat som läggs in. Syftet är att få statistik över operationer, implantatval, storlekar mm, men också för att hitta ovanliga komplikationer såsom t ex BIA-ALCL. För att BRIMP ska fungera är det viktigt att så många kliniker/plastikkirurger som möjligt registrerar sina implantat i BRIMP, annars kan man inte dra några slutsater av informationen.
Du - och alla andra med dig - kan göra skillnad för den allmänna kunskapen om bröstimplantat genom att alltid välja en klinik som registrerar i BRIMP. Fråga din plastikkirurg om hen registrerar i BRIMP, och om svaret är nej - fråga varför. Det är endast genom att ni som är patienter efterfrågar detta som registreringen kan få fullt genomslag. Detta är mycket viktigt.

Nåväl, tillbaka till din fråga om BIA-ALCL. Risken är inte heller likadan för alla texturerade implantat. De högsta riskerna har setts med vissa grovtexturerade implantat. Mentor Siltex hör till de texturerade implantat där den rapporterade risken ligger lägre, men den är inte noll.

Det rimliga inför din operation är därför att be din kirurg förklara varför just Siltex rekommenderas i ditt fall, vilka fördelar man bedömer att det ger jämfört med ett slätt implantat, och hur man väger detta mot den lilla men kända BIA-ALCL-risken. Det är en del av ett bra informerat beslut.

Efter en implantatoperation ska man framför allt vara uppmärksam på nytillkommen ensidig svullnad, vätska runt implantatet, knöl i bröst eller armhåla, nytillkommen hårdhet, smärta eller tydlig formförändring, särskilt om detta uppstår långt efter operationen. Då ska det kontrolleras med rätt utredning, oftast ultraljud och prov på eventuell vätska. Vissa kliniker erbjuder idag ultraljud på bröstimplantat, vilket är ett sätt att öka säkerheten för sina patienter. För egen del så gör vi ofta ultraljud på vår klinik för att titta på implantat. Utöver vätska kring implantat kan man också få en uppfattning om implantatet ser trasigt ut. Ultraljud på implantat ska dock inte förväxlas med en mammografi som undersöker bröstvävnaden. Alla kvinnor som misstänker att de har något problem med bröstvävnaden ska kontakta vanliga sjukvården för att få detta undersökt. Det gäller oavsett om man har implantat eller inte. Om man får till svar att man först ska kontakta sin plastikkirurg för att få implantaten undersökta så ska man stå på sig, och man kan givetvis parallellt med en undersökning inom vanliga värden av bröstvävnaden, men en sådan undersökning hos plastikkirurgen ska inte försena en mammografi.

Sammanfattningsvis: din oro är förståelig, men risken är mycket låg. Det viktigaste är att du känner att du har fått en tydlig motivering till implantatvalet och att du förstår vilka symtom som ska kontrolleras i framtiden, samt att du väljer en klinik som registrerar i BRIMP.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi
Medlem i nationella styrgruppen för BRIMP (www.brimp.se)

Linköping

Hej!

Intressant fråga, det är vanligt att man funderar på att byta till större implantat när man väl har gjort en operation. Det är just av den anledningen som jag tycker att det är viktigt att ta god på sig tillsammans med patienten när man diskuterar storlek på implantat inför en operation. För detta använder vi sizers, ristestet och kompletterar med 3D. Jag träffar ibland patienter som upplever att de blev rekommenderade eller i vissa fall även övertalade att välja en viss storlek. Självklart har kirurgens kunskap och erfarenhet betydelse, men tycker att man som plastikkirurg ska se sin roll som coach och sätta gränserna inom man som patient får välja.

Anyway. Det går inte att säga exakt vilken storlek som är rimlig utan att undersöka brösten, men utifrån det du beskriver låter det som att du inte bara saknar volym utan också projektion, alltså hur mycket bröstet bygger framåt.

