Kl 8.00 fick jag skjuts av mamma till kliniken. Vi hade droppat dottern på fsk innan. Lite jobbig känsla då hon var nervös för mammas skull. Väl på plats fick jag komma in fort och göra ett snabbtest för covid-19. Det var negativt (tur det med all planering som låg till grund för denna operation). Blev då visas till ett skåp de jag kunde hänga av mig jacka och skor och sedan in på salen. Då var kl 8.30 ca. Jag fick byta om och lägga mig på sängen. Strax därefter kom en sköterska och satte infart och gav mig förebyggande medicin för illamående samt smärta. Fick vänta lite med morfinet tills jag träffade kirurgen. Anders stod och opererade innan. När han var färdig ca kl 9.00 så fick jag komma in och han ritade på mig. Vi diskuterade vart han skulle ta fett ifrån och jag gav honom tillåtelse att sätta snittet så högt han behövde mellan brösten. (I och med snittet som går vertikalt över hela magen så behöver inte det horisontella snittet gå så brett och kan sitta lägre.) Ångrar att jag inte påminde honom om att spruta så mycket fett han bara kunde in i brösten...utan sa mer att jag litar på hans omdöme. Vilket jag ifs gör. Narkosläkaren kom in. Han var ytterst opersonlig, presenterade sig inte, ställde några korta frågor och sedan gick han. Kanske en dålig dag på jobbet? Narkossköterskan Björn var jättegullig och kom kl 9.45 och hämtade mig till operationssalen. Gud så nervös jag var. Framför allt för att sövas, eller att inte vakna egentligen... Att min dotter skulle bli utan mamma. Smärtan etc det var jag inte alls orolig för. Björn ställde lite frågor och jag fick lägga mig på ett varmt och skönt operationsbord helt spritt språngande naken. Jag fick andas syrgas i en liten och trög mask. Det var lite obehagligt tyckte jag och sedan var det dags att sova. Jag vaknade vid 13 ca när de förde över mig till min säng. Eller vaknade, jag har ett svagt minne. Det betyder att operationen tog ca 3 timmar. Ville ju se min mage och mina bröst. Tyckte brösten kändes små även om de var större och frågade sömndrucket sköterskan hur mycket fett som hade lagts i respektive bröst. Ena 200cc och 175cc i andra. Jag blev sååå besviken. Mådde förvånansvärt bra, pigg som en lärka och efter lite ”extra kryddning” slutade det svida i magen oxå. Anders hade tagit bort 1.1 kg hud och sugit ut 700ml fett. Men det var inte allt fett han kunde använda till brösten tydligen. Han hade fått kämpa ordentligt för fetter sa han. Skönt ändå att få bekräftelse på att det var mest hud. Han hade sytt ihop magmusklerna med 4-5cm och hittar ett litet bråck från en tidigare operation som han oxå passade på att fixa när han ändå var där och rotade runt. Det var ju jättebra!! Jag smälte att det inte var 350cx i respektive bröst vilket är det jag hade velat ha och det vi pratade om på konsultationen. Men han tror jag kommer bli nöjd. Hoppas det! Det går ju alltid att fylla på från låren annars. Fortsatte att må väldigt bra och låg där och var rastlös och lite smått hög på livet. Fick dricka nyponsoppa en timme efter jag vaknade från narkosen och sedan fick jag kaffe och macka ytterligare en timme efter det. Inget illamående eller nåt. Pigg som en lärka. Ringde sambon och familjen och så var det till att vänta tills idag, imorse då jag fick åka hem. Första natten på kliniken var bra. Jag var lite rastlösni kroppen och hade svårt att sova. Spände lite o magen och kände det som att en elefant sparkat mig i sidan. Då fick jag lite korttidsverkande smärtstillande och från kl 3-6 sov jag ganska bra under ängar perioder. Sedan var det dags att spruta in lokalbedövning i dränagen inför att de skulle plocka ut dem. Hade förvånansvärt lite sårvätska och allt såg bra ut. Anders kom in igen och öppnade gördeln för att kika på snitten. Då hjälpte han mig att ta bild på magen. HERREGUD. Blev ju helt gråtfärdig. Han hade gjort under!!! Visste inte tar det var möjligt för mig att se ut så!!! Vilken skillnad!! Helt golvad. Sken som en sol resten av tiden. Sedan var det lite praktiskt och båda dränagen drogs ut. Och så kom sambon och hämtade mig. Hade 1 timmes bilfärd ca och det gick hur bra som helst med lite lirkande. Nu ligger jag här i soffan och är sååå nöjd med min operation. Mår fortfarande så oförskämt bra och njuter av att ha detta gjort. Nästa utmaning är att öva på att be om hjälp. Vi hade förberett hemma med bäddad bäddsoffa till mig på nedervåningen, kuddar och madrass. Jag kan lätt ställa mig upp och sätta mig ned av någon anledning (övade en hel del för 10’år sedan när jag opererades för fetma). Ja, det var nog det hela. Har du frågor om t-snitt och varför det är bra så är det bara att höra av dig. Uppdaterar här lite varteftersom. Summan av kardemumman: jag mår utmärkt!! Inte däckad, tål alla mediciner, inte illamående, smärtan är helt under kontroll och jag kommer få ett resultat jag aldrig kunnat hoppats på!! ❤️

Op tidig morgon. Fick fint välkomnande och blev väl omhändertagen. Fick ok att åka hem vid 14-tiden och precis i samma veva så började jag att må så illa. Fick ett piller mot illamående och de följde mig ut till bilen där min sambo var redo att ta över. Bilfärden hem gick fint, inge ont men ömt. Andra dagen: Har en snäll sambo som ser till att jag får frukost och får i mig de tabletter jag ska ha. Mitt på dagen ringde en sjuksköterska och hörde hur allt var. Sover ganska länge på morgonen och sover även på em. Det går fint att sova på rygg. Har bullat upp med en massa kuddar. Hade oroat mig för det men det har gått hur bra som helst. Tredje dagen: Lite samma som andra dagen, öm och lite trött. Har tagit det lugnt och fått service av min sambo. Får se hur det känns imorgon. Har tänkt att börja jobba lite så smått hemifrån (har hemmakontor nu under pandemin).

Nu är kl 20.00 ca 10 timmar efter att jag vaknat ur min narkos. Har haft mkt besvär med magen en tid innan, när jag kommer till kliniken berättar jag att magen spökar och att det irriterar min hals. Jag har antagligen fått sura uppstötningar pga att jag varit orolig. Ni vet när man längtat efter något i 12 år, jag fick stora tuttar redan vid 14 år dessutom hängiga så jag har levt med dom länge. Har haft en hängig 70E ca... nu ska kirurgen göra en C-kupa ca... Nu är det dags, har pratat med massor av personal, kirurgen har ritat på mig och berättar förloppet, kl är 07.30. Jag blir omhändertagen av en superbra narkossköterska. Han pratar om allt för att lugna mig och allt känns så tryggt. När jag vaknar har jag (såklart, aldrig vila från jobbet va??) drömt om att jag jobbade och frågade varför jag inte var på jobbet? Väl inne på uppvaket tar dom blodtryck och syresättning, allt ser bra ut! Men efter ett tag börjar min mage ge upp, hade fått en sjuk magkatarr av alla läkemedel och lång fasta. Jag hade alltså inte ont i brösten men i magen, så sjuk känsla... fick massa omeprazol och Novalucol. Blev inte bättre, vid 13 spydde jag och kunde inte ligga ner sen spydde jag och satt upp till kl 16 sen somnade jag till 40 min, då jäklar hade jag vilat upp mig ? så då kom skjutsen som tog mig hem. Nu sitter jag i soffan och mår toppen, det känns ju men inte alls vad jag föreställt mig... får väl se hur det känns imorgon ? men mig hem fick jag targiniq, oxynorm och Alvedon forte... återkommer med närmare resultat.

Här kommer en lång och detaljrik berättelse om min operation! uppdaterar lite eftersom:) Bakgrund Det var en läkare som föreslog att jag skulle göra en bröstföminskning pga smärtor i skulderblad/axlar/nacke. Smärtorna hade jag haft i flera år och testat allt möjligt som läkare och fysioterapeuter föreslagit. Bland annat många styrke/strechningsövningar, tens, massage osv. Ser även fram emot att lättare kunna hitta bhar som passar i vanliga klädbutiker. Kanske till och med kommer kunna använda klänningar med öppen rygg, om jag vågar drömma så långt. Innan operationen har jag hängiga bröst och använder 65G på bhar, men det är bara vissa modeller jag kan ha det storleken. Egentligen har jag nog större omfång (och mindre kupa), men jag har använt 65 så att det ska ta sitta åt mer runt om och ta minde på axlarna. Väntetiden och konsultation 1 Har väntat på den här operationen sen remissen skickades i april 2018. Det tog väldigt lång tid (7 månader) innan jag fick komma på besök hos en kirurg. Jag visste sen tidigare att det skulle vara en manlig kirurg, jag hade föredragit en kvinna men hann iallafall förbereda mig på det. Vad jag inte hade förberett mig på var att kirurgen hade två elever med sig. Jag är väldigt blyg när det kommer till min kropp och hade inte visat mina bröst för någon förutom min partner (och den första läkaren som föreslog operationen) på många år. Jag kände mig väldigt obekväm med det men vågade inte säga något. Jag hälsade på alla och tog sen av mig på överkroppen. Han undersökte mina bröst och berättade sakligt om riskerna med operationen (nedsatt amningsförmåga/känsel osv). När jag frågade om hur mycket som skulle tas bort sa han att man måste ta bort minst 350 ml/bröst för att det ska göra någon märkbar belastningsskillnad. Jag frågade hur stor del 350 ml är utav mina bröst för att få ett hum om hur mycket de skulle minska, varpå han svarade att det är svårt att säga men att jag troligtvis skulle hamna på a/b kupa. Jag tyckte att det kändes ganska litet och han instämde på att det kanske skulle kännas platt för mig. Konsultationen tog cirka 10 minuter. Han godkände mig för operation betald av landstinget och jag hamnade på väntlistan, med information om att "väntetiden är lång" utan några tidsenheter. Efter 3+ månader utan att jag hörde något från dem kontaktade jag dem (åberopade vårdgarantin) och blev då erbjuden remiss till en privat klinik istället, vilket jag tackade ja till. Efter ytterligare ca 5 månader hörde den kliniken av sig och sa att de inte kunde ta emot mig. Här kan jag säga att jag mådde väldigt dåligt. Trots att jag inte kände mig supertaggad på det förmodade operationsresultatet hade jag ändå bestämt mig för att jag ville göra operationen, att en så liten byst iallafall inte skulle orsaka någon fysisk smärta. En ny remiss skickades nu till en annan privat klinik, jag hade dock tappat hoppet på att operationen faktiskt skulle bli av. Men kanske en månad(?) efter att remissen skickats hörde kliniken (Art Clinic) av sig och sa att jag skulle få komma på konsultation och fick ett preliminärt operationsdatum!! Jag blev så chockad i telefonen "November? Alltså om två månader??" Koordinatorn i telefonen hörde min skepsis och frågade om det fanns något datum som passade bättre för mig. Jag förklarade att jag bara var förvånad för att det var så snart, hade inte trott att jag skulle höra från dem förrän om typ ett halvår. Hon visade medkänsla och var väldigt lätt att prata med. Nu började det kännas ljusare. Konsultation Kände mig varmt mottagen på konsultationen. Medan jag satt och väntade på kirurgen kom någon och tog mitt blodtryck och jag fick fylla i en hälsodeklaration. Hade förberett en läkemedelslista eftersom jag använder många mediciner för min värk. På konsultationen gick vi igenom samma basic saker som vi gått igenom på den förra konsultationen. Men den här gången kände jag att jag fick andrum att ställa mer frågor och jag fick utförligare svar som kändes mer subjektiva. Bland annat så mätte vi brösten med volymkoppar! Det gjorde det mycket lättare för mig att få en bild av vad jag kunde förvänta mig. Sen undersökte hon mina bröst, påpekade att de var olika stora och att vecket undertill satt på olika höjd (hade inte märkt detta själv tidigare). Hon lyfte i huden i mina bröst för att ge mig en bild av vad som kunde göras med mina önskemål i åtanke och förklarade vad som var rimligt att fövänta sig från min utgångspunkt. Det kändes väldigt bra och var inte längre lika rädd för att få en alldeles "för liten" byst. Det enda som fortfarande kändes jobbigt är att jag en dag vill ha barn, inte för långt bort i tiden. Hon rekomenderade att man först skaffar barn och sen gör operationen, vilket jag förstår. Men jag klarar inte av den här värken mer. Jag måste göra något åt det. Och vem vet hur lång tid det tar att bli gravid? Och innan det blir bättre kanske jag inte ens orkar skaffa barn. Är såklart lite rädd att resultatet ska bli "förstört" efter graviditeten. Dagen före op Hade förberett mig på det värsta med descutan-duschen, att huden skulle flagna och håret kännas som svinto, men det inte alls så farligt. Lösningen till håret var ganska otrevlig och det kändes lite sträv i håret. Var inte så värst nervös egentligen, men lite, inte bara för själva operationen, men även för att flyga själv/ hitta rätt tåg/hitta runt i en stor stad/hitta till kliniken/hur jag skulle må efter operationen och allt sånt! Vid 16-17 köpte jag mat från Max som jag åt på hotellrummet, sen somnade jag en stund (trött efter flygresan), vaknade för att duscha igen och sen gick jag och lade mig. Hade egentligen tänkt äta kvällsmat men var för trött, så min fasta började lite tidigare än 24:00. Operationsdagen - innan op Plingade på dörren (strax innan 7) och blev insläppt, möttes på en gång av en kvinna som frågade om jag var X. Hon visade mig in till kliniken och fram till ett skåp. Där fick jag hänga av mig jacka och skor och låste det. Sen gick vi in i ett rum med tre patientsängar, som skildes av med rumsavdelare/golvskärmar. Bredvid sängen fanns ett sängbord med två lådor. Jag fick en morgonrock och tofflor att ta på mig. Jag tog av alla mina kläder förutom trosorna. Kläderna la jag i den ena lådan. Mina värdesaker + nyckeln (till det första skåpet) lade jag i den andra lådan, sedan låste jag den lådan och lade den nyckeln i morgonrocksfickan. Min väska ställde jag på golvet bredvid min säng. Nu blev jag nervös på riktigt! Det gick upp för mig att väntan är över och att det faktiskt händer nu, det som jag väntat på så länge! Det riktigt pirrade (och kurrade) i magen. En sjuksköterska tog med mig till badrummet för att väga mig innan narkosen, rocken var så tung så tog av den och vägdes i bara trosor. Sen fick jag sätta mig på sängen och ta tablett-cocktailen! Det var Alvedon, Arcoxia och långverkande Oxykodon mot smärta, antibiotika förebyggande mot infektion, ondansetron mot illamående och sobril som är lugnande/muskelavslappnande. Jag fick även kortisontabletter som var lösta i lite vatten. De kopplade in nålen i mitt armveck (för att kunna ge injektioner). Vid tillfället var jag så himla nervös, men sköterskorna som var där var jättesöta och en kramade om min hand. Narkosläkaren kom förbi och hälsade på mig och berättade hur narkosen skulle gå till. Sen fick jag ligga i sängen ett tag och vänta innan på att få träffa kirurgen för skulle rita på mig. Under tiden kände jag hur jag blev mindre och mindre nervös. När jag sen gick till kirurgens kontor kände jag mig lite tyngre i kroppen än vanligt, men lätt i sinnet- väldigt lugn och avslappnad. Hon ritade på mig och dubbelkollade att hon hade förstått mina önskemål rätt, att jag ville ha mindre bröst för att avlasta musklerna, men inte alltför små. Sen fick jag själv promenera in i operationsrummet och lägga mig på bordet. Är så väldigt glad för att jag fått lugnande tabletter innan dess- vet inte om jag hade klarat av det annars. De satte en klämma på mitt finger för att hålla koll på syremättnaden och en manschett på armen för att kolla blodtrycket. Jag fick en mask att andas i som hölls strax framför mitt ansikte, de sa att de skulle injicera något och sa att jag skulle säga till när det började kännas konstigt, efter ca 5 djupa andetag sa jag att "nu börjar det kännas". Kommer inte ens riktigt ihåg hur det kändes, men som att omgivningen blev otydlig. Nästa sekund sov jag. Operationsdagen - efter op Vid 11 vaknade jag under täcket i min säng. På brösten låg det kompresser och min på min vänstra arm satt manschetten som med jämna mellanrum kollade blodtrycket på mig. Ganska snart kom en sköterska och kollade hur jag mådde och kopplade på klämman på fingret igen. Jag mådde bra. Ni vet känslan när man råkar riva sig mot en kartong och det tar någon sekund men sen svider det till? Den svidande känslan hade jag under brösten. Jag fick lite juice och en sen fick jag gå på toa. Sen vilade jag ett tag i sängen och sen fick jag fika. Det var bland annat mackor, kaffe, en smoothieshot och en liten chokladbit. Jag låg i sängen, smsade, gick och kissade ibland och allt kändes ganska bra. Men när jag varit vaken i cirka 4 timmar började det göra mer och mer ont i ena bröstet, och efter ytterligare en timme frågade jag om jag kunde få något för det. Så jag fick en tablett snabbverkande oxykodon (oxynorm). Det hjälpte tillräckligt mycket för att jag skulle kunna sätta mig upp i sängen och gå på toa. Jag sov en stund, men sen när jag vaknde igen var jag väldigt illamående. En sköterska tänkte att jag kanske behövde äta så hon kom med mat till mig, jag fick penne-pasta med mozzarella och grönsaker till. Jag brukar tycka om det men det var väldigt svårt att äta. Jag tvingade mig själv att äta ungefär hälften för att jag ville ha energin. Men så började jag må så illa att jag bad om en spypåse. Då kom kirurgen och en sköterska och kollade på mig, de konstaterade att jag var väldigt blek, sänkte ryggstödet så att jag blev i mer liggande ställning och gav mig dropp. Det var väldigt obehagligt att ligga istället för att sitta, för om jag behövde spy visste jag att jag inte skulle hinna sätta mig upp i tid. När jag hade ställt mig upp för att gå på toa hade det varit en ganska långsam process. Men jag fick bättre färg när jag låg ner så jag låg kvar, men påsen vilandes på bröstkorgen för att vara förberedd. Är väldigt glad att jag hade bett om en påse. För när jag började spy så slutade det inte i första taget. När det började komma rullade jag insinktivt över på min vänstra sida så att jag kunde spy på sidan av sängen ner i påsen. De andra tjejerna i rummet tryckte på knappen som kallade dit en sköterska som gav mig en ny påse när den första började bli full och gav mig papper att torka munnen med. Det var väldigt snabbt agerande av alla och det är jag tacksam för. De gav mig medel mot illamånde intravenöst (ondansetron). Jag vilade ett tag och sen när jag vaknade hade jag så himla ont i huvudet. En sköterska gav mig coca cola för hon trodde att jag behövde socker. Jag drack läsken, spydde upp den och somnade om.. När jag sen vaknade mitt i natten kallade jag på en sköterska som gav mig yoghurt och långtidsverkande oxykodon (oxycontin). Efter det mådde jag inte illa längre. Jag har sen dess låtit bli snabbverkande oxykodon, eftersom det troligtvis var den som orsakade illamåendet. fortsättning följer :)

