04.45 så ringde klockan imorse! Jag flög upp som ett skott ur sängen och tog mig till duschen. Andra hemska tvätten med descutan! Man får inte smörja in sig efteråt, så hyn är alldeles äcklig och torr. De va hemskt! Jag väckte Wilja som skulle lämnas till Pappa på Söder 🙂
06.08 satt vi på ”natt tåget” som Wilja sa <3 jätte glad hela vägen och hon åt frukost bland stressade människor som var på väg till jobbet. Jag va inte ett dugg nervös konstigt nog, då jag varit det i två veckors tid.
07.15 så klev jag in på proforma! Möttes av den otroliga personalen (då överdriver jag inte) helt makalösa. Dom visade mig mitt mysiga lilla rum och gav mig morgonrock & tofflor<3 klädde av mig och la mig på sängen och vilade.
08.30 så kommer min kirurg Örjan Gribbe in och hälsar, hur glad som helst och frågade om familjen då Novalie var med under konsultationen. Han har barn i samma åldrar som Wilja & Novis. Han ritar på mig, och frågar om jag var säker! Fortfarande inte ett dugg nervös. Han berättade att han hade tre OP innan mig!
09.30 narkosläkaren, lika personlig kan kom in till mig och pratade om blommor och bin! Fick Kanyl och tabletter så allt skulle vara färdigt.
10.30 hämtas jag in för OP! La mig i kylrummet, de va så sjukligt jävla kallt så jag huttrade! Fick ett varmt och gosigt täcke på mig! Han sa att jag skulle få lite lugnade samt sömnmedlet nu. "Happening tänkte jag, jag har full kontroll över de här! In My ASS, vaknade på uppvaket vid 13.00 och grabba tag i tuttarna, TUTTAR! Sen kom tanken, var dom inte större än såhär? Jag har ju förberett mig på två vandrande meloner då jag va så osäker på strl. Dom är alldeles perfekta! Skulle jag tagit mindre hade jag blivit väldigt missnöjd, perfekta är ordet.
Direkt efter hade jag så sjukligt fruktansvärt ont! Kändes som en elefant satt på mitt bröst och jag kunde inte andas. Som jag sa till sköterskan, hellre föder jag naturligt 10 gånger till än att ha de såhär. Men chockerande nog har all smärta försvunnit mer eller mindre! Klart de spänns, men mer som en extrem träningsvärk.
Kan sätta mig upp utan problem, dra upp armar över huvud och sidleds. När jag träffade alla tjejer som opererats idag utav Örjan så stirra alla bara på mig! De flesta kunde inte ta sig ut från rummet, en svimmade och den andra kräktes.
Jag har ingen rätt att gnälla efter de här även om de gör "ont", finns dom som har de fruktansvärt. Satt och pratade över en timma där ute, sen hjälpte jag till att ge dom mackor och öppna alla flaskor med cola! Jag tar säkert tillbaka detta imorgon, men jag är glad att slippa uppleva den extrema smärtan jag sätt i hos andra idag.
Inget ord i världen kan förklara den känslan och tacksamheten jag bär, de här betyder mer för mig än vad någon någonsin kommer att förstå.
