Johan Thorfinn

Hej!

Intressant fråga, det är vanligt att man funderar på att byta till större implantat när man väl har gjort en operation. Det är just av den anledningen som jag tycker att det är viktigt att ta god på sig tillsammans med patienten när man diskuterar storlek på implantat inför en operation. För detta använder vi sizers, ristestet och kompletterar med 3D. Jag träffar ibland patienter som upplever att de blev rekommenderade eller i vissa fall även övertalade att välja en viss storlek. Självklart har kirurgens kunskap och erfarenhet betydelse, men tycker att man som plastikkirurg ska se sin roll som coach och sätta gränserna inom man som patient får välja.

Anyway. Det går inte att säga exakt vilken storlek som är rimlig utan att undersöka brösten, men utifrån det du beskriver låter det som att du inte bara saknar volym utan också projektion, alltså hur mycket bröstet bygger framåt.

Det finns ingen absolut gräns där komplikationsrisken plötsligt ökar markant. Det är mer en glidande skala: ju större och tyngre implantat man väljer i förhållande till bröstbredd, hud, ärr, tidigare lyft och vävnadskvalitet, desto mer belastas vävnaderna. Vävnaderna blir inte starkare bara för att implantatet blir större. Därför ökar också risken med tiden för att brösten tyngs nedåt, särskilt utan bra stöd i BH.

Om man går från 425 cc och vill att skillnaden verkligen ska märkas brukar jag resonera med patienter att man ofta behöver öka ungefär 30–50 %. Rent matematiskt hamnar man då någonstans kring cirka 550–650 cc, men det betyder inte automatiskt att just det är rätt i ditt fall. Ett enkelt sätt att själv förstå skillnaden i vardagen är att prova med ris i en tunn påse i BH:n och jämföra olika volymer. Det ersätter inte en konsultation, men kan hjälpa dig att förstå hur mycket extra volym faktiskt gör.

Projektionen styrs av kombinationen av volym och bredd. Om man har en bröstbredd runt 13 cm och vill gå upp i storlek utan att implantatet blir för brett, hamnar man ofta i högre profiler. I Motivaserien innebär det ofta Full eller Corsé, beroende på vilken volym och basbredd som passar.

En sak man också behöver diskutera vid större implantat är fickans stabilitet. Enligt min erfarenhet finns det med större släta implantat en ökad risk att implantaten med tiden flyttar sig, till exempel nedåt eller åt sidan. Ett sätt att minska den risken kan vara att förstärka fickan med ett nät, ibland kallat “internal bra”. Ett annat alternativ kan vara implantat med texturerad yta, men det har andra risk- och säkerhetsaspekter som måste diskuteras separat med kirurgen.

När det gäller känslan är Motiva Round ofta ett bra val om man vill ha rund form och fylligare överpol, men de kan upplevas relativt fasta. Motiva Ergonomix2 är ett alternativ som vanligen upplevs mjukare och mer följsamt, men baksidan kan vara att man tappar lite av den tydliga fyllnaden upptill. Därför blir valet en avvägning mellan mjukare känsla och den mer markerade överpol som du verkar uppskatta.

Sammanfattningsvis låter det som att du vid ett byte framför allt bör diskutera en tydlig storleksökning, högre profil och hur implantatfickan ska stabiliseras på sikt. Den exakta volymen bör däremot bestämmas först efter undersökning av hud, ärr, bröstbredd, implantatläge och hur mycket dina vävnader bedöms tåla.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Ditt önskemål om att vara kvinna men vilja leva helt utan bröst är inte helt ovanligt. En patient beskrev det för mig som "bröstfobi". Det går tekniskt att operera bort brösten och även att avstå från att bevara eller flytta bröstvårtorna. Att ta bort brösten och bröstvårtorna är ett permanent val, både utseendemässigt och när det gäller känsel och funktion. Det är något som jag upplever är en självklarhet för alla patienter som vill ta bort sina bröst och/eller vårtgårdar, men ändå viktigt för kirurgen att ta upp och försäkra sig om att patienten har insikt i. Det är i alla fall något jag diskuterar med alla mina patienter som söker för mastektomi.
En annan viktig sak som jag alltid tar upp är förväntan på resultatet. Det jag diskuterar med patienter inför mastektomi är att målet är att ta bort så mycket bröstvävnad och överskottshud som är rimligt och säkert, men att bröstkorgen aldrig blir helt platt. Formen påverkas till exempel av revbenens form, bröstmusklerna, mängden underhudsfett och hudens kvalitet. Den kan också förändras vid framtida viktförändringar, stigande ålder eller andra generella förändringar av kroppen.