Klockan 07.00 lämnade min man av mig på Art Clinic i Uppsala. Jag möttes upp av en vänlig sköterska som visade in mig på ett rum. Jag fick byta om till en fluffig morgonrock och tofflor. Infart sattes i armvecket, jag är svårstucken så det tog några försök. Efter en liten stund kom min läkare Aili in och ritade upp samt fotade inför operationen. Direkt efter kom narkossköterskan och följde mig till operationssalen. Alla var så vänliga och omtänksamma, jag kände mig trygg och lugn när jag sövdes. Själva operationen påbörjades innan klockan hunnit bli 8. Jag vaknade upp vid 10-tiden i en skön säng med ett mjukt täcke. Kände mig lite mörbultad och var väldigt törstig, blev snabbt ompysslad av sköterskan som tagit emot mig tidigare på morgonen. Jag låg kvar i sängen någon timme, sippade nyponsoppa och lyssnade på podcast. Sms:ade min man och min pappa för att meddela att allt gått bra. Sen fick jag hjälp upp på toaletten, det gick lättare än väntat. Sköterskan tog också bort det mesta av förbanden efter operationen och jag fick prova ut stödbh. Utprovningen kändes rejält! Jag blev lite nojig också när jag såg brösten i spegeln, bröstvårtorna såg inte ut att sitta helt symmetriskt. ? Sköterskan lugnade och sa att vi skulle se vad Aili sa vid utbedömningen. Åter i sängen fick jag te och smörgås, himmelskt gott med tanke på hur hungrig jag var. Låg där och halvslumrade och lyssnade på podd/radio/musik, scrollade IG och messade med vänner. Klockan 14 kom Aili in och kollade till mig och jag fick läkarintyg för sjukskrivning. Vi pratade om bröstvårtorna och hon förklarade att det med största sannolikhet skulle ändras när svullnaden lagt sig. Skönt att höra! ? Sköterskan skrev ut ett tidsschema för mina mediciner och så var jag klar för hemfärd. ?? Kl 15 hämtade min man upp mig igen, det var en smula krångligt att komma in i bilen. ? Han fick köra försiktigt hem för det kändes när det var ojämnheter i marken. Väl hemma bäddade jag ner mig i soffan, halvliggande med massor av kuddar. Det kändes skönt att vara hemma! Jag klev upp och promenerade runt lite då och då, det kändes bättre än att bara ligga ner. Efter middagen var jag rejält trött och ville helst gå och lägga mig men väntade ut kvällen för att bättre kunna sova på natten. Innan läggdags var det så jäkla härligt att få dutta som vanligt med ansiktsrengöring, serum och krämer. Huden och håret har inte varit allt för förtjusta i allt tvättande med Hibiscrub. Jag tog en vid behovs-tablett när jag lade mig och somnade sen rätt fort. Jag känner mig väldigt nöjd med allt kring operationen: all personal, lokal, bemötande, omhändertagande. Jag hoppas verkligen att jag kommer bli helt nöjd med resultatet!

Min berättelse börjar med en konusltation hos Andreas några månader innan operationen. Han fick mig att känna mig trygg och han svarade på alla frågor jag hade. Utifrån mina krav (vilket inte var få) så kom vi fram till det bästa beslutet för just mig och min kropp. Jag valde Motiva Mini 275 cc och framför bröstmuskeln. Nu ett år senare så är jag väldigt nöjd att jag gick emot strömmen då brösten upplevt väldigt naturliga och rör sig som mina vanliga bröst gjorde innan. Jag kan träna obehindrat och muskelaturen störs inte alls av min styreketräning. Några månader senare så var det dags för operation. Jag kände mig lugn men spänd inför operationen men när jag väl på plats blev jag väl omhändertagen och jag kunde slappna av. Andreas var fortsatt väldigt proffsig och jag fick och har fortfarande väldigt stort förtroende för honom. Operationen gick snabbt och jag vaknade sakta upp i min säng. Ingen smärta eller obehag kändes. Jag hade burit och ammat två barn så äntligen kände jag mig bekväm i min kropp igen. Jag kunde någon timme efter åka mina 30 mil hem igen utan problem (jag körde inte själv). Detta beslutet är fortfarande ett av mina bättre beslut som jag gjort i mitt vuxna liv. Om jag kommer att göra fler operationer i framtiden så kommer jag oavkortat endast vända mig till Andreas igen.

Jag har gjort en full lårplastik samt fettsugning av ytterlår och fetttransplantation till rumpan. Jag träffade Dr Lindahl för en konsultation av mina lår. Jag har gått upp i vikt flera gånger i mitt liv och hade nu när jag hållt vikten flera år fått ett överskott av hud med fett som inte gick att träna bort. Dr. Lindahl kändes otroligt kunnig och trygg samt mycket professionell . Jag hade valt ut 5 kliniker för konsultation då jag behövde en kunnig kirurg med en hand och ett öga för det estetiska. Dr Lindahl visade mig hur vi skulle gå till väga men även vad som skulle göra ett bättre helhetsintryck. Han talade om och visade på mina bilder vi tog att jag skulle se mer proportionerlig om vi förutom gjorde lårplastik även fettsög yttersida av låren och använde det fettet till att göra en mindre brazilian buttlift. Jag förstod precis vad han menade och kände mig väl omhändertagen på min konsultation. Operationen gjorde jag 6 mån senare . Operationen gick väldigt bra! Dr Lindahl fettsög mycket fett från insida lår och skar bort överflödig hud från insidan av knäna upp till ljumskarna. Stygnen satt precis på insidan av helab låren. Han fettsög ridbyxlåren och renade fettet och sprutade in det i min övre del av rumpan. Där man med åren tappar volym och börjar se ut som om man har hängig rumpa. Jag lyssnade noga på alla instruktioner om hur jag skulle ta hand om mina sår. Jag fick ett fantastiskt resultat! Låren läkte jätte fint och jag har idag knappt synliga är. Idag har jag jätte fina lår och att fettsuga ridbyxlåren gjorde en så otrolig skillnad. Rumpan ser mycket fylligare ut och kläderna sitter så bra idag. Jag är så nöjd med Dr Lindahl! Nu snart ska jag göra min andra operation hos Dr Lindahl på hans egna klinik CAROVIVA. Har varit på en ny konsultation och känner mig så trygg. Har noga frågat om tillvägagångsättet på min operation och han förklarar fördelar och risker. Han har ett super professionellt anastesiologteam som för mig är A och O. Kommer att ta ut mina Motiva implantat som sjunkit ner och tjöt ut min hud. Ska sätta in nya implantat som kommer fästa bättre på bröstkorgen. Kommer även göra ett stusslyft, dvs skära bort överflödig hud på baksida .Den överflödiga hud gör att min rumpa hänger mer än den ska. Operationen gör jag i Mars 2020 på CAROVIVA. Har länge (20år) läst på och pratat med olika kirurger om mitt utgångsläge och vad man kan göra. Dr Lindahl är den jag känner har ingett stort förtroende och är så skicklig och behandlar en på största allvar och tar varje operation på 100% allvar. Nu ser jag fram emot min nästa operation och uppdaterar när jag gjort den.