Det finns ingen absolut gräns där komplikationsrisken plötsligt ökar markant. Det är mer en glidande skala: ju större och tyngre implantat man väljer i förhållande till bröstbredd, hud, ärr, tidigare lyft och vävnadskvalitet, desto mer belastas vävnaderna. Vävnaderna blir inte starkare bara för att implantatet blir större. Därför ökar också risken med tiden för att brösten tyngs nedåt, särskilt utan bra stöd i BH.

Om man går från 425 cc och vill att skillnaden verkligen ska märkas brukar jag resonera med patienter att man ofta behöver öka ungefär 30–50 %. Rent matematiskt hamnar man då någonstans kring cirka 550–650 cc, men det betyder inte automatiskt att just det är rätt i ditt fall. Ett enkelt sätt att själv förstå skillnaden i vardagen är att prova med ris i en tunn påse i BH:n och jämföra olika volymer. Det ersätter inte en konsultation, men kan hjälpa dig att förstå hur mycket extra volym faktiskt gör.

Projektionen styrs av kombinationen av volym och bredd. Om man har en bröstbredd runt 13 cm och vill gå upp i storlek utan att implantatet blir för brett, hamnar man ofta i högre profiler. I Motivaserien innebär det ofta Full eller Corsé, beroende på vilken volym och basbredd som passar.

En sak man också behöver diskutera vid större implantat är fickans stabilitet. Enligt min erfarenhet finns det med större släta implantat en ökad risk att implantaten med tiden flyttar sig, till exempel nedåt eller åt sidan. Ett sätt att minska den risken kan vara att förstärka fickan med ett nät, ibland kallat “internal bra”. Ett annat alternativ kan vara implantat med texturerad yta, men det har andra risk- och säkerhetsaspekter som måste diskuteras separat med kirurgen.

När det gäller känslan är Motiva Round ofta ett bra val om man vill ha rund form och fylligare överpol, men de kan upplevas relativt fasta. Motiva Ergonomix2 är ett alternativ som vanligen upplevs mjukare och mer följsamt, men baksidan kan vara att man tappar lite av den tydliga fyllnaden upptill. Därför blir valet en avvägning mellan mjukare känsla och den mer markerade överpol som du verkar uppskatta.

Sammanfattningsvis låter det som att du vid ett byte framför allt bör diskutera en tydlig storleksökning, högre profil och hur implantatfickan ska stabiliseras på sikt. Den exakta volymen bör däremot bestämmas först efter undersökning av hud, ärr, bröstbredd, implantatläge och hur mycket dina vävnader bedöms tåla.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Ditt önskemål om att vara kvinna men vilja leva helt utan bröst är inte helt ovanligt. En patient beskrev det för mig som "bröstfobi". Det går tekniskt att operera bort brösten och även att avstå från att bevara eller flytta bröstvårtorna. Att ta bort brösten och bröstvårtorna är ett permanent val, både utseendemässigt och när det gäller känsel och funktion. Det är något som jag upplever är en självklarhet för alla patienter som vill ta bort sina bröst och/eller vårtgårdar, men ändå viktigt för kirurgen att ta upp och försäkra sig om att patienten har insikt i. Det är i alla fall något jag diskuterar med alla mina patienter som söker för mastektomi.
En annan viktig sak som jag alltid tar upp är förväntan på resultatet. Det jag diskuterar med patienter inför mastektomi är att målet är att ta bort så mycket bröstvävnad och överskottshud som är rimligt och säkert, men att bröstkorgen aldrig blir helt platt. Formen påverkas till exempel av revbenens form, bröstmusklerna, mängden underhudsfett och hudens kvalitet. Den kan också förändras vid framtida viktförändringar, stigande ålder eller andra generella förändringar av kroppen.

Det jag tycker är viktigt att framhålla i det här sammanhanget är att det inte är normal anatomi, vare sig hos kvinnor eller män, att bröstkorgen är helt plan som en skiva. En alltför urgröpt eller helt platt bröstkorg brukar inte heller vara det mest estetiskt harmoniska. Därför bör målet snarare vara en så platt och proportionerlig bröstkorg som möjligt utifrån dina anatomiska förutsättningar.