Det jag tycker är viktigt att framhålla i det här sammanhanget är att det inte är normal anatomi, vare sig hos kvinnor eller män, att bröstkorgen är helt plan som en skiva. En alltför urgröpt eller helt platt bröstkorg brukar inte heller vara det mest estetiskt harmoniska. Därför bör målet snarare vara en så platt och proportionerlig bröstkorg som möjligt utifrån dina anatomiska förutsättningar.

En annan sak som man måste nämna när det kommer till mastektomi på cis-kvinnor är att det tyvärr i Sverige inte bara är en fråga om vad man själv önskar. Man kan ju tycka att vi ska ha rätt att bestämma över våra kroppar och därmed också kunna ta bort brösten om man vill utan att behöva ange någon orsak. Men om man är cis-kvinna, inte har könsdysforidiagnos och inte opereras på grund av cancer eller stark ärftlig cancerrisk, blir en bilateral mastektomi innebära ett mer komplicerat ställningstagande. Det betyder inte nödvändigtvis att det är omöjligt, men den kirurg som ska operera måste kunna bedöma att ingreppet är medicinskt, etiskt och juridiskt försvarbart. Det är fullt möjligt att olika kirurger eller kliniker kommer att ge olika besked, och vissa kommer sannolikt att avstå.
Om man som patient kan visa att man har någon form av samtalskontakt där man har diskuterat sin "bröstfobi" med till exempel t ex en psykolog eller annan samtalskontakt som ger stöd åt problematiken så är det ett stöd för kirurgen som ska fatta beslut om operation. Jag inser att det kan framstå som konstigt att man ska behöva få sitt önskemål om kroppsförändring bekräftat av någon utomstående för att det ska kunna motiveras.
Det rimliga är att gå på konsultation med en tydlig målbild, men också vara beredd på att kirurgen behöver göra en självständig bedömning. Ibland kan alternativen vara en mycket kraftig bröstförminskning, ibland en mastektomi utan bröstvårtor, och ibland kan bedömningen bli att man inte bör gå vidare. Det är inte ett avfärdande av ditt lidande eller bagatelliserande av dina önskemål, men följer av den diskussion som har varit gällande dessa ingrepp.

Till sist, det går inte att rekommendera en enskild klinik eller kirurg. Det jag tycker att man alltid ska titta efter är en specialist i plastikkirurgi och i ditt fall med tydlig erfarenhet av större bröstkirurgi, och mastektomier. Jag skulle också väga in avståndet till kliniken. Vid en sådan operation behöver man kunna komma på kontroller och få hjälp om det blir blödning, vätskeansamling, sårproblem eller någon annan komplikation.

Jag önskar dig lycka till!

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Det är mycket bra fråga. Det är en känd läkningsstörning att det uppstår ett mindre sårglapp där det vertikala och horisontella ärret möts, det så kallade ankarkrysset eller T-korsningen. Sådana sår läker ofta successivt från "botten" med hjälp av regelbundna omläggningar. Ett nytt hål med pågående vätskning bör dock kontrolleras av den opererande kliniken, eftersom man behöver bedöma sårdjupet, hudens cirkulation och vilken typ av vätska som kommer ut. Man kan resonera om detta teoretiskt så som jag har gjort nedan, men det är ändå viktigt att du tar kontakt med din klinik/kirurg och diskuterar hur du ska gå vidare.

I många fall kan en ren, mjuk och bygellös stödbh fortsätta användas. Förutsättningen är att den inte trycker mot såröppningen, skaver över ankarkrysset eller blir fuktig. En steril absorberande kompress placerad i bh:n utan tejp kan fungera tillfälligt, om den ligger stadigt och byts så snart den blir fuktig. Såret bör inte ligga direkt mot bh-tyget. Om bh-bandet ligger precis över öppningen och ger tryck behöver bh:n justeras eller tas av tills man fått individuella instruktioner.