Ok, var ska jag börja.... Jag var på konsultation 31/3 hos Aili Low i Uppsala, hon ingav stort förtroende och verkade världsvan, eftersom jag kände mig nöjd där så bestämde jag mig för att inte gå på ytterligare konsultationer utan gick hem och grubblade och gjorde ristest. Mitt problem var att brösten som alltid varit små, nu även blivit urammade och tomma efter 2 barn, för att få till nåt snyggt under blusen så behövs extra vadderad bh och helst pushup, då har det varit helt ok...men problemet kvarstår när man ser sig själv naken eller när man vill köpa sig en snygg trekants bikini...det har ju liksom gått bort helt. Min man har alltid älskat mig och mina bröst som dom är och när det kommit på tal så har han tyckt att siliconbröst är för tjejer med dålig självkänsla...men nånting har förändrat hans syn, skulle tro att det har att göra med att det faktiskt är vanligare och helt vanliga tjejer som bara vill känna sig mer kvinnliga...så nu tyckte han att jag skulle få göra det om det fick mig att må bättre...och den chansen tog jag.=) Jag grubblade från 31/3 till 25/4 då jag ringde och bokade en operationstid... Jag hade mycket i kalendern så första lugna veckan var i början på juni...op blev inbokad 7/6... kan ju tillägga att kliniken hade tider långt innan om man inte vill grubbla ytterligare 1,5 månad. När jag bokade tiden hade jag inte bestämt mig för storlek ännu och det var ett evigt funderande, tittade på före och eftebilder på andra tills det stod mig upp i halsen...ristestet var nog det som fick mig att tillslut bestämma mig för 300cc. Jag ville inte ha några bomber och helst kunna gömma dom och känna mig smidig vid löpning och annan träning. Tiden i väntan på operation var ibland olidlig, vissa dagar grät jag för att jag kände att det var onödigt att skära i en frisk kropp med inte alltför stora defekter, tänk om nåt händer...komplikationer...senast helgen innan sa min man åt mig att avboka tiden om du inte vill, ingen tvingar dig, du ska göra detta för att du själv vill...Han har varit ett fantastiskt stöd och är i allt...utan han vet jag faktiskt inte om detta blivit av, jag hade nog inte pallat det psykiskt. Dagen innan op tog jag tåget ner till Uppsala och övernattade på hotell, hade tid 07:30 på kliniken och op tid 09:15 Vi ansåg det smidigast att mannen var hemma med barnen på natten och skjutsade dom till skolan för att sen åka och hämta mig...dagen innan kändes det jättejobbigt att inte ha honom med, jag hade svårt att sova, drömde mardrömmar, var rädd att försova mig m.m men nu efteråt kändes det där som bästa lösningen eftersom jag inte berättat detta för någon inte ens för barnen... Dagen D. Jag tog en taxi till kliniken och när jag kom fram strax efter 7 möttes jag av en lapp på dörren:öppettider 08:00- Men åååååå har jag fattat fel tänkte jag och ringde på dörren ändå... direkt öppnade en manlig kirurg och släppte in mig....pjuuuu Där inne möttes jag av helt fantastiska sköterskor, dom var så gulliga och omhändertagande, jag fick låsa in mina värdesaker i ett skåp och byta om till morgonrock och strumpor. Jag hade en liten hörna med en säng, bord och tv...jag kröp upp i den och myste tills Aili (min kirurg) kom in i rummet lika lugn och supergullig som jag mindes henne på konsultationen. Vi gick iväg till hennes rum där hon mätte och ritade upp en krigsmålning på hela bålen, snitt och var implantaten skulle sitta, efter det fick jag återgå till sängen och vänta, Aili skulle in på sin första operation för dagen och jag var nummer 2. Sköterskorna kom in då och då, först fick jag en kopp men olika värktabletter, sen koppla dom in dropp... Strax efter 9 kom dom och hämta mig och vi gick in till operationssalen... OP Där inne väntade 4-5 sköterskor och narkosläkare, jag fick krypa upp i en supermysig fluffig säng som var uppvärmd med värmedynor, dom fråga om jag vill ha värmen på och jag svarade såklart ja, är en sån fryslort.. Narkosläkaren kopllade på smärtlindringen och inväntade att jag skulle känna mig yr och dizzy...vilket inte inträffade, dom fick hålla på ett tag och plötsligt slog det till, jag kände att ögonen inte följde med och jag ville bara blunda...jag fick andas syrgas och sen hörde jag narkos läkaren säga att hon skulle koppla in narkosen och att jag skulle sova så gott....sen somna jag nog på 2 sek.... Efter 1 minut vakan jag, haha....nej såklart inte men det kändes så, rätt sjukt: man somnar dom sprättar upp huden och stoppar in implantat syr igen och sen vaknar man...supersnygg!!!=) Jag minns att det första sköterskan sa var: du har fått ett par supersnygga tuttar! Det kändes verkligen ul och lugnande att höra, åt hon säkert säger till alla, men det var helt rätt mening att säga vid det tillfället... Jag blev skjutsad tillbaka in på mitt rum och jag mådde förvånansvärt bra...inge ont alls..lite stel eller typ som träningsvärk kändes det i nedre delen av brösten mot revbenen. Efter ett tag kom en till patient in i rummet bakom vikväggen och dom pratade om hennes operation, när sköterska gick ut ur rummet så ställde jag frågan: är det du som är XXXX och hon svarade ja... Så coolt, jag fick kontakt med en tjej här på forumet HeddaLovisa som skulle opereras samma dag på samma klinik och vi hamna i samma rum!!! Nu hade vi lite tid att prata igenom om hur min op gick till och hon kunde vara väl förberedd på vad som skulle ske... Vi hördes igen senare på kvällen och det känns fantastiskt att ha nån att bolla med som operererats samma dag av samma kirurg och på samma klinik. Min man kom och hämta vid 13:30 och vi åkte hemåt...jag var superpigg och hade ingen smärta alls...sköterskan fråga mig smärtnivån från 0-10...jag sa 1 vid 16 tog jag nya värktabletter mest för att jag var orolig för att dom andra skulle sluta verka och jag ville att det skulle fortsätta kännas så här bra... 2 st alvedon och 1 st Ibuprofen. När jag kom hem till barnen var jag orolig att dom skulle kasta sig på mig eller märka något men det gick bra att kramas och vi tillbringade kvällen i soffan till en barnfilm, jag skyllde på att jag sovit dåligt på hotellet natten innan, vilket var sant,,,jag sov igenom halva filmen... Nu idag på morgonen efter känner jag lite mer smärta i stygnen under brösten, rätt svårt att ta mig upp från liggandes så jag havsitter i sängen. I morse sa min man åt mig att ta den starka medicinen Oxycodone Teva för att se om det hjälper mot smärtan och för att se hur jag mår av den... Efter ca 1 timme blev jag yr och mådde skit illa och smärtan var kvar så dom ska jag nog hoppa över framöver... Men det var ju bra att jag testade idag och inte imorgon på skolavslutningen, han är så klok min man... Slutligen vill jag ge massa beröm till Aili Low och personalen på Art Clinic i Uppsala, jag hade själv svårt att hitta info eller bilder från operationer Aili Low har utfört, det slutade med att hon skickade bilder från kliniken på sina verk.... Hon är superduktig och håller sig till reglerna, inga egna trollerier, jag bad henne att sätta mina bröst mer ihop mot klyftan men då sa hon direkt, det där avgör din kropp och utgångsläget var dom hamnar, man kan skära sönder mer men det är inte så man ska göra och större risk för komplikationer finns...jag gör inte så. Det känns väldigt betryggande att höra sånt tycker jag, även om man vill ha drömbrösten så finns inte möjligheten för alla att få exakt det man vill...jag är sjukt nöjd ändå ska ni veta, men det bor en liten perfektionist i mig.. Hoppas denna berättelse hjälpte någon där ute att våga ta det stora steget...

Hej! Jag tänkte försöka mig på att berätta om min operation som jag gjorde för två dagar sedan. Efter vad som känns som en mindre evighet sedan första konsultationen i januari var det äntligen dax för OP. Den 7/6 var en dag som jag aldrig trodde skulle komma och så plötsligt var den här! Full buk och bröstoperation skulle jag nu göra pga kejsarsnitts hudveck som aldrig kunde tränas bort samt en diastas på 5 cm. Brösten var rätt "trötta" efter två ammande barn (fyllde knappt ut en B-kupa) Jag hade som de flesta andra läst mig svettig om liknande dubbelingrepp som jag nu skulle göra men trots all läsning var jag grymt nervös när det äntligen var dax. Dagen innan OP röjde jag på som vanligt. Åkte ut med man och barnen på utflykt och satt i gröngräset med jordgubbar och och firade nationaldagen. Hemma igen fick jag någon städ och plocka undan mani- misstänker att det var hjärnans sätt att förbereda sig för det vegetativa tillstånd man sedan ändå hamnar i :D På kvällen tog jag descutandusch och därefter kröp jag ner i renbäddar säng. Sov trots allt väldigt bra den natten. Vaknade tidigt som attans, förberedde min lilla väska och vid 11 skulle jag infinna mig på Art Clinic. Sista descutanduschen och sen var det iväg. Fick skjuts av min man som såg mer nervös ut än mig när vi pussades hejdå utanför dörrarna till kliniken. Väl på plats blev jag hänvisad till ett mindre rum med bekväma stolar, en TV stod på och jag satt och försökte koncentrera mig på vad Malou i efter tio sa men ska ärligt talat säga att jag hörde inte mycket. Strax därefter får jag komma till mitt rum. Jag får ganska omgående byta om till morgonrock och vita långstrumpor. Jag fick även en liten burk med diverse tabletter att ta. Får även dropp. I rummet bakom vikväggen ligger redan en patient som jag förstår redan gjort sin operation och efter att hon försiktigt frågat om mitt namn visar det sig att det är samma tjej (Amadores) som jag skrivit med här på POF under några veckors tid. Så kul att ses på riktigt! Vi låg och småpratade lite om hennes mående och vad jag strax skulle få gå igenom. Kändes så skönt att höra hennes betryggande ord om att det kommer gå bra! Går med en sköterska och blir vägd och hon frågar om jag behöver kissa vilket jag lyckas med! Tillbaka till rummet och pratar en liten kortis till innan det är dax för att bli ritad på. Dr Aili hämtar mig och vi går in i ett rum där jag blir krigsmålad efter konstens alla regler. Därefter fotograferas jag i min gröna kroppsmålning. Ganska snart efter det träffar jag narkosläkaren och det är dax. Får själv gå in i operationssalen som ligger några rum bort och därinne möts jag av ett glatt gäng i en ljus sal. Får krypa upp i en varm och mjuk säng och blir nerbäddad. Syrgas kopplas på och narkosläkaren pratar med mig om hur gott jag ska sova. Hon var så otroligt fin den människan. Kände fullt förtroende. Ganska snart säger hon att jag kan ta några djupa andetag och sen minns jag inget mer. Vaknar och har drömt en dröm vilket jag säger till alla i rummet " Jag drömde om barnen" det var verkligen som att vakna en söndagsmorgon och vara fullt utvilad. När det gick upp för mig efter en stund att operationen vad gjord kände jag bara WOW! Vad jag kände som fem minuter hade i själva verket tagit två timmar. Allt hade gått bra meddelade Dr Aili och de hade sytt ihop diasatsen på 5 cm och brösten var på plats. När jag kikade ner på brösten blev jag så lycklig. Äntligen hade jag fått bröst! BH fick jag först några timmar senare så jag kunde i lugn och ro ligga och beundra mina nya polare :) Fick komma hem i går morse och känner naturligtvis av smärta men den är hanterbar. Är lite yr i bollen och svårt att sätta sig upp, rätta till kuddar osv men det går ändå över förväntan. Går som en räka, framåtböjd men klarar toa besök och annat själv. En dag i taget nu tänker jag. Som avslut vill jag bara passa på att berätta att mitt val av klinik och kirurg var det bästa jag gjort. Dr Aili är superduktig och förtroendeingivande. Hon är noggrann och otroligt lyhörd för vad patienten önskar. Kan varmt rekomendera både henne som kirurg och Art Clinic i Uppsala! Hör gärna ev er till mig om ni har några funderingar gällande de två operationerna eller läkningsprocessen och lycka till alla ni som har op framför er! Kram HeddaLovisa

Här kommer min OP-berättelse om uttag av implantat samt fett transplantation från mage/kärlekshandtag till bröst. (Jag har ätit starka smärtstillande så kanske skriver/stavar märkligt lite här och var ;o)) Jag kom in till kliniken på förmiddagen 11.15, fick byta om till en slags rock och ta lite smärtstillande och ta det lugnt i uppvaksrummet. Sen kom sköterskan och la dropp i armen. Efter ca 1 timme fick jag träffa narkosläkare samt narkos sjuksköterskan. Sen gick jag in till kirurgen (Anders Liss) och blev ritad på samt gick igen genom ca hur mkt fett jag hade att ta av återigen som på konsultationen. Han trodde på ca 400cc per bröst (eftersom att ca 50% blir kvar och jag önskade en förstoring på runt 200cc) Mest för att jag inte ville att brösten skulle bli för påsiga efter uttaget av mina 500cc jag haft innan i över 10 år (samt amning) Jag blev mer och mer nervös. Sen blev jag hämtad in till OP salen ca kl.13. Jag var så rädd och nervös att jag skakade. Narkossjuksköterska lugnade mig och gav på en gång lite medel i droppet, som jag verkligen slappnade av utav. Han satt med mig och berättade vad som skulle hända och att allt var bra. Det sista jag minns är att han sa 'Nu kommer du börja bli dåsig och börja somna, så sov gott, allting kommer gå fint), Kändes bra. Sen vaknar jag ca en halvtimme efter att operationen var klar i uppvaket.(själva OP tog ca 2 timmar) Var SÅ lycklig att jag klarade det! Var extremt dåsig, yr, och när dom tyckte att jag skulle prova att resa mig upp var det bara No way, Jose! Jag låg kvar säkert en och en halv timme mer. Jag fick ett stort glas fruktsoppa och vatten. Sen yoghurt och macka. Anders kom in och berättade att allt gått bra, han kunde dock enbart få ut 350cc per sida, till vardera bröst så jag hoppas att så mkt som möjligt blir kvar. Jag fick bra hjälp från sköterskorna att komma upp, gå på toa. Att ta sig upp och ner i sängen var hemskt svårt och plågsamt. Är det även idag (dag 1 efter OP) Åkte hem ca 19.45 samma dag, sambo och barn kom och hämtade mig. Fick fälla bak sätet mkt för att kunna sitta. Rekommenderar ALLA som ska genomföra denna OP att ha någon hos sig som kan hjälpa till med allt, minst två dygn, fler om man har barn. (Uppdaterar lite mer hur det går allterftersom.) Jag kunde inte vara mer tacksam över att bli av med mina tunga implantat som har fått mig att känna mig så ofri. Det känns verkligen fantastiskt att inte ha nåt främmande i kroppen och att vara lättare och nättare. Nu hoppas jag att hud/vävnad drar ihop sig så bra som möjligt. Kommer lägga in efter bilder när jag fått ta av allt och duscha. Har nu tajt gördel som är knäppt mellan benen samt ett tjockt vadd-aktigt förband över brösten, eftersom att värmen hjälper fettet att överleva bättre. Samt tunn, tajt nät-bh som håller allt på plats. Det jag kan se är att under gördeln vid ljumskarna är jag helt blå.

Jag har under några månaders tid genomgått en successiv behandling av Juvaderm och Restylane för att förstora mina kindben för att därigenom skapa en bättre symmetri och harmoni ur ett estetiskt perspektiv, Andreas Lindahl på Art Clinic i Uppsala har med en oerhörd professionalism, omtanke och kompetens utfört denna behandlingen med mycket bra resultat. Min svullnad har sedan en tid sedan lagt sig helt och det som återstår är ett resultat på en framgångsrik behandling som jag känner mig väldigt nöjd med. Men den här behandlingen har Andreas lyckas åstadkomma en naturlig, tydlig och klar förbättring av mitt utseende. Jag är mer än nöjd med den här behandlingen.

En vecka efter min bukplastik så öppnade sig mitt sår över venusberget, jag blev rädd förstås. Jag ringde till Art clinic och bad om råd jag fick prata med en jättetrevlig sjuksköterska om omläggning. Skickade även bilder till deras bildtelefon så min Dr kunde följa upp min läkning Jag kunde inte åka till Uppsala pga att jag var nere i Skåne. När jag kom hem igen så var jag på återbesök på Art Clinic hos Dr Lindahl, fick beröm för min egen skötsel av såret. Han tog beslutet att göra en sårrevision under narkos för det skulle ta för lång tid för kroppen att läka själv. Buken hade inte läkt inuti heller, jag har dåligt läkkött. Efter revisionen så läkte det jättefint, är så glad att Dr Andreas Lindahl tog det beslutet. Det var väldigt jobbig tid för jag hade även dåligt Hb värdet var 73. Åt fem kurer med penicillin . Jag ångrar absolut ingenting, Dr Andreas Lindahl har skapat en fin mage till mig

Landstingsbetald bukplastik 14/1 på Art Clinic Uppsala och om några månader bröstoperation som jag ska bekosta själv, Jag vill även då att Dr Lindahl ska operera mig. Jag fick ett väldigt bra bemötande av alla på kliniken och jag är så nöjd med Dr Andreas Lindahls ingrepp och eftervården har varit fantastisk pga lite komplikationer. Jag rekommenderar verkligen Art Clinic i Uppsala och all heder till Dr Lindahl. Även min syster är bukplastik opererad på Art Clinic 14/3 i Uppsala av Dr Aili Low och jag vet att hon också är jättenöjd med vården och bemötande på Art Clinic

Landstingsbetald bukplastik 14/1 på Art Clinic Uppsala och om några månader bröstoperation som jag ska bekosta själv, Jag vill även då att Dr Lindahl ska operera mig. Jag fick ett väldigt bra bemötande av alla på kliniken och jag är så nöjd med Dr Andreas Lindahls ingrepp och eftervården har varit fantastisk pga lite komplikationer. Jag rekommenderar verkligen Art Clinic i Uppsala och all heder till Dr Lindahl. Även min syster är bukplastik opererad på Art Clinic 14/3 i Uppsala av Dr Aili Low och jag vet att hon också är jättenöjd med vården och bemötande på Art Clinic

Äntligen är det gjort !

Jag opererades den 9/12 2015 på Art Clinic i Uppsala av Dr Andreas Lindahl.

Stor bukplastik och bröstförminskning med lyft. Idag är jag en mycket glad och välmående tjej.

Min situation innan var dessvärre inte lika kul ? Sedan mitt tredje barn kom till världen med ett akut kjejsarsnitt i september 2003 blev jag aldrig mig lik igen ? Jag har tampats med vikten,vilket jag aldrig gjort tidigare i mitt liv? Jag gick ner, jag gick upp,ner igen ...och upp igen. Det tråkiga var, att även om jag tappade kilon och det syntes på min övriga kropp, så satt magen putande kvar och brösten envist lika stora,tunga och hängade...

Tankarna på att söka hjälp har nog funnits väldigt länge. Kanske inte bukplastik...men göra ngt åt brösten har varit en önskan sedan mitt andra barn föddes 1996. Jag försökte faktiskt men fick ett nej av Landstinget. Efter det gav jag nog upp lite och försökte intala mig själv att det var så här jag skulle se ut nu ? Men egentligen lyckades jag nog aldrig med det ?! Att övertala mig själv. Leggings och stora tunikor blev min vardag ....innan var det jeans och snygga toppar...Surt !

Med en kropp som är så "framtung" kommer ju också en del krämpor på köpet. Efter groparna i axlarna av bh-banden kom smärta,som blev till flertalet inflammationer i axlar och nacke, nackspärr i tid och otid och tillslut hade jag också tappat styrka i min vänsta arm...den dåliga och delade magmuskulaturen gjorde att jag fick ont i ländrygg pga av den dåliga hållning jag hade. Blev såklart inte lika roligt att röra på sig längre och jag började samla på mig fett också.

Den dagen jag fick nog av min situation var en torsdag....den 12 nov 2015. Jag hade varit hos min kiropraktor som inte längre vågade behandla mig då hon misstänkte diskbråck i nacken ? Det var också hon som frågade mig om jag inte tänkt på att förminska min byst ?? Det skulle kunna hjälpa mig mycket sa hon...Såklart jag hade tänkt...och då bestämde jag mig bara....och bestämde mig också för att betala kalaset själv !

Jag kom hem...började googla runt på kliniker i Uppsala och Stockholm ? Art Clinic i Uppsala va ju närmast och dessutom hade de väldigt goda referenser och fina resultat...

Ringde dem samma em den 12/11 och fick tid för konsultation redan dagen efter, 10:30 fredagen den 13/11. En ny läkare hade börjat på kliniken och hade tider. Lite skeptisk faktiskt över attt just denna kirurg kunde ta emot så snabbt ? Varför hade han så lite inbokat ? Ja ni vet hur tankarna snurrar...dessutom fick jag veta att han var av den yngre sorten :) Men tog tiden ändå.

 

Fredagen den13/11 nystade jag ihop mina utanpåliggande nervtrådar och klev in på Art Clinic i Uppsala för att möta Andreas,kirurgen som skulle granska min hemska kropp och ge mig min dom på vad som gick att göra ....om det gick att göra ngt ??

Skakade av nervositet...jag som annars är en tuff tjej och brukar klara att peppa mig själv till att göra saker jag inte vågar egentligen. Men detta var annorlunda...Jag var livrädd och tyckte att det var så genant...

MEN ...efter att ha hälsat på Andreas,lagt mina kort på bordet och det var dax att klä av sig så var denna rädsla bortblåst. Andreas utstrålar ett lugn,som gjorde mig lugn, och besitter en stor kunskap i sitt arbete...fick också känslan av att han hade ett gott öga för det estetiska. Och det har han !

Sättet att bemöta mig som person,min rädsla och det proffessionella sättet att berätta för mig vad som kunde göras...och att det gick att göra ngt !!! Noggrannheten ! Förståelsen för att jag led av detta...Den positiva inställning han hade till att allt skulle bli jättefint smittade av sig och det fick mig att bara bestämma mig där och då !!

Ca 40% av min byst kunde tas bort och lyfta upp dem ett par våningar,magmusklerna kunde sys ihop, naveln skulle flyttas och fett och överflödig hud skulle bort...känslan efter denna information kan jag nog inte beskriva i ord...bara stor stor lycka !!!

Väntan på op blev kort. Redan 9 december klev jag in på Art Clinic på nytt. Varmt mottagen av den gulliga personalen som arbetar där. Kändes lite som at checka in på hotell :) Fick min säng,min morgonrock och strumpor. MEN...Sen brast det för mig. Ett gråtande samtal med narkosläkaren (narkosen var min största rädsla),tröstande klappar på armen av goa sköterskor, Andreas kom och ritade en fin karta på hela min framsida och förklarade lugnt vad som ritades...trots det ,kände jag mig plötsligt så utlämnad,ensam och rädd. Hade nog inte fattat att det verkligen var dax ??? Faktiskt minns jag nästan inget av vad som sas innan op...men jag minns att jag tänkte när jag lade mig på op-britsen med armarna rakt ut åt varsitt håll...att det måste vara så här Jesus (om han nu fanns) kände sig då han korsfästes :) Och att min sista stund var kommen..haha...sen blev det "godnatt" !

 

Men ! Min sista stund var inte kommen :) Jag vaknade upp efter en ca 4 timmar lång operation,groggy men så lycklig !! Ca 4 kg var nu borta från min framsida...

Lade händerna på både mage och bröst för att verkligen försäkra mig om det var sant :)

Fick stanna över natten då jag gjorde båda ingreppen samtidigt. Kändes tryggt och hade god support och hjälp av de fina sköterskorna. Vilken service och vilken omvårdnad. Det fanns det där lilla extra...de bara kom förbi,tittade till,frågade om jag behövde ngt. Underbart !!

På morgonen efter rullade en av sköterskorna in en stor spegel !! Jag vet inte hur länge jag stod där och bara beundrade kvinnan där på andra sidan glaset :) Så snygg och proportionerlig !!! Nåja,lite svullen,med två hängande dränage-påsar,stora blåmärken och svinto-hår...men det var det snyggaste jag sett på länge !!!

 

Dr Andreas Lindahl hade verkligen läst av mig ! Hur jag tänkte ,hur jag ville ha det och framförallt såg han till att ge mig tillbaka en del av den jag en gång var !! Så tacksam !

Idag är jag mer rörlig,smärtfri,gillar att promenera,gillar att jag kan spänna mina magmuskler och kliva upp på morgonen utan att snubbla på tuttarna:) OCH , jag tycker om tjejen i spegeln som möter mig varje morgon !! Det är den bästa investering jag gjort i mig själv och så här i efterhand undrar jag ju varför jag inte gjort detta tidigare ? Men "gråter inte över spilld mjölk" utan gläds åt den jag är idag ! Trivs du i din "kostym" trivs du även med det mesta här i livet !

Kan varmt rekomendera både Art Clinic i Uppsala och Dr Andreas Lindahl !

 

Stor kram och ett stort fång blommor till dem alla <3

 

Carina

 

 

 

 

 

 

 

   

Egentligen så började min resa helt slumpmässigt. Jag har haft manligt bröstförstoring (gynokomastia) under nästan hela mitt vuxenliv. Har inte stört mig på det i någon större utsträckning, men när mina barn nu börjat simma och gärna vill ha mig med, kände jag att jag kanske borde göra något åt det. Jag surfade på plastikoprationer i min stad, hittade Art Cinic Uppsala. Ringde upp dem och märkte direkt det professionella mottagandet och jag fick svar på alla mina frågor. Konsultationen med dr. Lindahl gick otroligt smidigt, operationen bokades efter mina önskmål.  

 

På operationsdagen möttes jag av ett kompetent omhändertagande från all personal. Den komplikation som tyvärr tillstötte (blödning) togs på största allvar av Andreas Lindahl och blev åtgärdad direkt trots att det var sent på kvällen.

 

Nu 1½ månad senare efter kontroller, är jag mycket nöjd med resultatet och eftervården.

 

 

Tänkte uppdatera mig lite kort! Jag ligger kvar på Kliniken, blir hämtad om 11/2...hur nu det ska gå hahaha. Gårdagen gick väldigt fort. kom till kliniken till kl 07.00. därefter blev jag visad till mitt rum av de snälla sköterskorna. De är helt underbara o snälla här. Fick byta om till en morgonrock o sen fick jag en burk med smärtstillande som jag skulle ta. kissning, vikt o sen kom läkaren å ritade på mig o berättade lite. In på rummet igen och då satte sköterskan slangarna i armen och narkossköterskan kom o berättade lite. Efter en stund blev jag hämtad och jag fick krypa upp på en varm brits. Fick dropp, narkos o sen sov jag gott! vaknade i mitt rum och strax efter kom kirurgen o pratade lite, men då var jag så groggy och trött att jag inte snappade upp mycket av vad han sa. Jag hade inte så värst ont, utan ett mer tryck över bröst och mage, då han hade spänt den väldigt hårt. Efter någon timme fick jag smörgåsar att äta. Sen sov jag av o till hela dagen. ca 18.30 fick jag maten , som jag tackar nej till 3 ggr tidigare (har inte så mkt aptit) mer sömn blev det...så jag sammanfattar dagen med att jag mest sov bort den. SKÖNT. Nu ska jag vila innan mannen kommer ca 9.00 o hämtar mig.

Jag vaknade upp vid 7 och duschade en sista gång med descutan! Åkte till kliniken och all nervositet började komma! Var där vid 8.15 och blev visad till mitt rum där jag fick hänga av mig mina saker och byta om till morgonrock och ett par knästrumpor. Fick tabletter mot illamående och smärtstillande. Efter en stund fick jag även dropp som hon kallade min lunch haha :)! Fick ligga och vänta vad som kändes som en evighet, strax efter 10 kom Anders och krigsmålade mig och bekräftade val av implantat osv. Efter det fick jag gå och kissa och sen gick det fort! Fick träffa min narkosläkare och gå igenom det sista. Fick antibiotika dropp och sen gick vi in på operation! Fick lägga mig på en brits med armarna rakt ut. Jätte varmt och skönt var det haha! Tänkte vad har jag gett mig in på egentligen?! Fick lugnande och allt kändes plötsligen underbart! Narkosläkaren berättade att jag snart skulle somna, då var klockan kanske 10.20? Ingen uppfattning exakt! Vaknade upp på mitt rum i sängen. Då hade de lyft över mig i sängen och allt utan att jag vaknat. En sköterska kom och berättade att allt gått bra och att jag blivit klar runt 11.10, när jag vaknade var klockan 11.25. Kollade ner och bara log! Allting kändes så bra, storleken var precis som jag tänkt mig! Har inte haft speciellt ont än så länge. Anders kom in och berättade att han var jätte nöjd och att allt såg bra ut. Han har efter set kommit in ytterligare gånger och kollat så att det är okej! Sköterskorna har varit jätte hjälpsamma! Fick lite fruktsoppa och vatten och efter en stund även mackor och yoghurt! Vilat lite och kollat på tv. Provade ut en sport bh, 70D verkar det bli men kan ju ändras. Fick klä på mig och hjälp till toaletten. När klockan var runt 13.45 berättade de att jag kunde åka hem. Väntar dock lite eftersom min skjuts inte kunde komma riktigt än! Hur som helst här ligger jag nu! Så fruktansvärt nöjd över bemötande och val av klinik. Har inte speciellt ont men kommer nog snart! Hur som helst är jag sjukt glad över att jag vågade ta steget och äntligen har ett par bröst!!! ;)