En annan sak som man måste nämna när det kommer till mastektomi på cis-kvinnor är att det tyvärr i Sverige inte bara är en fråga om vad man själv önskar. Man kan ju tycka att vi ska ha rätt att bestämma över våra kroppar och därmed också kunna ta bort brösten om man vill utan att behöva ange någon orsak. Men om man är cis-kvinna, inte har könsdysforidiagnos och inte opereras på grund av cancer eller stark ärftlig cancerrisk, blir en bilateral mastektomi innebära ett mer komplicerat ställningstagande. Det betyder inte nödvändigtvis att det är omöjligt, men den kirurg som ska operera måste kunna bedöma att ingreppet är medicinskt, etiskt och juridiskt försvarbart. Det är fullt möjligt att olika kirurger eller kliniker kommer att ge olika besked, och vissa kommer sannolikt att avstå.
Om man som patient kan visa att man har någon form av samtalskontakt där man har diskuterat sin "bröstfobi" med till exempel t ex en psykolog eller annan samtalskontakt som ger stöd åt problematiken så är det ett stöd för kirurgen som ska fatta beslut om operation. Jag inser att det kan framstå som konstigt att man ska behöva få sitt önskemål om kroppsförändring bekräftat av någon utomstående för att det ska kunna motiveras.
Det rimliga är att gå på konsultation med en tydlig målbild, men också vara beredd på att kirurgen behöver göra en självständig bedömning. Ibland kan alternativen vara en mycket kraftig bröstförminskning, ibland en mastektomi utan bröstvårtor, och ibland kan bedömningen bli att man inte bör gå vidare. Det är inte ett avfärdande av ditt lidande eller bagatelliserande av dina önskemål, men följer av den diskussion som har varit gällande dessa ingrepp.

Till sist, det går inte att rekommendera en enskild klinik eller kirurg. Det jag tycker att man alltid ska titta efter är en specialist i plastikkirurgi och i ditt fall med tydlig erfarenhet av större bröstkirurgi, och mastektomier. Jag skulle också väga in avståndet till kliniken. Vid en sådan operation behöver man kunna komma på kontroller och få hjälp om det blir blödning, vätskeansamling, sårproblem eller någon annan komplikation.

Jag önskar dig lycka till!

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Det är mycket bra fråga. Det är en känd läkningsstörning att det uppstår ett mindre sårglapp där det vertikala och horisontella ärret möts, det så kallade ankarkrysset eller T-korsningen. Sådana sår läker ofta successivt från "botten" med hjälp av regelbundna omläggningar. Ett nytt hål med pågående vätskning bör dock kontrolleras av den opererande kliniken, eftersom man behöver bedöma sårdjupet, hudens cirkulation och vilken typ av vätska som kommer ut. Man kan resonera om detta teoretiskt så som jag har gjort nedan, men det är ändå viktigt att du tar kontakt med din klinik/kirurg och diskuterar hur du ska gå vidare.

I många fall kan en ren, mjuk och bygellös stödbh fortsätta användas. Förutsättningen är att den inte trycker mot såröppningen, skaver över ankarkrysset eller blir fuktig. En steril absorberande kompress placerad i bh:n utan tejp kan fungera tillfälligt, om den ligger stadigt och byts så snart den blir fuktig. Såret bör inte ligga direkt mot bh-tyget. Om bh-bandet ligger precis över öppningen och ger tryck behöver bh:n justeras eller tas av tills man fått individuella instruktioner.

Man bör inte själv klämma ut vätska, peta i såret eller lägga på krämer och desinfektionsmedel utan ordination. Antibiotika ska tas enligt den ordination man fått, men det är ett tillägg till omläggningarna och ersätter inte dessa. Det är viktigt att man utvärderar dagligen och som patient "håller koll" eftersom det inte finns någon annan än du som ser såret hela tiden och kan notera små förändringar.