Man bör inte själv klämma ut vätska, peta i såret eller lägga på krämer och desinfektionsmedel utan ordination. Antibiotika ska tas enligt den ordination man fått, men det är ett tillägg till omläggningarna och ersätter inte dessa. Det är viktigt att man utvärderar dagligen och som patient "håller koll" eftersom det inte finns någon annan än du som ser såret hela tiden och kan notera små förändringar.

Kontakta som sagt den opererande kliniken för bedömning och instruktion om förband, helst samma dag eller nästa vardag. Vid ökande rodnad, värme, smärta eller svullnad, feber, illaluktande eller varig vätska, missfärgad hud, snabbt större såröppning eller synligt implantat behövs skyndsam bedömning.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Tack för en viktig och konkret fråga. BBL har blivit säkrare när tekniken har inneburit att man helt och hållet undviker att injicera fett i den stora sätesmuskeln (gluteus maximus). Men det är fortfarande ett ingrepp där säkerhet måste väga tyngre än pris. Det avgörande är inte i första hand vilket land man opereras i, utan om kirurgen använder modern säkerhetsteknik och om hela vårdkedjan håller hög nivå.

Det som framför allt skiljer modern BBL från den äldre, farligare tekniker är som sagt att fettet ska läggas i underhudsfettet ovanför muskelfascian, inte i eller under muskeln. Det är den djupa placeringen som har kopplats till de fettembolier som orsakat dödsfall. Ultraljud är därför en viktig säkerhetsåtgärd, eftersom man då kan följa kanylens spets under injektionen och kontrollera att den ligger på rätt nivå. Det går däremot inte att utgå från att alla kliniker arbetar likadant oavsett om du väljer att opereras i Sverige eller utomlands, så detta kan man som patient fråga om uttryckligen när man undersöker var operationen ska utföras..

En del av prisskillnaden i Sverige handlar ofta om mer än själva operationsdagen. Det gäller till exempel specialistkompetens, narkos- och operationssäkerhet, noggrann patientselektion, uppföljning och ansvar om något avviker efteråt. I Sverige kan man också kontrollera via Socialstyrelsen att den läkare som opererar har rätt specialistkompetens, vilket inte alltid är lika enkelt utomlands.

Det betyder inte att utländska plastikkirurger generellt håller lägre nivå. Däremot finns praktiska risker med kirurgi utomlands: språkproblem, längre avstånd till kliniken, svårare eftervård om komplikationer uppstår när man kommit hem och att svenska kliniker ibland får hantera problem i efterhand. Det kan också bli dyrt. Dessutom finns en ökad risk att få med sig multiresistenta bakterier efter operation utomlands, särskilt om man behöver inneliggande vård.

Min åsikt är att man ska vara försiktig med att låta sig opereras utomlands såvida man inte har klargjort samma aspekter som om man opereras i Sverige oavsett vilken operation det rör sig om: är det en specialistutbildad plastikkirurg som utför ingreppet på mig, får jag träffa operatören på ett besök/konsultation i förväg när jag är på plats, vad har kliniken/plastikkirurgen för möjlighet att hantera komplikationer efteråt, och kan jag stanna i närheten av kliniken tillräckligt länge (några veckor) för att vara så pass läkt att man minimerar risken för att behöva låta nån annan ta hand om en eventuell komplikation, och - slutligen - vilka försäkringar finns som täcker eventuella problem. Svenska kliniker måste enligt lag ha en patientförsäkring.
För BBL så tycker jag att det är dessutom är särskilt viktigt att höra med den som ska operera vilken teknik man faktiskt använder (ovanpå eller i/under muskeln), och hur de säkerställer att fettet injiceras om fettet i rätt plan.
OM man ska opereras utomlands på en klinik som man inte har varit på innan så tycker jag att man ska kräva en direktkontakt (videosamtal) med den som ska operera (inte en patientkoordinator, eller liknande) för att få svar på sina frågor. Får man tydliga och skriftliga svar är det ett gott tecken. Om svaren blir vaga eller man lovar för mycket så bör man vara försiktig, och sen ska man slutligen alltid väga in de andra aspekterna såsom risk för svårbehandlade infektioner och långt resavstånd till kliniken.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det du beskriver är en vanlig men för många också en svår sak att prata om. Efter flera vaginala förlossningar, särskilt om någon skett med sugklocka, kan man få både en försvagning av bäckenbotten och en mer anatomisk förändring i mellangården och slidöppningen. Det kan ge minskad friktion vid samlag, känsla av att det blivit vidare och ibland besvär med att det kommer luft vid träning eller rörelse.