Hej! Då var det äntligen dags för mig att skriva min operationsberättelse... Var på konsultation 21 augusti. Tyckte tiden till operationsdagen gick SÅ långsamt. Men dom sista två veckorna gick betydligt snabbare. En vecka innan op blev jag förkyld, blev livrädd att denna dumma förkylning skulle innebära att jag inte kunde opereras då... Ringde till Art Clinic och sköterskan jag pratade med berättade att det mest är narkosen som dom är oroliga över vid infektioner i kroppen. Men så länge jag inte hade feber eller djup hosta så borde det gå bra. Dagarna gick och förkylningen stannade kvar :-( När jag ringer dom på mån (dagen innan op) så får jag till svar att det nog ska gå bra, men att det bedöms på plats. I värsta fall skulle jag få en ny tid i oktober. Men eftersom jag längtat så otroligt mycket efter denna dag så kändes bara tanken på att flytta fram operationen inte som ett alternativ. Skulle ta tre descutan duschar. Den första mån morgon, kändes så där att inte få smörja in sig efter duschen. Jobbade den dagen. På kvällen sprang jag omkring som en yr höna här hemma :-) Var lite smått nervös över att jag glömt något viktigt. Tog två kvällsmackor vid 22:30, skulle ju dröja ett tag innan nästa gång... Tog descutan dusch nummer två innan jag kröp ner i min säng med rena lakan. Hade inga problem med att somna... Upp igen vid 5 och tog den sista descutan duschen. Kunde inte låta bli att tänka tanken att op kanske blir inställd. Då har jag gjort dessa duschar i onödan... Kissade otroligt många gånger på morgonen. Gör alltid det när jag är nervös... Lämnade barnen på dagis och tog sen bussen in till stan. Väl framme vid kliniken så får jag sätta mig i ett väntrum. Bläddrar lite i några tidningar och kollar emellanåt på Nyhetsmorgon som visas. Kl 9:45 kommer en sköterska och hämtar mig. Jag får låsa in skor och jacka och blir visad till min säng. Får en morgonrock och ett par strumpor. Får endast ha trosor under rocken. Anders som ska operera mig är på op just då, men sen kommer han till mig och jag ska bli ritad på. Ska även få träffa narkosläkaren. Jag får en infart i armen och sköterskan kopplar på mig dropp för att jag ska må bättre efter narkosen. Får en kopp med tabletter, Alvedon, Arcoxia och något mot illamående. Ssk trodde att Anders skulle komma vid halv 12, och att min op skulle bli efter lunch, ca 13. Men helt plötsligt kommer en operations sköterska och säger att dom nästan är klara. Mycket riktigt, 10 minuter senare kommer Anders och kopplar bort mig från droppet och jag får följa med till ett rum där jag blir ritad på och fotograferad. Han försäkrar sig oxå om att det är 495cc vi kommit överens om. Nu är det nära!!! Shit vilken häftig känsla! Går tillbaks till mitt rum och strax därefter kommer narkosläkaren som berättar om hur narkosen kommer gå till... Han dubbelkollar lite av de uppgifter som sköterskan skrivit ner om mig, som vikt mm. Jag får gå och kissa ytterligare en gång. Helt sjukt vad jag kissar mycket idag trots att jag bara drack lite vatten i morse. Därefter bär det av mot operationssalen, fick ta på mig en sån där snygg mössa som allt hår ska in i. I op salen fick jag ta av mig morgonrocken och därefter lägga mig tillrätta i en uppvärmd säng. Narkosläkaren sprutade in lugnande i min infart och sen minns jag inget mer av den salen... När jag vaknar igen så ligger jag i min säng igen. Känner mig jättetrött! Slumrar av och till en bra stund. En sköterska kommer och kollar till mig då och då. Alla har varit helt underbara här på Art Clinic. När jag känner mig lite mer vaken så får jag en kopp kaffe och två mackor. Det var supergott verkligen!!! Känner rätt snabbt att jag vill hem till min familj, men Anders måste först komma och titta till mig tydligen... Hade knappt ont alls, spände dock lite grann... Men det ska väl kännas att man blivit opererad. Fick prova ut en sport-bh, det blev storlek 70 F på den, men misstänker att jag får annan storlek när brösten är klara... Jag fick med mig mina gamla implantat hem om jag ville. Ville visa min sambo så dom följde med mig hem :-) Anders kommer ca 16:15 och frågar hur det känns och går igenom lite av det jag bör tänka på närmsta tiden. Han berättade att operationen gått jättebra och att de gamla implantaten var hela och fina. Nästa ons ska jag till en sköterska på återbesök. Natten har gått ganska bra, men lite jobbigt att sova på rygg. Hörde oxå vid några tillfällen ett konstigt bubblande ljud från bröstet, lite som när man kliver i en gyttjepöl. Är det normalt? En sköterska skulle ringa mig idag, får väl fråga då... Känns fortfarande spänt men tänkte orka mig ut på en promenad när regnet slutat. Tack till er som orkade läsa denna långa berättelse :-) Ni får fråga precis vad ni vill!

Efter att ha funderat i massor av år så blev det ett snabbt beslut i sommar om att operera min rynkiga och fula mage. Vill även göra ett bröstlyft då jag hade fula breda ärr runt bröstvårtorna efter en tidigare op. för väldigt länge sen. Funderade även på inplantat. Var på konsultation hos Anders Liss 20/8. Hade tidigare bara googlat runt på nätet och hade ingen erfarenhet av någon som gjort operation tidgare. Bestämde mej omgående då jag fick ett väldigt bra förtroende för Anders. För att få snyggare ärr på brösten så rekommenderade han att inte lägga i inplantat. Då jag inte tyckte det var superviktigt med stora bröst så hoppade jag det direkt. Gick att göra senare i så fall.

Så den 29/9 var det då äntligen dax. Åkte vid halv fem på morgonen och var framme vid sjutiden. Fick sitta en stund i väntrummet med maken. Sen fick han åka iväg när jag släpptes in på avdelningen. Blev visad till en säng, fick byta om, nål i handen fast kärlet sprack och fick då i armen istället (fick dropp). Fick sen träffa Anders som ritade på kroppen. Sen kissa och sen fick jag gå till operationssalen och lägga mej på en varm skön säng. Sen minn jag inget mer förrän jag vaknade vid 3-tiden i min andra säng och var väldigt kissnödig. Fick bäcken men det funkade inte så det var till att få hjälp att rulla ur sängen med 3 dränage och påsar och draska till toan. Det gick ju det med. När jag kom tillbaka till sängen frågade jag när operationen hade varit klar och det var vid ett-tiden.  (3 tim. hade båda operationerna tagit. ) Så alltså var jag uppe efter ca. 2 tim. Hade varit väldigt orolig innan om jag skulle ta mej upp då jag tidigare gjort kejsarsnitt och tog mej inte upp förrän efter 2 dar.

Hade talat om innan att jag brukar bli illamående så jag fick extra av nåt under op. Så något illamående kännde jag aldrig av efteråt. Åt en supergod middag sittande i sängen senare. Men var nog ganska borta innan och sov en del.

Med smärtan gick det bra man får väldigt bra smärtlindring.

Dagen på morgonen så fick jag lokalbedövning insprutad i dränageslangarna . En stund senare Så kom Anders och en sköterska och tog bort alla bandage utom tejpen och 2 dränage togs bort. Det som satt i ena bröstet gjorde så fruktansvärt ont att ta bort så då höll jag på att svimma och blev kallsvettig (är väldigt känslig för blod och sånt), men i buken kände jag inget. Ett i buken fick sitta kvar och följa med hem som senare togs bort hos hälsocentralen.

Hade väldigt svårt att titta på hur det såg ut så jag bad sköterskan knäppa kort med min mobil. Så det kunde jag titta på sen och försöka vänja mig vid. Sen fick man nytt bandage och på med gördeln sen utskriven.

Några timmars bilfärd hem gick bra.

Kom hem på tisdag. Först på söndagen kunde jag ta mej upp ur sängen själv. Fick hjälp innan då maken kunde komma hem på lunchen och hjälpa mej upp ur soffan (som var för låg). Har kunnat gå på toaletten själv och gått omkring lite men inte att ta mej upp från soffa och säng.

Har nu gått 3 veckor och min mage är svullen. Ärren läker fint än så länge. Har bara varit små hål som de har satt stipes över när de bytt tejpen och tagit dränaget.

Det jobbigaste har nog varit ryggsmärtan när man gått som en krok och den vansinnigt trånga korsetten. Nu längtar jag bara tills om 2 veckor då jag kan få sova utan korsetten på nätterna.

Vaknade strax innan klockan på operationsmorgonen, ner i duschen för sista hibiscrub och sedan iväg. Skulle vara på kliniken till 07.00 och har ca 2tim resväg så det blev start strax innan 05.00! Var inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara, men den här operationen är något jag vridit och vänt på under nästan 4 års tid och jag är verkligen helt säker på att det är rätt för mig. Nu var det äntligen dags för min stora buklplastik med T-snitt, något som min kirurg tyckte skulle passa bra med tanke på hur mycket hud jag har.

 

Kom fram lite för tidigt men fick tilldelad mig en säng samt ombyte till klinikens morgonrock samt sockar, fick dock behålla mina trosor. Kröp ner i sängen och delade rum med 2st som opererats dagen innan som verkade må helt ok, trevliga var de i alla fall. Träffade sjuksköterskan för dagen som satte nål, kollade igenom checklistan och märkte mig med namn och personnummer... ifall de skulle tappa bort mig?!?! ;)

 

Sedan fick jag gå in till Anders som var lika trevlig som på konsultationen. Han drog och slet i den enorma mängd hur som fanns på min mage och ritade en massa, jag fick till och med hjälpa till att hålla i huden så att han skulle kunna rita ordentligt. Han blev till slut nöjd och deklarerade att det här skulle bli riktigt bra! Jag kan inte annat än hålla med, fast det var svårt att föreställa sig att all denna hud skulle vara borta när jag vaknade ur narkosen...

 

Efter det kom narkosläkaren in och frågade lite och berättade att jag inte skulle må illa när jag vaknade och att de söver genom nålen vilket ger en mer effektiv sedering men också att man behöver använda mindre läkemedel och vaknar snabbare sedan. Jag berättade att jag tycker att det är lite läskigt att sövas då kontrollen försvinner när man ska sova, han var mycket bra och lyssnade på mig och bekräftade att han skulle berätta vad som hände och vad han gjorde inne på operationssalen så att jag kunde känna att jag inte hade förlorat all kontroll. Nu började jag bli lite nervös, skickade sms till maken och hälsade att jag snart skulle opereras och skulle höra av mig så fort jag var vaken igen.

 

Sedan blev jag hämtad av narkosläkaren, men blev naturligtvis att "nervös-kissa" lite innan! Sedan av med morgonrocken och upp på operationsbordet. Det är lite kallare i operationssalen för att hålla en sterilare miljö så jag fick en mysig värmefilt på och lade mig bekvämt på bordet som känder mjukt och skönt. Nu kom verkligheten ikapp mig, jag ska.... jag SKA verkligen göra detta!!! En enorm glädje väller upp inombords och hela jag bara ler :) Då säker narkosen att jag får lite lugnande inför att sövas, jag känner att hela världen snurrar och säger bara "oj, oj", jag hör operationssjuksköterskan skratta lite och sedan är det nästa jag kommer ihåg att jag ligger i min säng, fast på en annan plats i rummet och ser ett par gigantiska bröst! Men vad i hela...?? Jag skulle ju göra en stor bukplastik .... jag somnar om och vaknar igen. Denna gång känner jag på mina bröst, de är mina egna :) Men eftersom att magen är borta och gördeln är på är de upptryckta i ansiktet, men gissa om jag blev förvånad!!

 

Vid lunch ringer jag maken och sluddrar att allt gått bra, sover sedan några timmar till för att sedan vara mer vaken. Får lite mer smärtlindring och går på toaletten. Första gånger får jag hjälp av personalen men sedan fixar jag det själv. Jag fick 2 drän, och går som en skadeskjuten kråka men det är helt ok. Middagen var toppen, men matlusten var sådär då jag redan mumsat i mig 2 mackor med en massa juice typ 2 timmar innan. Jag blev själv på rummet till natten men i ett annat rum finns det fler övernattare. I samband med att Anders besöker en av mina rumsgrannar frågar jag honom hur det gick på min operation och han berättar att han inte behövde sy något i magmusklerna utan har bara fäst lite i de översta strax under brösten när han sytt ihop huden. Han tog bort 2,1kg hud och ca 350gram fett.... WOW!!!

Smärtan kommer krypande på natten och jag får smärtlindring direkt i nålen och sover nästan hela natte. 

Får åka hem dagen efter och har återsökstid. Allt känns bra och personalen var verkligen helt underbara!!!

Bäst att uppdatera detta medan det är färskt i minnet:-)   Jag skulle vara på kliniken kl. 10,30, men eftersom jag skulle ta bussen från stan (vi bor på landet 4,5 mil bort på annan ort) och lämna barn till skolan innan tyckte jag att det var lika bra att åka på en gång. Kom fram med bussen ca 9,15 och promenerade sista biten till Art Clinic. Det var friskt ute, lite så det nöp i nästippen, men superskönt att kunna känna den friska luften.  Väl framme blev jag välkomnad av sekreteraren i receptionen och därefter kom sköterskan och visade mig var jag skulle hänga av mig, visade mitt rum och berättade hur dagen kommer se ut. Jag fick "håravkorta" snippan till springan, byta om till morgonrock och sockor. Jag fick en nål i armen, dropp och tre olika tabletter, smärtstillande, mot illamående och en tredje var antiinflammatorisk har jag för mig. Pga en radio interjvu på förmiddagen var Anders lite försenad, men ca 11,45 kom dom in med grannen , hon hade gjort både bukplastik och bröstförminskning. Anders kom och pratade med mig, ritade på magen och det kändes jättebra. Tog kort från tre olika vinklar också. Därefter kom narkosen och frågade lite frågor, gick igenom enkät och berättade att de skulle äta lunch och därefter var det min tur! Ca 12,45 fick jag följa med narkosen, ta på mig en lila mössa och sen in i operationsrummet. Det var bra kallt där inne, men jag fick ett varmt välkomnande och dessutom krypa ner under ett varmt täcke och nån sorts värmedyna under mig. Narkosen satte på blodtrycksmanchetten och gav mig nån lugnande injektion som gjorde att hela rummet snurrade, så jag stängde ögonen för å slippa det. Nån minut efter sa han att nu kommer jag somna snart, jag fick en injektion av något annat och kommer inte ihåg nåt mer än att jag vaknade upp i min säng med gördel, trosor och inget upptill. Sköterskan hjälpte mig på med en skön vit patient skjorta och jag fick gå på toaletten. Därefter sov jag av och till till ca 20,00, fick middag vid 18,00 men det var egentligen för tidigt för mig eftersom jag vet att jag brukar ta lång tid på mig att vakna till ordentligt. Hur gärna jag än ville så gick det inte att hålla ögonen öppna.  Ca 21,00 kändes som att jag vaknade till mer ordentligt, grannen och jag låg i varsin säng och pladdrade om hur det kändes, funderingar som man har osv. Tittade på tv till ca 23,00 och sen borstade jag tänderna och somnade. Sov av och till men kl. 01,00 tyckte jag att det började kännas mer i magen (lokalbedövningen i magen hade väl släppt) så jag fick en Oxynorm 5 mg. Det konstiga med den tabletten var att, upplevde både jag och grannen, man blev lullig, snurrig i huvudet men det kändes fortfarande i magen. Kanske inte lika mkt men ändå.  Tisdag kl. 06,00 var det frukost och därefter kom Anders in ca 07,30 och tittade på magen. Han tog bort alla förband (AJ AJ vad ont det gjorde) utom tejpen på snittet och berättade om operationen. Ett drän fick dras och det andra skulle jag behålla. Sköterskan kom och drog dränet och berättade att det var koagulerat i ändan så det hade inte hjälpt nåt att ha den kvar iaf. Den andra verkade fungera, över 100 ml hade runnit ut. Sen var det bara att klä på sig (bara å bara), vänta på skjutsen/sambon och sen hem. Vi fick med oss en papperskasse med information om vad man ska tänka på efter operationen, nya tider för efterkontroller och drändragning samt nån tablett till bilresan.  Jag är verkligen nöjd med Art Clinic i Uppsala, bra personal, fin klinik och framför allt ett gott bemötande!! Kan rekommendera Art Clinic till alla som ska operera sig i Uppsala.     

22okt var det dags för mig att genomgå min näst största förvandling. Visst hann jag bli lite nervös, men var ganska lugn ändå.Händer det nåt så är det meningen, tänker jag. Vi lämnade barnen på dagis, och styrde våran resa till uppsala, ca 2 timmars resväg. Det var lätt att hitta till kliniken. Visst hade jag tankar på att kanske inte få återse mina nära o kära. Men så blev det ju inte :) Kom dit iaf i god tid, satt mig ner i deras mysiga väntrum, Hann inte sitta där en lång stund innan en gullig sköterska kom och hämta mig. Fick hänga av mig ytterkläderna, så visade hon in mig till mitt rum, Det var en till säng i rummet och hon som skulle ligga där var redan på operation. På sängen låg det en morgonrock jag skulle ha på mig och ett par strumpor, dom skulle jag ha över mina stödstrumpor. Min första tanke av kliniken var att det var frächt o litet. Sängen var superskön o täcket o kudden med. Ett stort plus :) Timmarna gick, jag hade fått nål i handen, men den ville inte funka, så en ny satts in o den blev bra. Vägde mig, rakade mig där nere. Så kom said in och hämta mig, ritade på magen och tog kort.Han är väldigt lugn av sig.Han undrade om jag hade några funderingar. Blir lite sur på mig själv, helt noll ställd var jag. Frågorna o funderingarna kommer efteråt. Sen var det bara att vänta på att få komma in till op salen. En gullig narkos sköterska kom och hämtade mig, nu var det dags.. La mig på op bordet, varm och skönt var det, dom hade värme filtar, så man slapp frysa. Lite förberedelser höll dom på med, innan narkos dr kom. Hälsade på mig, så fick jag en mask att andas i, tänk på nåt du tycker om , så snart somnar du, gonatt, hann tänka på mina 4 flickor, sen somnade jag.... jaha nu var det dags att vakna, pigg som attans, en gullig sköterska kom och frågade hur jag mådde, jo bra o kände ingen smärta, Allt hade gått bra iaf..fick försöka gå en bit, var lite yr, bra,sa hon, nästa gång du vill upp så hör av dig så skulle hon hjälpa mig.det dröjde inte länge, så var jag tvungen och gå på toa, så dom drog bort katetern o jag fick göra mina behov. Till kvällen ville jag ha en insomningstablett,hade väldigt svårt att somna, det bara kröp i kroppen, tabletten jag fick hjälpte inte, så hon skulle kolla om det fanns nåt annat. Var tvungen att gå och kissa före denna tablett, för på denna skulle jag sova på :) Sagt o gjort, sov som en prinsessa, vaknade tidigt, fick frukost o efter den kom Said . Han tittade på magen o sa att allt var fint, o frågade om jag hade några frågor! tom i huvudet igen :( tackade iaf honom för min platta mage,. Fick en massa info från en underbar sköterska vid namnet erika.kl 9 var det dags för mig att åka hem igen. Alla på artclinic var så gulliga och snälla.. Nu väntar jAg bara på slutresultatet,, kanske blir en nästa gångs tripp till artclinic gällande boomsen., men det får vi se sen.

Början Min operationsberättelse börjar egentligen redan för ett år sedan. Då började jag utreda om huruvida jag kunde få en bröstförminskning beviljad av landstinget eller inte. Efter mycket om och men blev det sedan beslutat och sedan började en lång väntetid. Något som förkortades otroligt när jag i stället fick komma till Art Clinic i uppsala då de hade avtal med Uppsala Landsting.    Operationsdagen Den 23e september var det alltså dags! Var inte det minsta nervös och hade gjort mina 3 Descutan-duschar samt fastat innan jag begav mig mot kliniken.  Väl där fick jag låsa in mina saker och byta om till morgonrock och lägga mig i ett mysig litet rum på kliniken (delade med två andra). Kliniken var fantastiskt mysiga och alla var verkligen jättetrevliga så man hann aldrig bli nervös. Fick dropp och lite andra tabletter (mot illamående och smärta tror jag). Var lite orolig för att må dåligt efter narkosen men sköterskorna försäkrade mig att det inte skulle vara några problem och de två tjejerna jag delade rum med hade opererats där förut och ingen hade mått dåligt efter.    Narkosläkaren kom in och presenterade sig och ställde lite frågor och kort därefter kom Anders Liss in. Jag fick följa med honom till ett rum där han började rita på mig. Samtidigt hade jag chansen att ställa alla frågor jag hade och vi diskuterade även kupstorleken. Anders ger ett väldigt förtroendeingivande intryck så jag kände mig aldrig tveksam eller nervös över något.    Operationen Efter det fick jag gå på toaletten en sista gång och sen fick jag gå in till operationsrummet. Där var det jättegulliga sköterskor. Väl uppe på britsen började hjärtat slå massor och jag kände hur nervös jag blev. Det märkte även sköterskorna så de pratade och gjorde mig avslappnad igen och då kändes allt verkligen så bra. Var dessutom ganska trött så jag såg egentligen ganska mycket fram emot att bara få somna och "få allt gjort". Vid två kom jag in till operationssalen och vid fyra så vaknade jag upp tillbaka på rummet igen. Slumrade till en timme och sen vaknade jag som om jag bara hade tagit en liten powernap. Kände mig inte särskilt seg eller mådde inte dåligt så jag fick lite att äta och dricka och fick gå upp på toaletten. Allt det gick bra och jag var verkligen förvånad över att jag inte mådde sämre än jag gjorde.  Redan vid fem-halv sex fick jag åka hem (var alltså bara på kliniken från 12- ca 17). Blev hämtad av min pojkvän vilket var skönt. Väl hemma blev jag jättetrött så jag sov någon timme och sen åt vi middag och efter det var jag ganska pigg.    Efteråt Nu har två dagar gått och jag kan inte vara mer nöjd! Har inte alls så ont *peppar peppar* som jag tänkte jag skulle ha, har slutat med citodon och äter bara alvedon nu. Igår var jag även ute och gick en promenad. Sover dock mycket och är konstant hungring men det tycker jag inte är så konstigt. Är så himla nöjd med Art Clinic och Anders Liss, rekomenderar verkligen dom! För er som är sugen på en bröstförminskning så säger jag bara; gör det! Känner redan nu att detta är så rätt och jag är så glad att jag gjort det (även fast jag inte ens sett mina nya bröst än)!

Jag blev opererad med full bukplastík och bröstlyft på samma gång i januari 2013. Det gick jätte bra hade inte så mkt smärtor efter op, och slutade att ta smärtstillande tabletter efter 3 dagar.    Det som har varit mitt största problem är gördeln man måste ha efter op; den är inte specilellt bekväm men men det är bara att gilla läget för den måste vara på i många månader till.   Jag låg kvar på kliniken en natt och fick åka hem dagen efter. Var ute och promenerade lite dag 2 en kort sträcka bara men dag 3 gick jag nog 5 km det har jag fortsatt varje dag det känns skönt att kunna röra på sig lite grann någon träning har jag inte börjat med ännu det får jag nog vänta med i några månader till.   Jag är på det stora hela mycket nöjd och ångrar inte att jag har opererat mig.Rresultatet är ju fantastiskt,  hela den fula hängmagen är borta och brösten har fått tillbaka sin spänst igen.    op-berättelse av D1             Nu  har det gått 12 veckor sedan operationen gjordes och jag mår super bra arbetar för fullt och tränar på F&S 3-4 ggr/vecka är ute och promenerar varje dag i c:a 1-2 timmar och har gått ner 10 kg på 10 veckor så nu börjar det arta sig jag har köpt en nu bikini jippi jippi som sitter mkt fint( inga tanga trosor utan ett par hipster)  den är så snygg på så nu får gärna sommaren komma  D1                                                                                                                                                                        

Kom till kliniken på morgonen strax efter sju, fick pussa min man hejdå och följa med den snälla och välkommande sköterskan in på avdelningen, där fick jag byta om till morgonrock och strumpor samt ta några tabletter mot värk och illamående, gå på toaletten och väga mig. Vi gick även igenom hälsodeklarationen och hon satte nål i armen på mig samt tog några prover. Efter en stund kom doktorn och hämtade mig för att kolla och rita på magen (ingen fotografering nu, då vi redan gjort det på konsultationen). När jag kom tillbaka till mitt rum fick jag lägga mig en stund i väntan på narkosläkaren. Jag kollade på tvn å kände mig väldigt nervös inför att bli sövd. :S Narkosläkaren kom in och gick igenom allt med mig, ställde frågor och svarade på mina. Efter ännu en stund så kom narkossköterskan och hämtade mig, hon visade in mig i operationssalen, jag fick en mössa och fick hänga av mig morgonrocken och lägga mig på operationsbordet. Där började hon med att ta blodtryck och satte dropp lr spruta i armen på mig!? Jag fick andas djupt i syrgasmasken, det kändes smått obehagligt några sekunder, hörde henne säga att nu tänker du på nåt fint som du får drömma om så ses vi sen, och så somnade jag med de orden i minnet... Vaknade upp i "min" säng vid tjugo i tolv på fm.. Mådde illa och fick medicin mot det, hade ont och kände mig överkörd å hade en gördel som satt åt fint, somnade till igen och vaknade till tio över tolv då ringde jag min man och berättade att jag var vaken och att allt gått bra :) sen somnade jag igen.. Jag fick smärtstillande och mot illamåendet vidare över eftermiddagen och natten oxå, sov av å till.. Minns att doktorn kom in till mig vid ett tillfälle å sa att operationen gått bra, sammanlagt hade de tagit bort sammanlagt 2,8 kg fett och hud, sytt ihop magmusklerna (4cm emellan) och tagit bort ett bråck. Minns att jag blev lite förvånad över mängden, men glad :) Försökte dricka emellanåt då jag var vaken, vid elva-tolv på kvällen fick jag i mig några tuggor smörgås sen somnade jag igen. Dagen efter operation vaknade jag till ordentligt vid åtta på morgonen, fick frukost, smärtstillande å medicin mot illamående. Efter en stund kom sköterskan å tog ena dränaget och läkaren kom och kollade till mig, allt såg bra ut och jag skulle få åka hem kring tio-elva tiden. Jag fick stiga upp å gå på toaletten, klä på mig och sköterskan kom in till mig igen och gick igenom lite info med mig, såsom hur jag ska sköta magen och mig de kommande veckorna och hur distriktsköterskan hemma skulle hjälpa mig med att ta ur det andra dränaget, samt om telefon/mail kontakt de kommande dagarna/veckorna. Min man kom strax efter tio, han hjälpte mig att packa ihop mina grejer, vi fick ett varmt hejdå! Nu har jag varit hemma i tre dagar, illamåendet har hållit i sig mer eller mindre och aptiten börjar komma tillbaka med små mått, idag fick jag ta bort det andra dränaget, vilken lättnad :) går lite krokigt och vilar mkt! Har inte än sett min mage men är hoppfull!! :) All kontakt och allt bemötande från Art Clinic i Uppsala har varit super! Så än så länge är jag jätteglad och nöjd!

Okej, my story:

 

Skrubbad och klar åkte jag, ful som fan, till Art Clinic. Var på plats 8:30, en halvtimma innan utsatt tid. Min man verkade mer nervös än jag kände mig. Hade sovit gott och var mer irriterad över Descultan-klådan (blir så jämrans torr).

 

Sa adjö till maken och fick komma in, låsa in ytterkläder och visades till ett rum med två sängar. Tjejen i den andra var inne på operation. Bytte om till morgonrock och strumpor. De gav mig tre panodil och en annan tablett jag blev halvdåsig av. De satte vätskedropp för att "mata cellerna". Tror det var antibiotika i den också, eller så var det i den man fick sen.

 

Sen fick jag väääänta.... Roade mig på nätet på min i-phone i någon timma innan jag fick veta att det tagit längre tid än planerat med tjejen innan. Hon gjorde ankarlyft också och när det rullade in henne grät stackaren och verkade må jättedåligt och ha jätteont. Man kan tro att jag borde blivit mer nervös men jag fick mest mammakänslor för flickebarnet (kanske pga den lugnande tabletten?).

 

Sen var det dags för doktorn för mig. Ritande, dryftande, dubbelcheckande. På min ena tutte sitter vårtan längre ner (den är/var väl liiite större, om man nu kunde säga så om min små plattisar), men bröstvecken är helt jämna, vilket tydligen var bra. Vi beslöt att lägga i samma i bägge bröst ändå.

 

Doktor Audolfssen förhörde sig om orsakerna till mitt vidhållande att lägga framför och påminde om att kanten, den berömda, kunde bli mer tydlig. Ja vi får väl se. Till min fördel är tydligen en tjock och bra hudkvalité. Eftersom jag inte vill ha stora bomber, men måste fylla ut de ihopsäckade, efter bröstmjölksfyllda DD-kupor, tuttisarna så landade storleken lite större än jag tänkt, 325cc, m+. Tror inte jag var i direkt risk för "baseboll i tubsocka" effekten ändå, men trist ändå om det ser "lösa" ut.

 

Sen fixade narkosläkaren lite, kollade medicinska prylar. Jag väntade lite till och så rullade de in mig och sövde mig. Gick snabbt och smärtfritt, minns typ nada efter att sköterskan sa "nu somnar du snart".

 

Vaknade på rummet, mådde skitbra. En ilande smärta i vänstra tutten bara. Dåsade till en halvtimme, tjejen brevid typ ringde och såg på TV så jag somnade inte, men det störde mig inte alls. Jag fick lite mer smärtstillande för vänstertutten och sen ville jag typ gå hem. Det fick jag så klart inte så jag twittrade och mailade och messade och höll på. Sen gick jag upp och kissade, det gungade lite, men var helt okej. På toa satte jag om håret och kom sen på att det kanske inte var så smart att lyfta armarna, men det gjorde inte ont, stramade bara.

 

Så släppte de till slut iväg mig, lite vinglig av alla piller och nu ligger jag upp-pallad på nio kuddar och skriver detta. Allt har helt enkelt gått superbra och jag mår lite för bra kanske. Enda problemet är att jag verkligen inte har någon aptit alls. Mår inte illa, allt som jag försöker smaka smakar bara skitäckligt.

 

Jag har tränings-bh som jag ska ha i tre dagar tills jag duschar, då jag tar av bandaget under och sätter på den igen. Just nu har de svällt upp jättemycket jämfört med hur de såg ut från början, men kanske för att jag använt armarna för mycket? Eller det kanske blir så oavsett?

 

Så summa sumarum: Bra bemötande av personal, alla sköterskor var kanon med grädde på topp, Dr Audolfssen är lyhörd och trevlig och tog sig tid och kom förbi flera gånger, otroligt fräscha och fina lokaler och jag mår jättebra (förutom smärtan då, som går bort med medicineringen). Bara att hoppas på att det håller i sig och att jag får en bra läkning och fint resultat!

 

Inanna

 

Edit: Haha, läste igenom mina papper och insåg att Dr Adolfssen tagit 300 i mitt "stora bröst och 325 i mitt "lilla"! Vi talade om det, men jag var nog lite borta för jag kommer inte ihåg att vi sa så. Men ännu bättre! Kolla min förebild så förstår ni. :)

Tisdag den 23:e augusti var det dags. Då hade jag en stor bukplastik inbokad på Art Clinic i Uppsala, hos Anders Liss.

Hela sommaren hade jag oroat mig till och från. Det fanns alltid där som nåt jobbigt, men samtidigt något som jag såg enormt mycket fram emot. Hur nervös jag än kunde bli ibland när jag tänkte på det så fanns aldrig tanken på att dra sig ur.

Ju närmare det kom desto pirrigare blev det förstås.

Helgen innan höll jag mig sysselsatt. Inhandlade lite nödvändigheter till hemmet och lite nya höstkläder till dottern. Fejade och fixade hemma. Fick saker gjorde som jag funderat på en längre tid men aldrig kommit till skott med. Jag var riktigt effektiv, och höll på så vis den värsta nervositeten borta. Det jobbigaste jag drogs med var skuldkänslor gentemot min dotter, men jag försökte intala mig att en lycklig mamma är en bättre mamma.

Måndagkvällen var faktiskt ganska okej. Jag trodde att jag skulle fara runt hemma och vara allmänt snäsig och stressad, av nervositet och rädsla. Men jag ordnade med en del hemmajobb och kunde faktiskt sitta avslappnad med familjen i tv-soffan. Riktigt behagligt. Bäddade rent och tog en dusch innan det var dags att försöka få sig lite sömn. Trodde att jag skulle sova riktigt uselt, men jag sov i stort sett hela natten. Vaknade ganska tidigt på morgonen däremot, men det var helt okej. Gick upp och tog hand om lite tvätt, och tog en kopp kaffe innan klockan sju, vilket var det sista jag fick dricka. Packade sen ihop en liten väska med ett par tidningar, en bok, min i-pod laddad med bra feelgood-musik, en extra tröja och tandborsten. Sen tog jag min sista Descutan-dusch, och klädde på mig.

Halv tio skulle jag vara på kliniken, och eftersom vi bor ganska nära så behövde vi inte åka förrän strax efter nio. Maken och dottern skjutsade mig. När vi kom fram så följde de mig in genom dörren, men sen fick vi vinka hejdå till varandra för jag blev omhändertagen direkt. Blev visad in i ett andra väntrum där jag satt en kort stund innan en sköterska kom och tog hand om mig.

Sköterskan som kom och hämtade mig visade mig in på det som skulle bli mitt övernattningsrum. Jag fick byta om till morgonrock och tubsockor och installera mig lite. Efter ett tag kom hon med några tabletter som jag skulle ta. Smärtstillande, lugnande osv.

Hon satte en ”port” i min arm, där jag sedan fick ett dropp inkopplat.

Narkosläkaren kom efter ett tag och presenterade sig och ställde lite frågor. Sedan kom även kirurgen, Anders, och hälsade och ritade lite på min mage. Alla gjorde ett väldigt bra intryck på mig och jag kände mig lugn. Det kändes skönt att det äntligen var dags för något som jag våndats över och samtidigt längtat till. Anders, sa att de bara skulle ta en snabb fika, sen var det dags. Jag behövde inte vänta länge förrän narkosläkaren kom och hämtade mig. Han visade mig till operationssalen där tre sköterskor stod och väntade. De presenterade sig och sen fick jag ta av mig morgonrocken och hoppa upp på operationssängen. Alla pysslade med sitt, och narkosläkaren pysslade med mig. Han sa att jag snart skulle känna mig lite yr. Det var en behaglig känsla. Där nånstans försvann jag. Trodde att jag skulle komma ihåg honom säga att nu säger vi god natt, eller nåt sånt, men icke. Det är bara svart. Måste ha somnat in väldigt fort och skönt. Hann aldrig se kirurgen komma in i rummet.

Nästa minne jag har är att jag ligger i min säng i rummet och sköterskan som tog emot mig säger mitt namn. Operationen är klar och det har gått bra.

Jag har fobi mot illamående och spyor. Både att se andra må dåligt samt att göra det själv. Det här sade jag redan på konsultationen, och de tog verkligen hänsyn till det. Det stod med i allas papper, så jag fick en mängd mediciner mot illamående, och det funkade superbt. Jag mådde inte ett dugg illa. Var trött, och sov större delen av eftermiddagen.

Vet inte de exakta tiderna, men tror att jag kom in på operationssalen ca klockan elva, och vaknade i mitt rum vid ett eller strax efter.

Vid tre kommer jag ihåg att jag var så pass klar att jag orkade vara vaken tillräckligt länge för att ringa min man och min mamma. Båda blev väldigt glada av att höra av mig. De var förvånade att jag redan var klar. 

Låg och tittade på tv och hade det allmänt bra resten av eftermiddagen och kvällen. Var livrädd för att må illa, och var inte direkt hungrig. Därför drack jag först bara äppeljuice. Lite senare fick jag in en smörgås som smakade väldigt bra. 

En annan sak som jag fasade för var att gå på toaletten. Var rädd att få yrselattack och att det skulle göra väldigt ont att röra sig, men det gick bra när jag väl tog mig för det. Efter det så kände jag att det vore gott med lite kaffe. Fick kaffe med mjölk och två goda smörgåsar som jag åt så sakteliga. Hade inte så farligt ont medan jag låg stilla. Det var en värk i övre delen av magen kommer jag ihåg, men det var absolut inte något som var outhärdligt. Nere vid snittet hade jag inte ont alls.

Hade svårt att somna på kvällen, trots att jag fick en insomningstablett. Hade ju sovit hela eftermiddagen, så det var väl därför. Låg och tittade på tv, och lyssnade på lite musik. Sov väl till och från hela natten, men nån längre, sammanhängande sömn blev det inte. Snart var det morgon och dags att dra dränagen och bli av med porten i armen. Fick sen kaffe och smörgås till frukost. Pratade en del med sjuksköterskan om mediciner och annat som kunde vara bra att tänka på, och så kom även kirurgen in och kollade läget innan det var dags för mig att börja plocka ihop mina saker och förbereda mig på hemfärd. Vid halv nio kom min man och hämtade mig och vi for hem.

Han var hemma de tre första dagarna, och därefter hade min mamma tagit några semesterdagar för att ta hand om mig och hjälpa till med dottern och hemmet.

Jag har inte haft särskilt ont. Åt de starkare värktabletterna enbart de allra första dagarna, och jag tror att jag hade klarat mig på mindre även då. Känns mest som att jag tog dem i förebyggande syfte, som att jag väntade på en värre smärta än jag behövde känna.

Som det känns nu så har den här tiden från operationen och strax efter, både på kliniken och hemma, varit en tid som jag kommer att tänka tillbaka på som något oerhört positivt. Jag tycker att det har varit en mysig tid. Jag kan varmt rekommendera Art Clinic.

Som det ser ut hittills så tror jag att jag kommer att bli väldigt nöjd. Jag har fortfarande en hel del läkning kvar, men jag anar ett resultat som jag tror att jag kommer att bli väldigt nöjd med.

Det som har varit jobbigast den här tiden, och fortfarande är, är oron över att något ska gå fel, att någon komplikation ska inträffa. Smärtan har det inte alls varit någon fara med.

Att nysa, hosta eller skratta är inte att rekommendera tiden strax efter operationen, men tar man det bara lugnt så har åtminstone inte jag upplevt smärtan som särskilt farlig. 

Efter många besök å försök till skrivningar kommer min berättelse.

 

Min dag började med att klockan ringde kl 5, efter som att det tar ett tag att åka till Uppsala hemifrån mig. Skulle även vara där till kl 9 så sömnen var inte den bästa den natten..

Sambon skjutsade fram mig för att sedan utföra lite ärenden medans jag opererades. Jag gick med stora steg emot kliniken.

 

Men det första som träffade mig var väntan i vänterummet. Hade inte tänkt igenom den delen av dagen riktigt. Det var där jag blev riktigt nervös. Efter en stund kom en sköterska som bad mig vänta lite till eftersom hon som opererades före mig hade precis blivit klar och var på väg in mot rummet. Jaha? Tack?

 

Sedan fick jag lugnande tabletter, de behövdes. Hade tankar om att bara gå därifrån men insåg att jag skulle ångra mig grovt om jag gjorde så. Sedan blev jag ledd till sängen och fick på mig den bekväma morronrocken och strumporna. Det värsta med hela dagen för mig var insättningen av kanylen. Jag har aldrig blivit opererad tidigare eller bedövad varken nersövd! Det var en upplevelse.

 

Tjejen som låg mittemot mig hade precis vaknat upp och berättade att det var ett helsike. Vad hade jag gjort för val! Tankarna gick på hel varv i huvudet på mig. Tjejen hade svårt att sova och så..

 

Kl 11 var det min tur. Richard kom och ritade på mig och kort därefter fick jag träffa narkosläkaren, fick göra lite konstiga rörelser för honom. Böja bak huvudet och räcka ut tungan...  Blev inledd till operationsalen därefter och blev nerlagd som Jesus på korset. Kort därefter hade jag det väldigt roligt. Såg hur narkosläkaren tryckte in spruta efter spruta i kanylen. 

 

-Va gör du? frågar jag

- Som jag sa nyss får du lite läkemedel för illamående och smärtstillande. Känner du ett obehag?

-Jasså? Nej de gör jag inte. Det är de jag tycker är konstigt. Jag ser spruta efter spruta bara försvinner! 

Han började att skratta. Sedan fick jag sömnmedlet.

- Nu känner du att dina ögonlock blir tunga.

Jag börja skratta och berättar att jag kände en avslappnande känsla i mina ben å de domnad bort i magen. 

 

Efter de vet jag inge mer. Vakna upp i sängen och känner förskräckt på överdelen av kroppen. HA JAG DRÖMT DETTA?! Var min tanke men icke! Jag hade ett tryck och sedan kände jag en förändring. 

 

När jag hade vaknat hade jag svårt att sova ut efter narkosen. Somnade av ett smärtstillande medel som jag fick. Annars var jag vaken och ville hem. Tjejen som låg där innan mig hade inte riktigt vaknat till ännu å jag åt före henne och gick före.

 

Men resan hem är ett kapitel för sig. Jävla bil! Innan jag for så såg jag till att allt var klart! Bensin och alla oljor. När jag ringde sambon och berättade att jag ville hem så skulle han komma och hämta mig på en gång, men kort därefter får jag ett samtal och hör att bilen är helt död.

Tur att han hade parkerat nära! Var bara att promenera. Efter många om och men fick vi starthjälp, för självklart hade vi inga kablar i bilen och dem 6 bilar vi stannade hade inte heller. Fick springa å köpa sedan va de bara att starta bilen med hjälp och fara hem.

 

Detta var nu 5 veckor sedan och jag är grymt nöjd med det jag har gjort. Det jag hoppas på nu är att känseln kommer tillbaka. Känner inte så mkt runt eller i bröstvårtorna. Men det har bara gått 5 veckor så jag hoppas fortfarande. Dem reagerar vid rörelse och huden kiklar. Det borde vara ett tecken att något possitivt händer. Jag hoppas men har inte för höga förutsättningar, isf att det inte skulle bli som föreställt.

 

Som sagt är jag nöjd över detta och kan inte förstå tanken jag hade när jag ville lämna vänterummet. Hade inte varit så nöjd som jag är just nu om jag hade gjort så. Nu är det bara att vänta och se slutresultatet. 