Kontakta som sagt den opererande kliniken för bedömning och instruktion om förband, helst samma dag eller nästa vardag. Vid ökande rodnad, värme, smärta eller svullnad, feber, illaluktande eller varig vätska, missfärgad hud, snabbt större såröppning eller synligt implantat behövs skyndsam bedömning.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Tack för en viktig och konkret fråga. BBL har blivit säkrare när tekniken har inneburit att man helt och hållet undviker att injicera fett i den stora sätesmuskeln (gluteus maximus). Men det är fortfarande ett ingrepp där säkerhet måste väga tyngre än pris. Det avgörande är inte i första hand vilket land man opereras i, utan om kirurgen använder modern säkerhetsteknik och om hela vårdkedjan håller hög nivå.

Det som framför allt skiljer modern BBL från den äldre, farligare tekniker är som sagt att fettet ska läggas i underhudsfettet ovanför muskelfascian, inte i eller under muskeln. Det är den djupa placeringen som har kopplats till de fettembolier som orsakat dödsfall. Ultraljud är därför en viktig säkerhetsåtgärd, eftersom man då kan följa kanylens spets under injektionen och kontrollera att den ligger på rätt nivå. Det går däremot inte att utgå från att alla kliniker arbetar likadant oavsett om du väljer att opereras i Sverige eller utomlands, så detta kan man som patient fråga om uttryckligen när man undersöker var operationen ska utföras..

En del av prisskillnaden i Sverige handlar ofta om mer än själva operationsdagen. Det gäller till exempel specialistkompetens, narkos- och operationssäkerhet, noggrann patientselektion, uppföljning och ansvar om något avviker efteråt. I Sverige kan man också kontrollera via Socialstyrelsen att den läkare som opererar har rätt specialistkompetens, vilket inte alltid är lika enkelt utomlands.

Det betyder inte att utländska plastikkirurger generellt håller lägre nivå. Däremot finns praktiska risker med kirurgi utomlands: språkproblem, längre avstånd till kliniken, svårare eftervård om komplikationer uppstår när man kommit hem och att svenska kliniker ibland får hantera problem i efterhand. Det kan också bli dyrt. Dessutom finns en ökad risk att få med sig multiresistenta bakterier efter operation utomlands, särskilt om man behöver inneliggande vård.

Min åsikt är att man ska vara försiktig med att låta sig opereras utomlands såvida man inte har klargjort samma aspekter som om man opereras i Sverige oavsett vilken operation det rör sig om: är det en specialistutbildad plastikkirurg som utför ingreppet på mig, får jag träffa operatören på ett besök/konsultation i förväg när jag är på plats, vad har kliniken/plastikkirurgen för möjlighet att hantera komplikationer efteråt, och kan jag stanna i närheten av kliniken tillräckligt länge (några veckor) för att vara så pass läkt att man minimerar risken för att behöva låta nån annan ta hand om en eventuell komplikation, och - slutligen - vilka försäkringar finns som täcker eventuella problem. Svenska kliniker måste enligt lag ha en patientförsäkring.
För BBL så tycker jag att det är dessutom är särskilt viktigt att höra med den som ska operera vilken teknik man faktiskt använder (ovanpå eller i/under muskeln), och hur de säkerställer att fettet injiceras om fettet i rätt plan.
OM man ska opereras utomlands på en klinik som man inte har varit på innan så tycker jag att man ska kräva en direktkontakt (videosamtal) med den som ska operera (inte en patientkoordinator, eller liknande) för att få svar på sina frågor. Får man tydliga och skriftliga svar är det ett gott tecken. Om svaren blir vaga eller man lovar för mycket så bör man vara försiktig, och sen ska man slutligen alltid väga in de andra aspekterna såsom risk för svårbehandlade infektioner och långt resavstånd till kliniken.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det du beskriver är en vanlig men för många också en svår sak att prata om. Efter flera vaginala förlossningar, särskilt om någon skett med sugklocka, kan man få både en försvagning av bäckenbotten och en mer anatomisk förändring i mellangården och slidöppningen. Det kan ge minskad friktion vid samlag, känsla av att det blivit vidare och ibland besvär med att det kommer luft vid träning eller rörelse.