Fortsatt bäckenbottenträning är fortfarande värdefullt, särskilt om den har gett viss förbättring. Träning kan förbättra muskelstyrka, kontroll och stöd. Däremot har träning sina begränsningar om problemet till stor del beror på att vävnaderna har tänjts ut eller att det finns en bristning eller defekt i mellangården som inte återfått sitt ursprungliga stöd. I sådana fall kan man nå en platå där fortsatt träning inte förändrar anatomien särskilt mycket.

Det man brukar bedöma inför en eventuell operation är just om det finns en tydlig anatomisk förklaring till besvären, till exempel en vidgad slidöppning, svag eller defekt mellangård, ärr efter förlossning eller samtidig prolaps. Om besvären är tydliga, påverkar samliv eller funktion och kvarstår trots väl genomförd träning, då kan kirurgi vara motiverad. Vanligtvis handlar det då om att man bygger upp stödet igen i mellangården (perinealkroppsplastik) och ofta kombinerar detta med att man gör slidan snävare genom att minskar bredden på det bakre slidväggen. Man behöver anpassa detta utifrån vad man hittar vid undersökning så exakt vad man behöver göra kan variera mellan olika personer.
Det jag brukar råda mina patienter som vill diskutera en vaginalförsnävning är att det är viktigt att man inte har någon komplicerad, obehandlad förlossningsskada, t ex skada på slutmuskler i ändtarmen. Detta ska enligt min mening alltid bedömas av en gynekolog först för att se om det är något som ska behandlas av dem istället. Man ska inte heller ha en allvarlig inkontinens eftersom detta också är något som ska bedömas av en gynekolog i första hand innan man överväger en vaginalförsnävning hos en plastikkirurg, enligt min mening. Små defekter efter förlossningar såsom slemhinneflikar eller skada på inre blugdläppar kan dock många gånger korrigeras samtidigt.

När det gäller effekt brukar kirurgi kunna ge mer än fortsatt träning om huvudproblemet är just den anatomiska vidgningen. Däremot ska man vara försiktig med att lova en exakt grad av “försnävning” eller att känslan blir som före graviditeter och förlossningar. Resultatet beror på vävnadskvalitet, eventuell muskelskada, ärrbildning och hur stor del av besvären som beror på att det har blivit en anatomisk töjning av vävnaderna och hur mycket som kan ha andra orsaker. En alltför aggressiv försnävning är inte heller önskvärd, eftersom det kan ge smärta eller spänning vid samlag eller göra att mensblod samlar sig på in sidan..

Resultatet är ofta relativt hållbart om läkningen blir god och man inte genomgår nya vaginala förlossningar, men det är inte att betrakta som helt oföränderligt. Vävnader påverkas fortsatt av ålder, hormonella förändringar, bindvävskvalitet och långvarigt tryck nedåt, till exempel vid uttalad förstoppning, kronisk hosta, övervikt eller tung belastning över tid. Det betyder inte att man inte kan träna efteråt, men man brukar vilja att läkningen får stabiliseras ordentligt och att man samtidigt fortsätter tänka på bäckenbottenfunktion och tryckkontroll.
En vaginalförsnävning kan med fördel kombineras med annan intimkirurgi om man har sådana önskemål. Detta kan t ex vara inre blygdläppsplastik, eller fettsugning av venusberget.

Sammanfattningsvis, det här är min egen uppfattning efter att ha jobbat med denna typ av operationer i flera år: Det är ett bra ingrepp för att återställa den normala töjning som blir efter vaginala förlossningar, men inte ett ingrepp man ska göra för att reparera en allvarlig förlossningsskada.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det är vanligt att börja fundera igen när operationen närmar sig, särskilt om man står mellan två närliggande storlekar. I många fall går det att justera storleken relativt sent, men det beror inte bara på det medicinska utan också på hur den enskilda kliniken arbetar praktiskt.

Det är olika på olika kliniker hur många implantat som finns i lager. Ju fler olika typer, märken och modeller en klinik arbetar med, desto svårare är det ofta att ha många storlekar tillgängliga vid varje operation. Därför är det egentligen bara den enskilda kliniken som kan svara på hur tätt inpå operationen man kan ändra sig.

Rent kirurgiskt finns det också en gräns där jag tycker att det knappt lönar sig att ändra storlek, även om det tekniskt skulle gå. Det gäller om man överväger en mycket liten förändring i implantatvolym, typ en storlek upp eller ner. Det gör ofta ingen eller mycket liten faktisk skillnad. Mellan två närliggande storlekar skiljer det i regel bara några få millimeter i bredd eller höjd, ofta omkring 2–4 mm, och en sådan skillnad är vanligtvis ganska svår att uppfatta när implantaten väl sitter på plats.
Samtidigt så brukar jag oftast rekommendera att om man väljer mellan två olika storlekar så ska man välja den större av de två. Detta eftersom det enligt min erfarenhet är vanligare att man ångrar att man tog en för liten storlek än en för stor storlek.

Men sammanfattningsvis brukar rådet vara att försöka att inte få alltför stor beslutsångest över mycket små storleksskillnader. Det viktigaste är oftast att man har valt ett storleksområde och profil som passar kroppen och det mål man har, snarare än exakt vilken av två mycket närliggande storlekar man landar på.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!

Mig veterligen fins det inte något generellt krav på antibiotika inför vanlig tandbehandling eller tandstensborttagning bara för att man har bröstimplantat. De råd som ibland cirkulerar om antibiotika under 6–12 månader efter operation bygger så vitt jag vet inte på någon allmänt accepterad standard för bröstimplantat. Det verkar ju också ologiskt att en sådan rekommendation bara skulle gälla under 6-12 månader; om det var ett verkligt problem så skulle det alltid gälla oavsett hur länge implantaten har suttit.

I många fall brukar man därför inte ge förebyggande antibiotika till en i övrigt frisk patient som ska göra en vanlig tandkontroll eller ta bort tandsten. Den typ av bakteriespridning som kan uppstå vid tandbehandling kan också uppstå i mindre grad i vardagen, till exempel vid tandborstning om tandköttet är inflammerat. Därför är god munhälsa i sig en viktig del.

Det som kan motivera en mer individuell bedömning är om man haft sårproblem, infektion eller vätska kring implantatet efter operationen, om läkningen fortfarande inte är stabil, om man har nedsatt immunförsvar eller om det planeras ett mer omfattande dentalt ingrepp i infekterad miljö. I sådana fall kan man stämma av med opererande kirurg inför behandlingen.

Utifrån det du beskriver, 9 veckor efter operation och inför en årlig kontroll, låter det alltså vanligtvis inte som något som rutinmässigt kräver antibiotika. Om du däremot fortfarande har kvarstående läkningsproblem, rodnad, ömhet eller svullnad i brösten bör det bedömas separat.

Johan Thorfinn
överläkare / docent i plastikkirurgi
Linköping

Hej!

Tack för din fråga, det är vanligt och fullt förståeligt att man som patient önskar så klara besked som det går hur resultatet blir efter ett byte av implantat.

Min åsikt är att om målet framför allt är mer fyllighet och tydligare överpol brukar ett runt implantat oftast ligga närmare det önskemålet än ett anatomiskt (droppformat). Anatomiska implantat ger i många fall en mjukare och mer naturligt sluttande övre del, medan runda implantat vanligen ger mer fyllnad upptill, särskilt om man väljer högre projektion.

Det betyder dock inte att ett visst implantat automatiskt är ”rätt”. Det som brukar vara avgörande är framför allt bröstkorgens bredd, hur mycket egen vävnad som täcker implantatet, hudens elasticitet och hur den nuvarande fickan ser ut.

Min rekommendation till patienter som vill byta storlek för att de ska få en märkbar skillnad i volym är att man ökar volymen med 30-50%. Det är samtidigt viktigt att ta med i beräkningen att stora implantat kan innebära ökad risk för komplikationer och att det blir tyngre att bära. Vävnaderna kommer tänjas snabbare och det är större risk att brösten med tiden får ett häng, vilket betyder att det är ännu viktigare med bra stöd i BH.

I ditt fall skulle 615 cc vara en tydlig ökning från 400 cc som stämmer väl in med resonemanget att öka ca 50%, och hos en person med slank kroppsbyggnad kan det absolut ge mer fyllighet men också öka risken för att kanter känns eller syns, även om implantaten ligger bakom muskeln. Muskeln täcker främst den övre delen, medan ytter- och underkant fortfarande kan bli mer framträdande om vävnaden är tunn. Hur det är i ditt fall behöver man ta ställning till i samband med en undersökning på mottagningen eftersom det är svårt att veta annars.

Det är också vanligt att implantatkanter syns mer med större och mer projicerade implantat, och det beror ofta mer på tunn mjukvävnad än på att implantatet är runt. Anatomiska implantat kan ibland ge ett mer diskret intryck upptill, men brukar inte ge samma markerade överpol som ett runt implantat om det är just det man söker.

Det man brukar bedöma inför ett byte är därför inte bara märke eller modell, utan också om fickan behöver justeras och om vävnaderna klarar en tydlig storleksökning på ett stabilt och estetiskt bra sätt.

Slutligen så är det också viktigt att framhålla att även om det har stor betydelse att man noggrant tänker igenom sina val såsom du gör, så är det svårt att veta exakt hur slutresultatet blir. Det är alltid en viss osäkerhet som beror på faktorer som varken du eller den som opererar dig helt och hållet kan styra över.

Sammanfattningsvis så skulle jag rekommendera de runda implantaten framför de anatomiska om det är fyllnad i den övre polen som du är ute efter.

Johan Thorfinn
överläkare / docent i plastikkirurgi
Linköping

Hej!

Det är en viktig fråga, och du är inte ensam om att ha dessa funderingar.

Det behöver inte betyda att implantaten måste bytas bara för att de suttit sedan 2011. Den gamla uppfattningen att alla implantat ska bytas efter ungefär 10 år stämmer inte riktigt. Däremot är implantat inga livstidsprodukter, och ju längre tid som går desto viktigare blir uppföljning och bedömning av eventuella förändringar.

Det du beskriver med mindre fyllnad i övre polen, lite mjukare känsla och en viss veckning när du böjer dig framåt kan i många fall bero på att den egna bröstvävnaden och huden förändras med åren. Man får ofta mindre egen volym upptill, viss tänjning i vävnaden och ibland mer synlig eller kännbar rippling, särskilt i vissa kroppslägen. Det behöver alltså inte i sig betyda ruptur eller att något är farligt.

Samtidigt är det rimligt att låta detta undersökas, särskilt när implantaten suttit länge och känslan har ändrats det senaste året. I de flesta fall är ultraljud ett bra första steg. Om ultraljudet är oklart kan man gå vidare med MR. Det är viktigt här att förstå som patient att enbart en undersökning av brösten "med händerna" av en plastikkirurg inte är en säker metod att avgöra om det finns misstanke på om implantaten har gått sönder.

Ultraljud är inte heller 100%-igt men det ger klart bättre resultat än en "hand-undersökning" om den som utför ultraljudet har vana och erfarenhet. Däremot så ersätter det inte en mammografi som görs på bröstvävnaden (se längre ned).

Ultraljud kan vissa privata, plastikkirurgiska plastikkirurger utföra själva, medan MR vanligen kräver remiss till ett sjukhus som i så fall den undersökande plastikkirurgen får ta ställning till.

För egen del har jag arbetat med ultraljud på implantat i flera år och har utfört flera hundra undersökningar. Jag slås av att det förekommer - även om det är ovanligt - att det i samband med rutinundersökningar hittar enstaka implantat med ruptur på bröst med gamla implantat utan några tecken på att det skulle vara trasigt. Jag vill understryka att det är viktigt att man som patient med gamla implantat inte ska gå runt och vara orolig i onödan, men det kan vara bra att med jämna mellanrum (t ex varannat år) kontrollera dem på en privat klinik.

Tecken på att det är något problem med implantaten är annars till exempel nytillkommen hårdhet, stramhet, smärta, tydlig asymmetri, att ett implantat hamnar högre eller lägre än tidigare, plötslig storleksförändring, ojämnheter eller generell svullnad.

Om ultraljudet visar misstanke på ruptur så ska man inte vänta med att genomgå en operation. Det finns inga officiella, svenska riktlinjer men jag brukar rekommendera att man blir opererad så snart det är praktiskt möjligt men inte senare än inom 1-3 månader. Om det visar sig finnas ökad mängd vätska kring implantaten så kan det vara anledning att göra en punktionsundersökning av vätskan. För detta krävs ofta remiss till sjukhuset.

Uttalad kapselbildning utan misstanke om ruptur är också en vanlig orsak till att gå vidare med en operation relativt snart, mest beroende på att det kan vara besvärligt för patienten med ömhet och obehag. Felposition av implantaten eller andra mer estetiska förändringar som du som patient själv inte längre trivs med är inte lika bråttom att åtgärda, här är det hur bråttom du som patient har som avgör.

OBS: Oavsett om man har implantat eller inte så är det viktigt att alla kvinnor som upplever problem med bröstvävnaden såsom t ex ihållande ensidig svullnad, nytillkomna knölar, rodnad, svullna lymfkörtlar eller ökande smärta måste kontakta vanliga vården (t ex bröstmottagningen eller vårdcentralen) så att man kan ta ställning till om det krävs mammografi. Detta kan man göra parallellt med att man kontaktar en privat plastikkirurg för att få sina implantat undersökta.

Sammanfattningsvis låter detta inte akut utifrån det du beskriver, men det är absolut ett rimligt läge för en kontroll och jag tycker att du ska välja en plastikkirurg som kan utföra ultraljudsundersökning på dina implantat. Då får du ett bättre underlag för att avgöra om det rör sig om naturliga åldersförändringar eller något som faktiskt talar för att du bör gå vidare med en operation.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping

Hej!
Det är svårt att säkert avgöra på en bild om det verkligen rör sig om ett keloidärr eller ett hypertrofiskt ärr. De kan se ganska lika ut, men det finns en viktig skillnad. Ett hypertrofiskt ärr är ett för tjockt och upphöjt ärr som håller sig inom området där såret eller operationen varit. Ett keloidärr växer däremot utanför det ursprungliga ärret, som att ärret fortsätter att breda ut sig i frisk hud.

Den skillnaden spelar roll för behandlingen. Hypertrofiska ärr kan ibland lugna sig med tiden och blir ofta på behandling som kortisoninjektioner, silikon och ibland tryckbehandling. Om ärret efter mognad fortfarande är mycket tjockt eller besvärande kan det vara värt att prova att operera bort ärret.

Keloidärr är ofta mer svårbehandlade. Där stämmer det att enbart kirurgisk borttagning innebär en stor risk att keloidbildningen kommer tillbaka. I värsta fall blir det värre än innan.

Därför brukar man vara försiktig med att operera ett misstänkt keloidärr utan en plan för tilläggsbehandling. För att minska risken för återkomst kombinerar man ofta kirurgi med till exempel fortsatta kortisoninjektioner, silikonbehandling, tryckbehandling och i vissa utvalda fall annan förebyggande behandling.

Utifrån det du beskriver med klåda, ömhet och att kortison hjälpt något men inte tillräckligt, tycker jag att en läkare med erfarenhet av ärrbehandling borde titta på det. Det kan vara en plastikkirurg men det finns även hudläkare som är specialintresserade av att behandla ärr.

Det viktigaste först är att försöka avgöra om det mest liknar ett hypertrofiskt ärr eller ett keloidärr, eftersom det påverkar både om operation är lämplig och hur man bäst minskar risken för att det kommer tillbaka.

Johan Thorfinn

överläkare / docent i plastikkirurgi

Linköping