Den här op:berätellsen kommer inte att bli så lång då jag skriver den med telefonen, men det är iaf nått litet för er som går i tankar att genomföra en operation. Så, let's start... Till att börja med så kan jag berätta att jag är en väldigt smal tjej med mina 167cm och ynka 45kg. Efter att ha försökt gå upp i vikt i flera år utan att lyckas för att få lite mer former och se ut så som jag var övertygad om att jag skulle ha gjort så bestämde jag mig för att trotsa riskerna en operation innebär och genomföra den. Tankarna på det har snurrar till och från i säkert sju års tid, men det gick trots det väldigt fort när jag väl bestämde mig. Den sista Mars tog jag mitt första steg mot den kropp jag önskade då jag styrde bilen mot Uppsala och den så omtalade Ansers Liss som bara några dagar tidigare opererat två av mina vänner. Redan innan jag åkte ner hade jag läst väldigt mycket om implantatstyper, storlekar, former, smärta, eventuella problem som kunde uppkomma och mycket mycket mer - detta för att vara väl påläst inför mitt besök som för mig mer handhade om det estetiska och vad jag kunde uppnå för resultat än smärta och tillvägagångssätt som jag la helt i kirurgens och framtidens händer. Konsultationen med Anders gick bra och kliniken kändes både fräsch och hemtrevlig, något som var viktigt för mig som hållt till mycket på sjukhus och är van med vad man ska titta efter. God hygien, fräscha lokaler, ljusa ytor och kunnig personal... Ett perfekt ställe för att få utföra operationen och efterförloppet i mina ögon. Då jag är en sån som gärna vill göra saker direkt när jag väl bestämt mig så frågade jag op plats när den första tiden fanns och fick svar att jag kunde bokas in redan den 19/4. Detta var underbara nyheter och när jag styrde bilen hemåt igen var det med ett stort leende trots att jag under hela den här tiden som jag bestämt mig för att genomföra en operation bara mötts av ogillande och motstånd innan jag kom till kliniken. Jag visste redan då att jag skulle få åka ner och opereras helt utan stöd, men det kunde jag ta om det innebar att jag fick se ut så som jag visste att jag skulle må bra av. Tyvärr klaffade inte riktigt ekonomin så den 19/4 blev istället den 27/4 vilket kändes som en evighet efter att ha ställt in sig på ett tidigare datum. Dock så gav det mig bra med tid att ta ledigt från jobbet och fixa allt praktiskt som tvätt och nästintill klinisk städning hemma innan vilket nu i efterhand ses som ett plus då jag var rädd att bli sängliggande i flera veckor av smärtan. Något jag långt ifrån blev... Operationsdagen kom och jag sa hejdå till mitt ex på tågstationen i Sundsvall strax efter åtta på onsdag morgon den 27/4. När jag satt mig på tåget tittade jag upp på klockan framför mig och kände den flesta fjärillen i magen av nervositet som jag snabbt tänkte bort med lite bra musik i lurarna. Eftersom SJ är lite känd för sina förseningar så hade jag bokat in ett tåg som skulle visa sig ta mig till kliniken 45 minuter innan bestämd in-checkning då det visade sig komma i tid. Detta gjorde dock inget för sköterskorna som var precis lika trevliga ändå och bad mig sätta mig i ett jätte mysigt litet väntrum med tv och tidningar en stund. 10-15 min senare kom en tjej och visade in mig till mitt rum där jag fick hänga av mig kläderna och få en morgonrock och ett par strumpor ifrån kliniken. Mina saker stängdes in i ett skåp förutom telefon och hörlurar och jag fick sedan lägga mig och vänta lite på en sköterska som kom in och ställde lite frågor om min hälsa och berättade vad som skulle hända. Därefter fick jag svälja lite lugnande piller innan det var dags för det jag fasat för - dropp. Något som tydligen inte var ett dugg ovanlig vilket kändes bättre då sköterskan berättade då hon var väldigt snäll och både satt en liten nål som inte ens kändes och pratade mig igenom hela min 'skräck'. Väl med droppet i armen så dröjde det inte lång stund innan Anders kom in och presenterade sig igen och du bröllopet så att han hade alla uppgifter rätt (300cc, mentor, high profil, runda, mjukast) och började rita på mig. Då jag var tidig så trodde jag att jag skulle få ligga och vänta en jäkla stund tills det var dags men det dröjde inte alls lång tid innan narkosläkaren även han kom in och började ställa frågor och gå igenom hur operationen skulle gå till från hans sida. Alla sköterskor och läkares bemötande var extremt bra då dom både var lugna, sakliga, förklarade bra och tog sug tid vilket fick mig att känna mig lugn och säker. Operationen var planerad till strax efter två när jag ringde på vägen ner, men npgon minut efter två eller tre så vaknade jag återigen i min säng på kliniken av att tre personer bar över mig från operationssängen jag precis tyckte mig ha blivit inlaggd på. Jag kommer ihåg att jag tittade ner på mig själv när dom sa att operationen gått bra och tyckte att jag såg platt ut för jag hade så mycket täcke och bh på mig. Att jag inte kände någon smärta alls gjorde mig lite förvirrad så det dröjde inte lång stund innan jag tryckte på knappen till sköterskan och frågade henne om det var okej att jag tog med mig droppställningen och kissade INNAN operationen. Sköterskan såg lite förvånad ut när jag satt mig upp utan problem och gick iväg och det var nog först halvvägs till toaletten med det mysiga ljuset som brann som jag tittade ner och insåg att jag kände ett tryck av sport-bh:n som kramade åt mina nya bröst. Timmarna som följde så kom sköterskan in lite då och då för att kolla till mig och ge mig Liye extra smärtstillande för säkerhetsskull och pratade på. Det var nog därför först när jag fick i mig lite fika som jag började känna av narkosen och började spy som en liten galning. På plussidan hade jag dock väldigt lite att spy upp och sköterskorna var snabbt på plats med spypåsar, blöta handdukar, papper och tabletter mot illamående så några timmar senare fick min kompis som kört upp ifrån Stockholm komma in och hämta mig. De första två dagarna kändes, det ska jag inte sticka under stolen - men det var miltals ifrån det jag förväntat mig! Det här med att en elefant satt sig på revbenen, att det smärtar och bränner så man inte kan sova eller röra sig stämde inte i mitt fall som var ute och gick på stan (i väldigt lugn takt förvisso) redan dagen efter. På tredje dagen började jag dra ner på dom smärtstillande kraftigt och nu såhär en vecka och en dag senare tar jag dom endast när jag lägger mig för att enklare ta mig upp om det händer nått då jag sovit själv en del, eller vid behov om jag är ute. Jag tror inte att jag kan köra ännu då vissa rörelser som att stänga tunga bildörrar och resa sig ur sängen fortfarande kan göra ont, men inom en vecka eller två känns det inte som att det kommer vara några problem heller. På min första efterkontroll här i Sundsvall mindre än en vecka efter operationen konstaterades det att mina ärr läkte jätte fint och att mins bröst redan var mycket mjukare än de 'brukar' kunna vara. Så med andra ord - This body was made for Plastic-surgery! ;) På minussidan så kan jag säga att blåmärkena speciellt vi smala brudar kan dra på oss under en sån här operation inte är att leka med! Både mellan tuttarna och på sidorna av kroppen gör det fruktansvärt ont att hs tryck av BH:n men det är som dom säger - man kan tänka bort det! Och det kommer att gå över dessutom... Bilder kommer så fort jag får tag i en dator! :)

Jag vaknade vid 7 på morgonen av att min kille gick ut med hunden, han hade tagit ledigt från jobbet för att skjutsa mig och ta hand om allt på operationsdagen. Vid 8 ringde jag till Previa för att sjukanmäla mig och efter det gjorde jag den sista dubbelduschningen i descutan, jag duschade även håret i descutan vilket inte var några problem alls, många har annars fått väldigt trassligt hår av descutan lösningen. Sen var det en enda lång väntan tills killen skjutsade mig till kliniken, skulle vara där kl 12.15. När jag kom dit fick jag först sitta i väntrummet och passade då på att prata med två tjejer som var där på återbesök. Jag fick komma in på rummet ganska snabbt och där stod 3 sängar, även fast det skulle utföras tre operationer den dagen så fick jag aldrig någon rumskamrat. Sköterskan Pernilla gav mig strumpor och en morgonrock som jag fick byta om till och sen ställde hon en massa frågor som narkosläkaren behövde veta och hon informerade även om eftervård. Jag fick en liten plastmugg med fyra tabletter som jag skulle svälja och även fast jag har väldigt svårt att svälja smärtstillande så var det inga problem att få ner dem. Efter det satte hon in en kanyl i handryggen på mig och jag fick dropp med saltvattenlösning(?) för att jag inte skulle bli uttorkad, hade ju inte ätit något sen kvällen innan. Narkosläkaren kom för att ställa lite frågor och informera och sen kom Anders Liss för att rita en krigsmålning på mig som han kallade det. Båda läkarna gick på lunch och jag satt i sängen och filosoferade ett tag. Det fanns tv och dvd filmer tillgänligt men jag tittade aldrig på någon film. Efter ca 45 minuter kom narkosläkaren tillbaka och sa att det var dags för operation så jag gick på toaletten en sista gång. Klockan var 13.30 och när jag kom in i operationssalen så stod det två kvinnor där och väntade, en narkossköterska och en sköterska som skulle assistera Anders under operationen. Jag fick lägga mig på britsen och narkosläkaren började sätta fast en massa klisterlappar m.m. på mig för att kunna mäta värden och sånt när jag var sövd. Jag fick först smärtstillande genom kanylen och efter ca 30 sekunder så kände jag hur huvudet och nacken blev alldeles varm och det kändes tungt. Jag kände mig fortfarande klar i huvudet men det snurrade lite. Sen satte han in själva narkosmedlet och jag fick andas genom en mask. Narkosläkaren ställde frågor för att kontrollera om jag fortfarande var vaken, han frågade bland annat ifall jag brukade drömma mycket. Jag kände hur det blev varmt och lite stramt i vänsterarmens blodådra där medlet sprutades in och jag minns att jag tänkte att narkosmedlet förmodligen inte kommer funka på mig eftersom jag aldrig somnar...sen blev det svart. Jag somnade direkt, det var ingen övergående trötthet eller så utan jag gick från vaken och ganska klar i huvudet till komplett utslagen. När jag vaknade upp var klockan 14.50 och sköterskan stod bredvid mig och frågade hur jag mådde, de hade redan satt på min sport bh´n medan jag var sövd. Jag sa att jag mådde mycket bra och inte kände någon smärta över huvud taget. Jag vilade lite till och efter en timme började det spänna lite över brösten, jag fick då två panodil + en till smärtstillande tablett som jag inte minns vad det var. Anders kom in och berättade att operationen gått bra, han sa att han sytt in en tråd runt mina vårtgårdar eftersom att jag hade tubulära bröst. Han ville egentligen skära runt vårtgårdarna men han kunde ju inte direkt väcka mig ur narkosen och fråga det. Sen kom sköterskan Helen in och gav mig två smörgåsar och saft, efter det gick jag på toaletten igen och Helen sa att jag inte skulle låsa dörren ifall jag kände mig svimfärdig och behövde hjälp, men det var aldrig några problem. Jag mådde förvånansvärt bra och skuttade bokstavligen talat ur sängen. Jag ringde min kille för att be honom hämta mig, han var inte beredd på att jag skulle kvickna till så snabbt så jag fick sitta ett tag i väntrummet innan han kom. Jag fick en coca cola medans jag väntade och strax efter 17.00 kom han. Att gå till bilen själv var inga problem men jag kunde dock inte få på mig bältet själv. Vi åkte direkt till Apoteket för att hämta ut smärtstillande på recept, vi hade förberett en fullmakt så att min kille kunde hämta ut mediciner åt mig, men jag mådde ovanligt bra efter operationen så jag kunde hämta dem själv. När vi äntligen kom hem vid 17.45 så värmde min kille på lite mat till mig och jag satt mest i sängen resten av kvällen och tog det lugnt. Det började spänna mer och mer över brösten men jag kan absolut inte klaga på smärtan. Jag var beredd på att vakna upp till en olidlig smärta men det var inga problem alls. Jag tog två citodon och bäddade sedan sängen med fem kuddar för att sova sittandes. Hade svårt att somna men det var nog mest pga att man var så uppspelt över att äntligen ha fått bröst! Kan för övrigt varmt rekommendera Art Clinic Uppsala, de var väldigt trevliga och serviceinriktade under hela vistelsen.

Den 9 december var det dags för den stora omvandlingen! Destinationen här näst var Uppsala Art Clinik. Med tanke på att jag bor norr om Stockholm så tar det ett tag att åka. Väl framme så får vi ett varmt välkomnandeav personalen. Efter bara några minuter får jag komma in till mitt rum och mamma får åka hem. Jag var helt inställd på det värsta så i mina ögon kunde det varit sista gången jag såg henne. Men att vara nojig har ingen dött av.

Det som jag föreställde skulle vara jobbigast var när systern skulle sätta i kanylen för droppet. Det gick dock väldigt bra förutom att det blev en blodpöl i sängen. Sedan rullar allting på nästan som det ska. Jag svimmar tre gånger på mindre än 10 min. Vaknar upp när tre snygga välutbildande män står över mig ;) Jag gjorde dom allt oroliga! Då jag svimmade så mycket blev allt ganska rörigt och helt plötsligt ligger jag på operationsbordet.

Väl när jag vaknade upp skulle jag promt ringa mamma direkt för att meddela att jag överlevt, det gick väl sådär. Somnade när jag precis låst upp knapplåset. Jag mådde hyfsat dåligt när jag vaknade och var svimmfärdig hela tiden. Jag fick tom åka rullstol till toaletten :P Från klockan 13.00 till 17.00 pendlade jag mellan att sova o vara vaken.

När jag väl skulle åka hem kände jag mig ganska nedstämd och kunde inte tänka helt rakt. Kan nog ha berott på alla piller... Tack Art Clinik Uppsala för ett extremt varmt omhändetagande och bra jobb! Jag rekomenderar verkligen er!!

Jag gjorde min bröstförstoring 23/5-2012. Jag kommer till Art Clinic 11.30. Där visas jag till mitt rum av trevlig personal. Jag byter om till en skön morgonrock, strumpor och tofflor. Jag får svara på några frågor. Sedan får jag lite mediciner mot illamående bland annat. Får nål i armen. Sedan får jag väga mig. Narkosläkaren kommer förbi och pratar lite förberedande. Min operation ska göras när läkarna ätit lunch. Jag som ville göra den NU! Jag tittar lite på tv. Världens skönaste säng! Sedan kommer min kirurg Anders. Vi går igenom allt och han markerar på mina bröst. Sen går han på lunch och jag väntar.h 13.30 Hämtar narkosläkaren mig. Jag får sätta på mig en op.mössa. Går in i op.salen. Där står två sköterskor och förbereder. Rummet är iskallt och jag får lägga mig under ett täcke på op.bordet. Jag får smärtstillande som snurrar till det i skallen. Sen får jag det medel som ska söva mig. Minns inte så mycket mer... Vaknar upp helsnurrig i min säng. Somnar om. 15.30 är jag något så när pigg. Det känns som att någon sparkat in revbenen på mig. Får smärtstillande när jag behöver. Somnar av och till. Får mackor och cappucino, MUMS!! Vid 19.00 hämtar min sambo mig. Det går bra hemma. Det gör lite ont men jag fick med mig smärtlindring hem. Måste säga att allt gått jättbra! Har inte alls haft så ont. Var uppe redan dagen efter och grejade enklare uppgifter hemma. Körde bil dag två osv. Nu väntar jag på att svullnaden ska lägga sig. Imorgon ska stygnen tas :-) Det var min berättelse!