Fortsatt bäckenbottenträning är fortfarande värdefullt, särskilt om den har gett viss förbättring. Träning kan förbättra muskelstyrka, kontroll och stöd. Däremot har träning sina begränsningar om problemet till stor del beror på att vävnaderna har tänjts ut eller att det finns en bristning eller defekt i mellangården som inte återfått sitt ursprungliga stöd. I sådana fall kan man nå en platå där fortsatt träning inte förändrar anatomien särskilt mycket.

Det man brukar bedöma inför en eventuell operation är just om det finns en tydlig anatomisk förklaring till besvären, till exempel en vidgad slidöppning, svag eller defekt mellangård, ärr efter förlossning eller samtidig prolaps. Om besvären är tydliga, påverkar samliv eller funktion och kvarstår trots väl genomförd träning, då kan kirurgi vara motiverad. Vanligtvis handlar det då om att man bygger upp stödet igen i mellangården (perinealkroppsplastik) och ofta kombinerar detta med att man gör slidan snävare genom att minskar bredden på det bakre slidväggen. Man behöver anpassa detta utifrån vad man hittar vid undersökning så exakt vad man behöver göra kan variera mellan olika personer.
Det jag brukar råda mina patienter som vill diskutera en vaginalförsnävning är att det är viktigt att man inte har någon komplicerad, obehandlad förlossningsskada, t ex skada på slutmuskler i ändtarmen. Detta ska enligt min mening alltid bedömas av en gynekolog först för att se om det är något som ska behandlas av dem istället. Man ska inte heller ha en allvarlig inkontinens eftersom detta också är något som ska bedömas av en gynekolog i första hand innan man överväger en vaginalförsnävning hos en plastikkirurg, enligt min mening. Små defekter efter förlossningar såsom slemhinneflikar eller skada på inre blugdläppar kan dock många gånger korrigeras samtidigt.

När det gäller effekt brukar kirurgi kunna ge mer än fortsatt träning om huvudproblemet är just den anatomiska vidgningen. Däremot ska man vara försiktig med att lova en exakt grad av “försnävning” eller att känslan blir som före graviditeter och förlossningar. Resultatet beror på vävnadskvalitet, eventuell muskelskada, ärrbildning och hur stor del av besvären som beror på att det har blivit en anatomisk töjning av vävnaderna och hur mycket som kan ha andra orsaker. En alltför aggressiv försnävning är inte heller önskvärd, eftersom det kan ge smärta eller spänning vid samlag eller göra att mensblod samlar sig på in sidan..

Resultatet är ofta relativt hållbart om läkningen blir god och man inte genomgår nya vaginala förlossningar, men det är inte att betrakta som helt oföränderligt. Vävnader påverkas fortsatt av ålder, hormonella förändringar, bindvävskvalitet och långvarigt tryck nedåt, till exempel vid uttalad förstoppning, kronisk hosta, övervikt eller tung belastning över tid. Det betyder inte att man inte kan träna efteråt, men man brukar vilja att läkningen får stabiliseras ordentligt och att man samtidigt fortsätter tänka på bäckenbottenfunktion och tryckkontroll.
En vaginalförsnävning kan med fördel kombineras med annan intimkirurgi om man har sådana önskemål. Detta kan t ex vara inre blygdläppsplastik, eller fettsugning av venusberget.

Sammanfattningsvis, det här är min egen uppfattning efter att ha jobbat med denna typ av operationer i flera år: Det är ett bra ingrepp för att återställa den normala töjning som blir efter vaginala förlossningar, men inte ett ingrepp man ska göra för att reparera en allvarlig förlossningsskada.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping