Bröstförstoring sep 2011 - Plastikakademin - Linköping Gunnar Kratz - gnarly

Hade tid klockan 09:00 måndagen den 26e september. Kom till Ekoxen vid 8.40 och möttes av en ung glad tjej i receptionen. Fick sätta mig ner i väntrummet och efter ca 5 min kom narkosläkaren och vi gick igenom min hälsodeklaration. Jag blev visad till ett omklädningsrum där jag fick byta om till op.kläder, d.v.s shysst vit bomullsskjorta, fin grön mössa och varma tubsockar :P Fick sedan gå till "mitt" rum (det fanns totalt 6 sängar i rummet). Fick ett par tabletter och sedan satte de en kanyl i armvecket där jag fick antibiotika. Tyckte antibiotikan sved lite, kändes nästan som att få en stelkrampsspruta.. I en säng snett mittemot min låg en tjej och verkade ha väldigt ont, då blev jag sjukt nervös, hann till och med tänka: "kan man dra sig ur nu??".. Men sen kom Gunnar och då kändes allt genast mycket bättre, nervositeten bara försvann och allt kändes så rätt. Han ritade på mina bröst och ville samtidigt få bekräftat att vi var överens om storlek och placering, 350cc bakom blev det :)

Ca 10 min senare rullades min säng mot operationssalen (glömde kolla vad klockan var), sista biten fick jag gå själv och det första jag slogs av var hur kyligt det var inne på op.salen. Låg och skakade tänder men fick direkt ett par "benvärmare" som var så otroligt sköna att hela jag blev varm. Personalen introducerade sig och stämningen var god. Blev nerbäddad på britsen (men oj vad smal sängen kändes) och fick en klapp på kinden samtidigt som narkosläkaren sa: Nu kör vi! Fick en mask över mun och näsa och kände direkt att det började snurra.. Sen kommer jag bara ihåg att jag vaknar inne på rummet och är lite törstig. Tyckte att det kändes lite obehagligt med trycket över bröstet men smärtan var inte alls lika illa. Tittade på klockan, 10.30, och kom att tänka på att jag precis borde blivit färdig!? Sjuksköterskorna kom och frågade om jag ville ha fika, men jag var inte ett dugg sugen utan ville bara ringa runt till min familj som satt hemma och väntade på att få samtal. Det var svårt att prata, behövde liksom hämta andan ibland, och jag orkade bara ringa pojkvännen och svärmor. Vilade lite efter de "ansträngande" telefonsamtalen och sedan kom pojkvännen. Hade nu blivit hungrig och fick in en mumsig macka och en kopp thé. Sen kom kissnödigheten och det var ett projekt att ta sig upp ur sängen. Kände mig inte snurrig men smärtan blev mer påtaglig så fort man ställde sig upp.

Stannade kvar till klockan 13.15 och fick med mig en påse tabletter och ett informationsblad hem. Gunnar gav mig ett journummer och sa att han skulle ringa under tisdagen för att höra hur det gått för mig.

Idag är det två dagar sedan jag opererades och jag är så fascinerad över hur snabbt kroppen anpassar sig. Visst, jag är fortfarande halvt handikappad och har sjukt ont, men om man jämför med i måndags så är det är tusen gånger bättre. Brösten och magen är svullna men jag är så stolt att jag vågade operera mig. Längtar till måndag (3/10) då jag ska på återbesök och ska få se brösten utan bandage för första gången :) Är sjukt nöjd med Gunnar Kratz och PA än så länge!